High Sport Svenska AB

Ninja Warrior Sverige

Postat av: Administratör den 26/02 - 2016 kl. 11:57:00

I februari förra året visades första säsongen av Ninja Warrior Sverige. Jag hade aldrig sett programmet men fick nu höra att ett par klätterkompisar till mig deltagit, och då blev jag förstås sugen på att kolla in programmet lite.

En av mina närmaste träningskompisar, Martin, sa till mig att: “Det där programmet får vi söka till nästa år”, och jag svarade med ett skratt.

Vintern tog slut och det blev vår. Jag och Martin skulle köra ett träningspass på klättergymmet, precis som de flesta andra dagarna i veckan, men denna dag hade han med sig en kamera. “Idag är sista dagen att skicka in träningsvideo om man vill söka till Ninja Warrior” sa han. Jag svarade ungefär såhär: “ähhh…”, fast med ett leende i ögonen såklart.

Vi filmade lite när vi lekte runt i klätterhallen och senare på kvällen hade vi skickat in varsin ansökningsvideo. Vad roligt! Tänk om kanal5 skulle vilja träffa oss!

Det ville dem. Ett par månader senare blev vi, tillsammans med många andra atleter från Göteborg, inbjudna till CrossFit Göta där det var dags för några galna fystester.

Vad gör jag här?! Jag var väldigt förväntansfull och ivrig, men också lite lätt skräckslagen och fundersam över vad jag hade gett mig in på. TV-kameror överallt och atleter med överarmar som var starkare än mina båda lår tillsammans. Många började värma upp. Den som kunde göra handstands pushups, matade handstands pushups som uppvärmning. Den som kunde göra enarmspullups, matade enarmspullups som uppvärmning. Den som hade Göteborgs största magrutor värmde upp utan tröja och den som hade Göteborgs största benmuskler värmde upp i tajta korta tights. Energin i rummet var extrem, men alla var på gott humör. Atleternas muskler var stora, och därmed även deras hjärtmuskler. Många av dem må ha sett lite skrämmande ut, men rummet var trots allt fyllt med stora hjärtan och alla peppade varandra.

Både jag och Martin blev uttagna till självaste inspelningsdagarna som ägde rum i Stockholm i början av september. En knapp vecka innan vi skulle ta tåget dit frågade jag Martin om han kunde tänka sig att följa med mig till Skåne, för att jag skulle få testa att springa upp för en ramp. Jag hade aldrig tidigare testat detta, och det var ett hinder som jag kände mig väldigt osäker på, och ett hinder som jag visste skulle komma i tävlingsbanan. Vi tog bilen ner till Skåne där vi visste att det fanns en ramp. Jag testade den ett par gånger men kom inte upp. Lite psykande eftersom jag visste att denna ramp var nästan en halvmeter lägre än den som skulle komma i hinderbanan. Efter ungefär en kvart vid rampen blev vi tvungna att avbryta och åka till sjukhuset. Martins hälsena hade gått av.

Martin kunde förstås inte delta i Ninja Warrior, men han följde med till huvudstaden ändå, för att se eventet och heja på oss andra. Vi fick låna husrum av en kompis som bodde på åttonde våningen i ett hyreshus med hiss. Med hiss, ja. Det var bara det att denna hiss skulle renoveras just denna helg. Inget problem att ta trapporna såklart, atleter som vi är. I och med detta fick även Martin uppleva lite hinderbana, i form av åtta trappor, hoppandes på kryckor. Vardagsträning är bra!

Morgonen var tidig men luften var syrerik och himlen var blå med ett par sådana där fluffiga moln som ser ut som får, du vet (“bäää”). Jag tog emot min nummerlapp och traskade in i ett stort partytält i närheten av banan. Vissa av atleterna kände jag igen från uttagningen i Göteborg, och en av filmarna hade jag lärt känna i Göteborg då de kommit dit för att göra ett personporträtt av mig i min vardag. Både på klättergymmet och med min kör.

Plötsligt var det min tur att ge mig ut i banan. Jag fick tydliga besked “Gå hit, stå där, vänta här, gå upp nu, titta i kameran, säg det där igen…” Hoppas jag klarar första hindret!

Jag stod där på den röda mattan och tittade på det första av de fem lutande stegen. Avståndet mellan de fem stegen var väldigt långt, de lutade väldigt mycket, och vattnet under dem såg både mörkt, kallt och hotfullt ut. Kanske var detta inte så lätt som det hade sett ut på TV. Trots att banan verkade lurig såg den otroligt inbjudande ut. ÅÅÅÅÅH VAD KUL, tänkte jag. “Kör!”, sa någon och då gjorde jag det. Ett hinder i taget. För varje hinder jag klarade blev jag, om möjligt, ännu lite gladare. Tillslut fann jag mig själv ståendes framför rampen. Jag har nog aldrig känt mig så fysiskt liten. Väggen var nästan 5 meter hög och den liknade mest en tsunamivåg. Skulle jag på riktigt springa upp för den?! Kamerorna fångade mitt ögonblick av tvivel innan jag tänkte om, och bestämde mig för att klara rampen.

Jag kan inte beskriva känslan. Det var egentligen en otroligt oviktigt händelse i mitt liv att klara denna kvalbana, men jag har kommit på att det är väldigt svårt att skilja på oviktiga och viktiga saker här i livet. Jag hade verkligen inte trott att jag skulle klara hela banan, så när jag gjorde det fylldes jag av så mycket glädje att jag hade kunnat flyga upp och sätta mig på ett av de fluffiga molnen i himlen. Denna känsla gläds jag åt ännu.

Det blev dags för regionsfinal och jag vaknade med feber. När kvällen och regionsfinalen närmade sig försökte jag bortse från detta och självklart glömde jag bort min förkylning ganska fort. Det började ösregna och hinderbanan torkades av mellan skurarna. Vi gick igenom banan tillsammans med ett par bantestare och domare. Första halvan av banan liknade vår kvalbana, och den tyckte jag att jag borde klara av. Sedan kom de roliga hindren! Mer klättring! Dessa hinder påminde väldigt mycket om sådant jag brukar göra när jag tränar och jag tänkte att om jag klarade första halvan av banan skulle jag komma fram till hinder som liknade min hemmaplan, där jag kände mig säker. Har du sett avsnittet vet du vad som händer.

Jag hade kissat ca två tusen gånger på en timma, men ändå var jag så kissnödig att jag helt allvarligt tänkte att jag strax skulle bli tvungen att kissa på mig i mina jeans inför hela svenska folket, i TV. Så fort jag påbörjat första hindret glömde jag att jag var kissnödig, och behövde sedan inte kissa en enda gång till på hela natten.

Precis som inför kvalet var jag som mest skraj för balanshindren och alla de andra hindren som inte hade någonting alls med klättring att göra. Efter de första hindren kom jag fram till trapetsen. Ansatsen var nästan obefintlig, och jag hann tänka “men det här klarar nog inte jag”. Med dessa tankar i huvudet tog jag fart, trampade snett på trapetsen och nådde inte hela vägen fram till nätet. Kunde jag inte bara fått komma fram till de andra hindren!!! Det är bara en enda person som kan vinna Ninja Warrior per år, och jag antar att alla andra deltagare känner mer eller mindre precis som jag: “Varför kunde jag inte… men åååh...!”

Jag kunde inte stanna kvar de sista dagarna och kolla på finalerna på plats, på grund av min förkylning. Inte konstigt att förkylningen bättrats på efter denna kalla inspelningsnatt. Om vattnet under hindren ändå hade varit lite varmare!

Jag var sjuk i upp mot två veckor efter denna långhelg i Stockholm. Det gjorde ingenting. Det har aldrig varit så värt att dra på sig en tung förkylning som efter detta äventyr. Jag var fylld av glädje och goa minnen. Jag hade upplevt något fantastiskt underligt och träffat en drös av livsglada människor. Och som jag skrev till mina nya Ninja-vänner efteråt:

Tack för allt! Dessa minnen kommer bygga bo i mitt huvud utan att någonsin flytta ut.

PS: Glöm inte fylla ditt liv med äventyr. Det må låta självklart, med det är upp till dig att fylla dagarna med sådant som gläder dig. Ju gladare du är, desto gladare blir du. Visst är det fantastiskt!

Text: Stella Plantin

Foto: Kanal5, Martin Idegren och Anna Daneshvar.

Du kan se hela programmet på Dplay.se/ninjawarrior eller så kan du se kortare klipp på YouTube (sök förslagsvis på "ninja warrior" och kanske "stella plantin").

Kommentarer (0) | Läs mer

År 2015

Postat av: Administratör den 17/12 - 2015 kl. 10:25:00

Nu har det snart gått ett helt år sedan detta år började. Ganska logiskt… Innan tävlingssäsongen 2015 drog igång, tog jag beslutet att försöka satsa ett år på klättringen för att se vad det kunde leda till. Jag försökte se in i framtiden för att förstå om jag då skulle ångra att jag fokuserat ett par år av mitt liv på att klättra. Min mor har alltid sagt att hon vill kunna sitta i gungstolen som gammal och vara nöjd med det liv hon haft. Det kommer hon vara, och det ska även jag se till att vara. I och med den tanken bestämde jag mig för att jag aldrig skulle ångra mig om jag lade ett par år på att göra det jag älskar, att klättra. Jag skulle nog snarare ångra mig om jag inte tagit chansen.

Året blev inte alls som jag önskat, men jag har lärt mig mycket om livet, och såhär i efterhand är jag glad över allt det positiva som problematiken gett mig. Jag hade inte så höga mål. Det enda jag önskade var att få klättra och vara på gott humör. Dessa två mål visade sig dock vara för höga, och jag halkade.

Jag minns tydligt hur jag och ett par kompisar, under gymnasietiden, satt vid lunchbordet, när en av mina vänner började prata om hur det är de dagar då inget känns bra. Ingenting känns kul och man har nära till gråten. Känslorna sätter sig högt upp i halsen, så nära huvudet att minsta lilla kan få ögonen att tåras. När min vän började prata om dessa svåra dagar med oss andra blev jag förvånad över att mina andra vänner fyllde i, och höll med. De pratade om denna känsla som något väldigt naturligt. Jag kände mig bortkommen. Jag förstod inte. Kunde inte sätta mig in i situationen och blev berörd av att mina nära vänner upplevde denna typ av dagar. Jag hade aldrig själv gjort det. Aldrig hade jag känt att livet var kolsvart och fullt av sorg. Visst hade jag haft dåliga stunder, men ljuset var alltid övervägande. Varje natt hade alltid omvandlats till dag om morgonen.

Nu tror jag mig förstå vad de menade. Alla skadebekymmer har lärt mig om livet. Ett av mina två mål med året, att klättra, gick i graven. Klättringen ger mig glädje, och därmed blev även mitt andra mål, humöret, begravt. Till en början kändes det inte rätt av mig att vara så ledsen över mina förhållandevis små och obetydliga skador, med tanke på att de i själva verket var såpass harmlösa att jag kunde leva ett helt vanligt liv utan att knappt bli påmind om dem. Men det spelade ingen roll. Det var inte detta “vanliga” liv jag ville ha. Jag ville få välja själv hur jag skulle lägga upp mina dagar. Jag insåg att min fysiska kropp betyder mycket för mig, och livsglädjen betyder ännu mer. Ett liv utan glädje är inte mycket att ha.

Det är lätt att tänka: vad är ett trasigt finger egentligen? Men ibland behöver man inte tvinga sig själv att sätta sina bekymmer i perspektiv. Det finns alltid folk som har det betydligt värre, det måste jag komma ihåg, och jag måste värna om dessa människor så mycket jag kan, men jag får inte glömma att mina egna bekymmer består oavsett om någon annan också har bekymmer. Jag är jag, och jag måste ta hand om mig själv, för det är utifrån mig hela mitt liv och mina handlingar uppstår. Jag är det viktigaste jag har, precis som du är det oberäkneligt största för dig.

Som vanligt blev min text lite väl livsfilosofisk, och berättar nästan ingenting om min klättring. Men en sak jag verkligen lärt mig i år är att allt i mitt liv hänger ihop. Livsfilosofin ligger alltid på ytan, och allt som befinner sig under ytskiktet blir påverkat av mina tankar. Likaså påverkas ytan av det som befinner sig under. Allt är en sörja som inte går att separera. Den går att hantera till viss mån, men jag tror det är viktigt att låta den bli grumlig ibland, för att sedan kunna klarna.

När skadorna nu börjat lätta har jag fått några av mina bästa tävlingsresultat någonsin. Jag har inte tränat så hårt, utan fokuserat på rehab och klätterglädje. Detta måste jag komma ihåg. Antalet träningstimmar är inte lika med god form och prestation. Det är huvudet som spelar in mest.

Det kommande året ska jag därför fokusera på att hålla mig skadefri, för jag har fått det svart på vitt att det är det som spelar roll. En hel kropp kommer leda till mer glädje och roligare klättring. Får jag ett 2016 i glädjens tecken kommer jag vara den nöjdaste personen på planeten.

Jag vill bara säga TACK! Jag har så många att tacka, och jag vill tacka er så stort att jag inte vet hur jag ska bära mig åt. Ni alla som delar livet med mig. Ni har hjälpt mig på olika sätt. Läser du detta så är du en av de jag pratar om, oavsett om du hjälpt mig i form av pengar, prylar, resor, rehab, träning, tävling, sång, prat, skratt, gråt eller kramar. Ni har alla gjort detta år till ett övervägande bra år, trots att jag i denna text låter mest gnällig. Jag sträcker ut mina oändligt långa armar och kramar om er alla på en gång, och jag tänker inte släppa kramen i första taget. Tack!

Med dessa ord sagda vill jag avsluta med en egen filosofisk summering:

Mitt liv är allt, för mig.

Mitt liv är det absolut viktigaste jag har, precis som ditt liv är det viktigaste för dig. Ditt liv väger så oerhört mycket tyngre än något annat. Det är helt och hållet ojämförbart med något annat. Det är kärnan och grundpelaren i allting. Allt!

Det är skrämmande. Det är också fantastiskt. Obergripligt och samtidigt självklart.

Det är lätt att stressa upp sig över detta, och också lätt att panikera genom att göra ingenting. Ingenting, eller alldeles för mycket. Svårt att finna ro och svårt att tro på det du gör till hundra procent. Det kommer du troligtvis aldrig kunna göra. Lätt för mig att säga dig att lägga oron och grubblandet åt sidan, "var bara glad och tänk inte så mycket”! Inte lika lätt att agera.

När det sätts käppar i hjulen på en av dina vagnar blir det svårt för loket att dra tåget vidare framåt. Det är ett faktum. Det finns alltid någon som har det värre. Jämför inte alltid med dem. Jämför inte alltid dina bekymmer med deras. Någon har det säkert värre, men ditt tåg slirar oavsett om någon annans också gör det. Din grannes större bekymmer underlättar inte dina egna, så tillåt dig själv att vara bekymrad. Grubblande kan vara bra, men glöm inte dra käpparna ur vagnens hjul så småningom, så ditt tåg kan rulla vidare. Kanske kan det då rulla över ängar som är större än de du någonsin sett. Kanske är ängarna täckta av grönare gräs. Kanske var det då värt att slita för att dra ut käpparna? Kanske var det då värt att få grubbla ett tag. Kanske gav grubblandet extra näring och solljus åt de stora prästkragar som nu blommar på ängen. Ditt liv är det viktigaste du har. Försök fylla det med vackra blommor och låt alla stygga bin och humlor hjälpa dig på traven.

Livet är din största vinst!

Text: Stella Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

Northern Lights Challenge

Postat av: Administratör den 06/11 - 2015 kl. 10:11:00

Tiden har den unika egenskapen att alltid ticka på. Tur är väl det, så vi alla får chansen att uppleva nytt!

Som vanligt hade jag varit lite dålig på att räkna dagarna, och plötsligt hade tiden kommit ikapp mig och berättade på sitt alldeles egna omänskliga sätt, att nu var det mer än dax för mig att försöka träna upp uthålligheten. Många gånger har jag satt mig i denna situation innan ledtävlingar, att jag skjutit upp uthållighetsträningen. Dels för att jag är lite för bra på att låta tiden rulla iväg, men också för att jag tyvärr lite för sällan längtar efter att jobba fram mjölksyran i underarmarna. Det finns andra element inom klättringen jag tycker bättre om. 

Men nu tänkte jag lite annorlunda än vanligt. För bara ett par veckor sedan deltog jag i Nordiska Mästerskapen i Lead, här i Göteborg, och då var min uthållighet riktigt dålig. Jag hade varit förkyld och kände mig inte riktigt “fit for fight”. Detta besvärade mig dock inte så mycket, utan jag tog mig till tävlingen, och klättrade så gott jag kunde, i det skick jag befann mig i. Tävlingen kändes ändå okej, och trots att mjölksyran kom tidigt kände jag att jag hade rörelsemönstret i kroppen. Men nu, inför Northern Lights Challenge i Helsingfors kändes det helt annorlunda, och jag ville för en gångs skull känna mig i okej form. 

Jag var nervös. Jag hade varit lite smått orolig inför denna tävling ända sedan den dag då jag skrev på kontraktet att jag skulle ställa upp, vilket var flera månader sedan. En inbjudningstävling. Wow! Vad är det? Hur går det till? Varför jag? Vilka mer? 

Tävlingen var en kombination av Finska Mästerskapen och en inbjudningstävling. Fyrtio finska atleter ställde upp i tävlingen, och utöver dessa bjöds sju andra klättrare in från olika Europeiska länder. Dessa klättrare var Jakob Schubert (Österrike), Domen Skofic (Slovenien), Mario Lechner (Österrike), Hannes Puman (Sverige), Katharina Posch (Österrike), Tina Johansen Hafsaas (Norge), och sedan lilla jag. Tävlingsupplägget var som en vanlig Led-tävling med två kvalleder och en final. Finnarna klättrade på samma leder som oss, och de 8 bästa finnarna gick till final, plus alla vi inbjudna klättrare. Alltså var vi hela 23 personer i finalen. 

Jag har aldrig riktigt varit nervös inför en klättertävling innan, för jag har alltid tänkt att om jag skulle tabba mig och göra bort mig, skulle ingen bry sig så mycket. Men så var det inte nu. Jag hade blivit inbjuden till denna tävling, och klättrade jag som en kratta skulle det verkligen inte kännas bra. Det skulle till och med kännas riktigt dåligt. Därför var jag nervös. Jag försökte fånga nervositeten och låta den förvandlas i mitt huvud, till ett fokus som skulle hjälpa mig att slappna av. Jag skulle klättra fokuserat och ta ett litet flytt i taget, trots att målet var ankaret i toppen. Det gick bra. Jag kände att jag klättrade bra, och jag njöt av att få vara på väggen. Jag lyckades slå alla de finska tjejerna och klättrade lika långt som Tina i finalen (hon kom ett grepp längre än mig i kvalet så hon fick bättre placering än mig - med all rätta, för hon är grym!). Därmed slutade jag på tredje plats, vilket jag är otroligt nöjd med. Speciellt med tanke på att jag åkt dit med kroppen fylld av rädslan att få spö. 

Lederna var helt fantastiska! Den tyske ledbyggaren Christian Bindhammer hade fått i uppdrag att bygga lederna såpass lätta att alla skulle kunna komma halvvägs, men ingen skulle kunna toppa ur utan att behöva slita för det. På ca 7m skulle alltså herrarnas leder förvandlas från ca 7a-8c+! Ingen lätt match att bygga något sådant, där man dessutom vill separera alla klättrare, så ingen faller på samma ställe som någon annan. Christian lyckades! 

Att få vara en av dessa sju inbjudna klättrare var en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vi blev så omhändertagna att det verkligen kändes som vi var VIP-gäster, vilket vi ju faktiskt i själva verket var (konstigt!). Så fort vi landade på flygplatsen blev vi hämtade och skjutsade dit vi ville. Vi blev incheckade på hotellet och ombedda att så fort vi ville något skulle vi ringa, oavsett tid på dygnet. Hela helgen fanns det Taxi-bilar så fort vi behövde, och i klätterhallen fick vi en egen våning att vistas i, där ingen annan kunde komma in. Där hade vi tillgång till både soffor, TV, bastu mm, och vi behövde knappt berätta att vi var hungriga förrän vi blev serverade mat där vi befann oss (Frukostbuffén var inte att leka med!). Vi fick hela resan betald och alla som placerade sig på 1e-5e plats i tävlingen, vann även pengar. Hade vi bett om att få privat-jet hem hade vi säkerligen fått det också. Så kändes det i alla fall. 

Jag är glad för livet nästan var eviga dag, men vissa tillfällen uppskattar jag det extra mycket. Jag är så tacksam för vad livet ger mig ibland, och ännu mer tacksam för vad människor ger varandra. Tacksam för att jag fick vara med under denna helgen. Stort tack till en massa folk där ute: Oskari, Kajsa, Christian, Nicki, Highsport och alla ni andra som vill träna med mig, klättra med mig, prata med mig och skratta med mig.

Tack! 

Text: Stella Plantin
Foto: Tomi Junttila och Rami Haakana

Kommentarer (0) | Läs mer

SM i Bouldering 2015, Västervik

Postat av: Administratör den 13/10 - 2015 kl. 13:58:00

Det är stor skillnad på tävling och tävling.

Ibland är lokalen varm, ibland är den kall.

Ibland gör kroppen vad jag säger åt den att göra, ibland lever den sitt eget lilla liv.

Ibland är motståndarna snälla och trevliga, ibland är de arga och läskiga.

Ibland tar tävlingen hur många timmar som helst, ibland tar den slut vid första startsteget.

Men den största skillnaden mellan de olika tävlingarna är att jag ibland känner mig trygg, och ibland helt bortkommen. Under tävlingshelgen i Västervik kände jag mig som en fisk i det stora blå havet.

Så fort jag kom in i lokalen möttes jag av både bekanta och nya ansikten. Jag lade genast märke till att atmosfären var utöver det vanliga i tävlingssammanhang. Det kändes som jag hade hamnat i en stor vänlig familj. Alla var på gott humör, och alla tog hand om varandra. Alla hälsade på varandra med genuint varma kramar och det kändes som att den sol som sken på himlen utanför även sken bland oss inne i klätterhallen.

Jag tycker själv att det är för mycket snack om skador inom klättringen nu för tiden. Hälsningsfrasen “hej” har nästan bytts ut mot “hur är det med skadorna”. Trots att jag är trött på att prata om skador, tänker jag nämna det även här, i denna text.

Det senaste halvåret har jag kämpat för att försöka ta mig ur ett skadeträsk. Detta träsk har emellanåt varit så lerigt och djupt att jag knappt trott att jag skulle kunna kravla mig ur det. Skadorna ledde till motivationsbrist och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle kunna njuta av att klättra igen. Tur att jag haft människor omkring mig som hjälpt till!

Folk brukar säga att vi behöver motgångar för att kunna uppskatta livet mer när dessa motgångar seglat förbi. Jag har alltid varit ovillig att tro på att denna livsfilosofi stämmer, för jag tycker att om man bestämmer sig för att vara en glad och lycklig prick kan man väl vara det utan att ha gått igenom massa skit. Självklart kan man det! Självklart kan man vara på gott humör oavsett om de gångna dagarna varit toppen eller botten. Men tyvärr har jag nu fått inse att jag själv haft trubbel att hålla mig vid gott mod, efter att skadorna attackerat. Skadorna fick mig att tappa glädjen.

Jag började ifrågasätta varför jag inte längre tyckte det var kul att klättra och jag började fundera över om klättringen inte längre var något för mig. Jag ville inte känna mig “tvungen" att klättra, utan jag ville känna den längtan efter klättringen som jag gjort tidigare. Jag ville uppleva att det var något som saknades i min tillvaro under de dagar då jag tvingat mig själv att ta vilodag. Men så kände jag inte.

Nu, ett halvår senare är klättersuget tillbaka. Vilodagarna känns aningen plågsamma och rörelserna på väggarna känns som en dröm. Att kunna bouldra igen känns helt otroligt.

Att jag fick komma till klätterfamiljen i Västervik är jag tacksam för. Att kroppen kändes ganska hel är jag också tacksam för. Att min klättring under tävlingen kändes såpass bra som den gjorde beror nog till stor del på att jag kände mig så glad och trygg i denna miljö.

Jag har haft motgångar nu och jag måste erkänna att dessa skador fått mig att uppskatta klättringen och livet mer än innan. Den största skillnaden är att jag nu kan se det hela mer konkret än tidigare. Jag kan stanna upp och glädjas åt att fingrarna faktiskt håller, att båda mina knän sitter på plats, och framförallt att glädjen finns i mig. Denna glädje ska jag inte längre ta för given. Jag ska njuta av den. Ta hand om den. Jag ska visa för glädjen att jag av hela mitt hjärta uppskattar att den vill finnas just i mig.

Jag tycker om att klättra.

Text: Stella Plantin (2:a i Boulder-SM 2015)
Foto: Jim Wasmuth

På bilderna syns medalisterna (dam från vänster: Silvia Barret 3:a, Kajsa Rosén 1:a och Stella Plantin 2:a; herr från vänster: Björn Strömberg 3:a, Hannes Puman 1:a och Magnus Högström 2:a) samt Stella Plantin klättrandes två av finalproblemen.

Kommentarer (0) | Läs mer

EM i Boulder, Innsbruck 2015

Postat av: Administratör den 19/05 - 2015 kl. 13:42:00

Jag vågade inte längre tro att jag skulle kunna känna så mycket glädje under denna tävling. För ett år sedan hade jag nog trott det, men nu efter alla mina skadebekymmer var jag rädd att detta EM inte skulle kunna bli en fullt härlig upplevelse för mig.

Jag var rädd. Jag vågade inte riktigt inse att jag var rädd, men det var jag. Fingret var riktigt trasigt, och därmed hade jag varken kunnat, eller velat, träna ordentligt. Många omtänksamma och kunniga människor sa till mig att jag borde låta bli att åka på denna tävling, för att inte riskera att gå sönder för evigt. Jag ville inte gå sönder för evigt. Ville inte gå sönder alls. "Du måste tänka långsiktigt", sa dem. Var jag tvungen att göra det? Jag hade sett fram emot denna tävling så himla länge, och jag ville så gärna. Är det jag som bestämmer? Vad händer om jag åker?

När 2014 blev 2015 bestämde jag mig för att detta år skulle bli ett år av klättring. På riktigt. Både träning, tävling och utomhusklättring. Jag hade tänkt att om jag skulle drabbas av skador eller motivationsbrist, fick jag väl antingen ta mig igenom detta, eller lägga av med klättringen ett tag. Detta lät simpelt i mitt huvud då, men upplevdes inte lika lätt när det väl infann sig i min nutid. Skadorna hade lett mig till nya skador och motivationstrubbel hade infunnit sig gång på gång. Mitt i detta trubbel stod nu datumet för EM.

Ja, jag var rädd, men jag åkte ändå. Jag var både rädd för att gå sönder och rädd för att resan inte skulle bli kul. Gång på gång försökte jag intala mig själv att jag tagit rätt beslut som valt att åka, men det var inte helt lätt. På färjan till Tyskland hade jag så ont i fingret att jag inte kunde klämma ur tvål från tvålpumpen. Jag försökte tänka att det bara gjorde ont på grund av att jag var ouppvärmd, och att om jag varit uppvärmd skulle det inte ha känts alls. Så trasig var jag väl inte? För visst bör man se till att vara ordentligt uppvärmd i fingrarna för att kunna tvätta händerna ordentligt utan att få ont? Eller?.. Oj, hur skulle detta gå?


För att vara lite snälla mot våra plånböcker hade vi valt vi att bila ner istället för att flyga. Vi klarade oss från köer enda tills vi var 5 mil från vår slutdestination. Då blev biltrafiken stillastående, och registreringen till tävlingen skulle stänga om en halvtimma. Eftersom vi satt fast i bilkö erbjöd sig de andra nordiska atleterna att registrera oss i vårt ställe, men de fick besked om att detta inte var tillåtet, utan att vi var tvungna att registrera oss själva. Lite ovärt ifall vi inte skulle få lov att vara med och tävla tyckte vi, men inte kunde vi då göra något åt köerna inte. Där satt vi fast. Vi hörde av oss till både norrmän, danskar, fotografer och domare, men ingen verkade kunna ge klarhet i om denna registrering skulle gå vägen eller inte.

 

Ett par minuter innan registreringen skulle stänga, hoppade Geir och jag ur bilen, och sprang i ett par cirklar tills vi lyckades hitta till rätt lokal. När vi alldeles svettiga och andfådda lyckades fått ur oss till funktionären att "nu är vi här och vill bli registrerade", fick vi bara ett flin tillbaka. Det visade sig att norrmännen hade lyckats registrera oss, och strax därefter hade danskarna kommit för att göra detsamma, och nu i sista sekund kom vi själva instressande med andan i halsen och försökte registrera oss en tredje gång. Skönt att det hela hade löst sig, tyckte vi. Att vi var lite lätt förvirrade, tyckte funktionären.

Efter invigningsceremoni och en natts sömn kom kvaldagen. Efter att herrarna klättrat var det dags för oss damer att gömma oss i isoleringen. Runt vårt bord gick samtalen i ett. Där pratades mestadels svenska, norska, danska, finska, engelska och tyska. Oftast förstod vi vad som sades, men garanterat inte hela tiden. För den finska tjejen Anna, var detta livets första internationella bouldertävling. Hennes nervositet ledde till att hon började värma upp så fort vi kommit in i isoleringen, vilket var ungefär fyra timmar innan hon själv skulle klättra.

Inte förrän jag sprang ut ur isoleringen till första kvalproblemet, visste jag säkert att jag tagit rätt beslut som valt att åka på denna tävling. Jag kände nu på mig att fingret skulle hålla och att min kropp skulle vara sprängfylld av glädje genom hela kvalet, oavsett hur min egen klättring artade sig. Precis så blev det. Leendet hade fastnat i mitt ansikte. Jag kunde verkligen inte få bort det. Inte ens när domaren avbröt mig från klättringen på det tredje problemet för att tejpa min blödande armbåge (precis samma historia som på VM i München förra året, när ingen hittade tejp och min tid tickade på), kunde jag sluta le med hela kroppen. Jag var bara så glad att vara på plats. På sista problemet satt en mygga på zon-greppet och stirrade på mig. Jag trodde att den rackaren skulle flytta på sig när jag klappade till slopern, men inte då. Den satt kvar trots att jag matchade in på greppet och klättrade vidare. Jag lät bli att mosa myggan med händerna, och när jag sedan ställde mig på slopern i fråga, för att matcha på toppgreppet, satt den fortfarande kvar och blängde på mig. Jag log åt myggan, och jag log åt att jag kommit upp för problemet.

Natten kom så småningom och min rygg mådde inte så bra. Ryggen sa: ”ajajaj” och ”nä nu känns det inte bra alls”, och efter tre timmar i sängen gick jag upp och somnade sittandes på stengolvet ute i köket istället, eftersom detta av någon underlig anledning gjorde mindre ont. Stengolvsnatten ledde till semifinals-dagen, och under semin skrek jag mig hes när vår norska vän Hannah slet på väggarna.

Finaldagen kom även den, och innan denna final-happening bestämde vi oss för att åka till klättergymmet Boulder Welt i München, för att få klättra på deras gudomliga boulderproblem tillsammans, precis som vi gjort under världscupen förra året. Vi fyllde tre bilar med nordiska klättrare och körde iväg. Bilresan till gymmet tog fyra timmar istället för en och en halv, utan att vi riktigt förstod varför. Väl framme hoppade vi ur bilen och dansade in i boulderhallen. Äntligen skulle vi få klättra på dessa boulderproblem som byggts för Europas tävlingsklättrare! Eller skulle vi det? Nej. Inte riktigt ännu. Vi hade slått in Boulder Welt på GPSen utan att tänka på att det fanns två gym med samma namn i denna stad. Vi hade kört genom hela München, och klätterhallen vi egentligen tänkt åka till hade vi kört förbi för en timma sedan. Vi gick ut till bilarna igen, och åkte tillbaka samma väg som vi kommit. När vi väl kom fram till rätt gym, var vi så taggade att vi lyckades klättra slut på oss själva på bara två timmar. Utan att överdriva kan jag säga att detta var mitt livs absolut bästa träningspass någonsin! Att jag fick klättra på dessa problem med dessa människor var unikt, och en verklig upplevelse som spred glädje inom mig, som ännu sitter kvar.

Finalen drog igång, och jag drömde om att kunna bli lika duktig som dessa finalister. Jag log när jag tänkte på det, men förstod också att detta trots allt inte var så viktigt. Jag tänkte att det som egentligen spelar roll är glädjen. För en vecka sedan hade rädslan puttat undan glädjen i min kropp, men nu var den här igen. Jag har förstått att glädjen kan försvinna ibland, men jag har också förstått att om jag verkligen vill få den att komma tillbaka, så återkommer den. Förr eller senare. På ett eller annat sätt. Det är ingen idé för mig att bli stressad över saken. Jag njuter av glädjen när den finns hos mig, men bör låta den vila när den behöver. Vila i lugn och ro. Utan stress.

Låter glädjen vila. Låter den vara. Låter mig vara.

Glad.

Text: Stella Plantin
Foto: Michael Westerlind & Anna-Karin Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

På resande hjul

Postat av: Administratör den 28/04 - 2015 kl. 14:23:00

Jag skriver nu om tolv dagar som passerat mitt liv. Du får läsa om du vill.

Trots att jag fått höra att hjärnan är någon typ av muskel, var jag efter högskoleprovet den 28e mars, helt säker på att huvudet inte bestod av något annat än grönt ”slajm”. Jag kunde knappt fokusera blicken, men som tur var fungerade benen, och de ledde mig dit jag var på väg. Med linjalen kvar i vänsterhanden bar jag mig själv och mitt huvud in genom dörren till klätterlabbet. Skulle vi lyckas komma iväg från Göteborg imorgon, eller var det kört?

Said, Martin och Cecilia satt på det nerkritade golvet och jag ramlade ihop bredvid dem. Så här låg det till: Sedan en månad tillbaka hade vi bestämt att vi skulle rulla ner i en husbil till Spanien, via Frankrike, för att i ca två veckor ha det lite gött och klättra en del. Två dagar innan avresa visade det sig dock att vi inte hade någon husbil, och nu satt vi här på golvet, och försökte komma på hur detta skulle lösa sig. Klart det skulle lösa sig! Husbilen var väl inte en så betydelsefull del av resandet, eller?

”En V70 får det bli, den är väl ganska stor”, sa Said och sökte Martins ögonkontakt för att få bekräftelse.

Fordonet hade inte bara fyra hjul utan även en motor, så ingenting kunde gå fel. Bilen hämtades ut och vi körde ombord på färjan mot Kiel. Efter en middag på stulna och sönderslagna tallrikar i hytten, somnade vi till dålig TV. Ingen av oss blev särskild förvånad när vi morgonen därpå insåg att Martin var försvunnen när det var dags att köra av båten. Han hade lämnat kupén tidigt för att få i sig båtens jättedyra frukostbuffé, och därmed morgonens obligatoriskt stora intag av kaffe. Vi andra tre nöjde oss med att äta varsin frukt och varsin morot, innan vi satte oss i bilen och började rulla igen.

Cecilia hade fått i uppdrag att ta med en ljudbok. Hon plockade fram ”Poeten”, en upplyftande däckare om massa mord. När vi skulle starta ljudboken upptäckte hon en liten miss, men positiv som hon alltid är, sa hon bara ”första skivan finns inte, men det gör inget. Vi kommer in i det ändå. Här Martin”. Hon sträckte fram CD2.

Cecilia var nog vaken totalt 5 timmar de kommande två dygnen, för så fort vi satte oss i bilen somnade hon. Och mycket bilåkande var det. Eftersom vi inte hade någon husbil fick vi sova på andra ställen. Att sova i denna bil var inte riktigt något alternativ med tanke på dess storlek i kombination med fyra personer och packning för oss alla. Utöver vanliga kläder och klätterprylar, hade Said med sig ett par underliga musikinstrument som placerades på toppen av några väskor mellan mig och Cissi i baksätet. Om jag sträckte på halsen som en giraff kunde jag se övre halvan av hennes ansikte i den andra änden av bilen. Rymligt och bra! Vi skulle ju inte åka så långt..?

Neil Hart skulle möta upp i Paris för att sedan följa med på vår resa som filmare, och dokumentera Said. Det underliga var att denna man som ingen av oss tidigare träffat, plötsligt var två personer, istället för en. Men det gjorde väl inget det heller? Vi skakade därmed även hand med Neils kompanjon, Scott Noy.

Nu blev det klättring. Direkt från Paris till Fontainebleau och redan på eftermiddagen åkte klätterskorna fram. När solen gick ner visste vi fortfarande inte om vi hade någonstans att sova. Said ställde frågan rakt ut till de vi klättrade med:

”Can we sleep in your house tonight?”

”Of course, you can. We have a small house in the garden where you can sleep, and you’re also very welcome to use our kitchen.”

Varför oroa sig? Det löste sig ju fint, precis som allt annat hittills.

När jag vaknade upp i friggeboden morgonen därpå, insåg jag att jag råkat placera både mig själv, min madrass och alla mina ägodelar mitt i en myrstig. Jag försökte vifta bort de flesta av myrorna och satte mig sedan bredvid de andra på golvet och åt frukost. Cecilia kröp fram till husets glasade dörr och drog upp rullgardinen. Hon skrek! Hon skrek så högt att jag själv plötsligt blev betydligt mer vaken än innan. Sedan bröt hon ut i ett asgarv. Det gjorde även jag. När hon dragit upp rullgardinen hade hon mötts av ett par stirrande ögon på andra sidan rutan, bara några centimeter från hennes egna. Denna någon var en påfågel. Ja, en påfågel. Va?! Knallblå och jättestor var den, och dessutom hade den fått för sig att breda ut hela sin underliga fjäderskrud, så att den täckte nästan hela fönstret.

Vi klättrade en dag till i Fontan innan vi rullade vidare. Varje gång vi satte oss i bilen och startade ”Poeten”, somnade Cissi på bara någon minut. Efter några timmars körning var vi framme i Oliana, som på något vis var vår slutdestination.

Det fanns inte så många lättare leder på klippan, vilket var ganska bra för mig, för det lockade upp mig på de svårare grejerna. Martin pekade på en led, och utan att reflektera så mycket gav jag mig iväg upp för väggen.

”Martiiiin! Det är ett ankare här. Är det mitt?” Ropade jag efter en stund.

”Ja det är ditt. Efter det kommer en förlängning bara”, svarade han.

Nämen oj. Jag hade slagit personbästa. Aldrig tidigare hade jag klättrat denna grad, och nu gjorde jag det onsight. En onsight är alltid en onsight, tänkte jag, och log stort när jag blev nerfirad.

Said började slita på sitt projekt ”Papichulo”, och även Martin och Cissi skaffade sig snart varsin led att jobba på. Jaha ja, tänkte jag, då får väl även jag testa på att skaffa mig ett projekt här. Jag blev rekommenderad leden ”Mishi”, som skulle vara en av de fina klassikerna på klippan. Ett par mesiga vilor på vägen upp, men för övrigt var den förbenat envis överallt. Hårda och svåra flytt, läsningssvårigheter, dåliga grepp, pumpande som tusan, överhängande, slitig, svår, fattar ingenting, ännu fler svåra flytt, ännu mer pumpad, ännu sämre grepp...! Efter tre försök kom jag upp. Jag var nära att falla överallt, och jag var inte hemma förrän jag var hemma, så att säga. Vilket slit! Svårt! Men kul! När jag klippte ankaret råkade jag släppa ur mig ett glädjetjut, och därefter blev jag nerfirad av Cecilia som var nästan lika glad som jag själv.

Vi fortsatte leva. Vi fortsatte vakna varje morgon och morgnarna fortsatte utvecklas till dagar och kvällar. En del timmar spenderade vi i storstäder, andra spenderade vi i byar eller skogar. Om nätterna kunde vi antingen befinna oss på något golv bland myror och slipdamm, eller i varsin varm säng på hotell. Det ena var inte bättre än det andra, utan varje ställe bjöd på sitt.

Till slut var vi framme vid den dag som skulle bli resans sista för mig och Cecilia. Martin och Said hade fastnat uppe vid en klippa medan Cecilia, Neil, Scott och jag gått tillbaka till bilarna på grund av att middagssuget nu övertagit klättersuget. Fyra personer var vi, och det fanns tre platser i Neils buss. Barnen i baksätet. Just det. Så jag hoppade in och satte mig i sängen bakom sätena i bussen. Bussen rullade fort ner för de långa bergsvägarna, och jag fick sträcka fram huvudet långt för att kunna se ut genom fönstret, och därmed undvika att bli alltför illamående. Med jämna mellanrum sa chauffören mitt namn för att se om jag mådde okej, och med lika jämna mellanrum sa han mitt namn för att be om en ny öl, för att han druckit upp den gamla. Samtidigt som han körde, ja.

Lyckligtvis hade det varit jag som låst vår lägenhet denna morgon, så nyckeln dit låg i innerfickan på min dunjacka. Men vänta lite. Jag hade två dunjackor med mig, och en av jackorna låg i den andra bilen. Inte bra. Vi fortsatte köra hemåt ändå och tänkte att det hela skulle lösa sig precis lika bra som allt annat brukade lösa sig. Vi kom fram till lägenheten och Cecilia sprang runt på baksidan av huset för att klättra upp på balkongen och in genom balkongdörren. Lite svårt dock, att ta sig in genom en balkongdörr som är låst från insidan. Det gick inte alls. Jag stod hungrig och kikade in genom köksfönstret och i ren frustration crimpade jag fönsterkarmen och ryckte till allt vad jag hade. Jag vet inte vem av mig eller fönsterkarmen som blev mest förvånad när fönstret plötsligt gick upp. Jag klättrade in över köksbänken och släppte in de andra genom ytterdörren. Natten kröp på oss, och när solen gick upp var det dags att lämna Spanien.

Du har nu läst om tolv dagar som passerat mitt liv. Jag är tillbaka från denna resa nu, men upplevelserna fortsätter. De gamla äventyren lever kvar i mig, och de nya äventyren är på väg. Planerade resor kryper på mig och blir nutid, för att sedan rinna av mig och bli dåtid. Förgången tid och framtid påverkar min nutid och skapar därmed mitt liv.

Jag var där då.

Är här nu.

Var sedan?

Text: Stella Plantin
Foto: Martin Idegren

Kommentarer (0) | Läs mer

VM i München 2014

Postat av: Stella Plantin den 01/09 - 2014 kl. 13:44:00

Vid ett par tillfällen under veckorna innan jag skulle åka iväg på detta VM fick jag en käftsmäll av verkligheten. Denna käftsmäll sa till mig att ”Vilket barn har inte någon gång drömt om att vara med på ett VM?” Inte vet jag om alla barn drömmer om detta, men jag vet att jag själv gjorde det som liten. Och nu stod jag här, som ett vuxet barn, och skulle snart få resa iväg för att uppleva detta. Jag ryser lite ännu när jag tänker på det. Jag bestämde mig för att detta skulle bli en fantastisk upplevelse, oavsett form och resultat. Dessutom skulle min fina mor och bror komma ner till oss i München för att uppleva tävlingen, och för att vi sedan skulle få ett par härliga semesterdagar tillsammans. (Att familjen var med ledde också till en hel del bilder – tack!)

Som vanligt blev jag helt slut av att resa, och trots att flygplan förflyttar en väldigt kvickt, kände jag mig väldigt trött när jag kom fram. Förkylningen hade drabbat både mig och flera av de andra svenska atleterna, men vi försökte intala oss att vi alla skulle hinna friskna till och må prima tills det var dags att klättra.

Jag och Daniela delade rum, och medan jag satt väldigt stilla i sängen och snörvlade, kollade Daniela genom startlistorna som just kommit upp på nätet. Det som just nu kändes som det värsta som kunde hända, hände – Jag fick veta att jag skulle starta sist av alla damer. Inte bara nästan sist, utan allra sist. Helt superdupersist av alla. Stackars Daniela fick nu stå ut med en väldig massa klagomål från mig, och hur jag än försökte kunde jag inte komma på något positivt med detta. Att starta sist innebar i detta fall att jag skulle sitta i isolering i över fyra och en halv timma. Jag skulle få värma upp i min ensamhet utan mina nordiska vänner, komma ut till väl nerslemmade grepp, bli stekt av solen som skulle hinna tränga sig fram mot väggen och dessutom skulle jag få klättra näst intill ensam när alla andra deltagare var färdiga. Nu kändes världen lite elak.

Tävlingen var uppbyggd i den gamla olympiastadion i samband med en festival, vilket innebar att det var feststämning överallt med tivoli, mat, öl, konserter med mera. Området var så stort att det var väldigt möjligt att gå vilse om man ville.

Eftersom antalet deltagare var så stort, var tävlingen lagd på fyra dagar. Första dagen var det registrering och sådant där nödvändigt tråk, andra dagen kvalade herrarna, tredje dagen kvalade vi damer, och fjärde dagen sa det ”pang bom” när det var dags för semifinal och final. Det var perfekt att få lufsa omkring en hel dag och kika på när herrarna kvalade för att acklimatisera sig lite, lära känna området och tagga till ordentligt (och hinna släppa alla negativa tankar kring att starta sist).

Så var det dags! Sovmorgonen botade tillfälligt min förkylning (den återkom sedan efter tävlingen igen) och frukostbuffen på hotellet tillsammans med familjen tryckte in energi i kroppen på mig. Det kändes lite halvdåligt att gå in i isoleringen innan kl 13 med vetskapen om att jag inte skulle klättra förrän vid 17.30. MEN jag kunde ju inte göra något åt saken, så denna dag skrattade jag lite åt det hela, istället för att vara bitter.

Allt eftersom tiden gick, försvann fler och fler från caféet till uppvärmningsväggen, och vidare ut i ovisheten. Tillslut hade området som nyss varit fullt av spinkiga ben och breda ryggar, tömts på folk och vi var bara sju personer kvar. Jag fick lite skräckfilmskänsla och undrade om det gömde sig zombies bakom hörnen. Om det gjorde det så visade dem sig inte för oss, utan vi fick i lugn och ro traska iväg till tävlingsväggen.

”Pip, pip, pip, pip, puuuup”, lät det och de sista fem sekunderna hade gått och det så kallade allvaret infann sig. Nu stod jag framför boulder nr1. Detta var en slabb, där första mysteriet var att försöka lista ut hur man skulle etablera sig i starten. Efter ett bra förstaförsök och ett mindre bra andraförsök kom en funktionär fram till mig och dömde ner mig. ”Blood”, sa hon, och pekade på mitt knä som blödde lite. Väldigt lite. ”Ja vaddå då?” Tänkte jag. ”Blöder gör man väl jämt när man klättrar?” Jag sa till henne att det var lugnt och vände mig mot problemet för att klättra igen.

”No, no, no”, sa hon, och stoppade mig igen. Efter en kort förklaring från henne på väldigt dålig tysk-engelska, antog jag att jag var tvungen att täcka över detta minimala sår på grund av smittorisken.

”Okej”, sa jag, och frågade om tejp. De hittade ingen tejp och tiden tickade fortfarande. Tillslut hade jag fått tejp på knät, men då hade jag bara några få sekunder kvar innan mina fem minuter på denna boulder var slut. I ren frustration glömde jag ta med mig mitt scorecard när jag gick tillbaka ut. I några sekunder var jag lack, och tänkte att ”Detta var ju just snyggt! Kul start! Stor chans att jag klättrar bra på de kommande fyra problemen med all denna frustration i kroppen.” Efter dessa tankar insåg jag att jag var tvungen att lägga bitterheten åt sidan och jag intalade mig att jag inte skulle ha tagit zon, eller klarat problemet, även om jag fått tid till det.

Problem nummer två, tre och fyra gick ganska bra, och allteftersom jag gick vidare till nästa boulder blev vi förståss färre och färre klättrare kvar. Från att ha varit tio klättrare samtidigt (fem problem i vardera *startgrupp) var vi bara två stycken kvar när det var dags för sista problemet. Detta problem startade med en mantling, och alla som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i mantlingar. Starten var en kombination av en mantling och ett knälås, och efter ca två försök på starten blödde mitt andra knä. Jag vände mig skrattandes om till funktionärerna och pekade på blodet. Publiken (som nu bara hade mig och en tjej till att kolla på) jublade, och mitt andra knä blev tejpat. Ett försök till och jag var uppe och slog på toppgreppet. Publiken, som hade somnat lite efter fyra timmars kval, vaknade nu till och hejade för fullt. Tejpen bättrades på inför ett sista press. Båda knäna blödde, funktionärerna skrattade, speakern ropade och publiken skrek. Jag tog tillfället i akt att flina åt publiken och vifta åt dem att heja lite mer. Och oj vad de väsnades! Det hela kändes lite overkligt. Med alla dessa nationers hejarop i ryggen tog jag tag i startgreppen igen och kilade fast det blödande knät. Med ännu ett slag på toppgreppet föll jag ner igen, vände mig om till publiken, skrattade, vinkade och lämnade scenen. Så fort jag gick ut sprang funktionärerna fram och torkade bort mina blodspår från väggen.

Denna dag fortsatte med härligt häng och dubbelt födelsedagsfirande. Skratten fortsatte hela kvällen, och den frustration jag känt efter första tävlingsproblemet var som bortblåst. Världen kändes vänlig, och livet kändes lätt.

Dagen efter var det dags för semifinal och Final. Daniel hade missat semifinalen med ett par ynka placeringar, och likaså Hannah (från Norge). Vi hade alltså inga nordiska klättrare att heja på i semin, men vi hejade på alla andra språk istället.

Till finalen var alla biljetter slutsålda och ca 6000 pers var på plats i publiken. Jag kan inte beskriva känslan av att se dessa finalister slita uppe på scenen. Jag kan inte heller beskriva ljudnivån och energin som skapades varje gång det var dags för någon av de tyska finalisterna (Jan och Juliane) att klättra. Jag tänker inte avslöja mer, utan du bör titta på finalen själv (länk finns i slutet av texten). Dock rekommenderar jag att vara på plats och se denna typ av finaler, såklart!

Resan fortsatte och övergick så småningom från en tävlingsresa till semester. Jag fortsatte ruinera hotellen som bjöd på grymma frukostbufféer, men tävlingsklättring byttes nu ut mot stadspromenader och besök på museum. Tävlingsresor och klätterresor i all ära, men den där familjen trivs jag allt väldigt bra med också. En kombination av dessa två var ultimat!

Nu är jag återigen i Göteborg. Denna gång med ett sår på knät som börjar blöda varje gång jag böjer på benet (ni som någon gång lagt ett slitande knälås vet hur dessa sår brukar bete sig). Jag tänker på klättring och framtid. Precis som ett barn, så drömmer jag om att bli lika stark som de bästa. Och vem vet? Kanske det går! Drömmar har gått i uppfyllelse förr.

Här är en länk till VM-finalen: http://live.redbull.tv/events/426/ifsc-boulder-world-championships-2014-munich/

Text: Stella Plantin
Foto: Adam Plantin och Anna-Karin Plantin

*Eftersom det är så många deltagare på dessa tävlingar delas alla damer (likadant med herrar) upp i två grupper och kvalar på olika problem. Den som får bäst resultat i gruppA får delad placering med den som får bäst resultat i gruppB, osv. (Detta leder till att alla placeringar blir delade efter kvalet, eftersom man inte kan jämföra grupperna med varandra när problemen i de två grupperna inte kan vara exakt lika svåra. För att rätt personer ska gå till semifinal så rangordnas de 30 bästa och delas lika i de två grupperna, varav resten lottas ut).

Kommentarer (0) | Läs mer

World cup, Boulder – Laval

Postat av: Stella Plantin den 02/07 - 2014 kl. 12:08:00

Efter lite funderande hit och dit bestämde jag mig för att åka på årets sista världscup. Vi var bara två svenskar (Daniela Ebler och jag) som åkte denna gång, men vi mötte upp med våra fina vänner från Norge, Danmark och resten av världen.

Såhär i efterhand kan jag tänka att vi skulle ha åkt ner lite tidigare för att ha lite mer marginal rent tidsmässigt. På flygplatsen i Paris mötte jag upp med Daniela och Thilo och tillsammans bestämde vi oss för att hyra bil istället för att åka tåg, för vi skulle spara både tid och pengar på det. Det slutade dock med att priset blev ungefär det samma som om vi hade åkt tåg (eftersom vi hade glömt räkna in kostnaden för vägtullarna) och bilresan tog nästan dubbelt så lång tid mot vad tåget hade gjort (eftersom vi hade glömt att räkna in att det var fler än vi som skulle köra genom paris denna eftermiddag). Detta resulterade i att vi kom fram till hotellet väldigt sent på kvällen och fick dyka direkt i säng. Morgonen därpå skulle vi vara i isoleringen innan kl. 8, och lite halvt yrvakna traskade vi dit och insåg bittert att det inte fanns något kaffe på plats.

Hallen var en stor arena där de ställt upp fyra bouldersvampar uppe på scenen, och strålkastarna var alla riktade mot dessa färgglada väggar.  I publiken fanns både landslag, funktionärer, fransoser och en väldig massa barn. Barnen var där och hejade för fullt, både på sina landsmän men också på alla andra. De sprang omkring med pennor och papper, och samlade autografer från oss så fort vi klev ner från scenen. De franska favoritklättrarna fick tillslut säga åt barnen att ge sig, för annars hade de stått där än, och viftat med sina pennor.

Tyvärr kändes min egen klättring inte så bra denna dag. Det är svårt att veta om det beror på dålig sömn och lång resdag, för mycket eller för lite träning de sista dagarna, en allmänt dålig dag eller något annat. Oavsett vad det berodde på så kände jag att jag kunde ha klättrat bättre, men jag är glad och nöjd med helgen ändå. Jag tänker att en lite sämre tävling som denna kanske ändå kan göra gott, och lära mig något. Lite erfarenhet är nog bara bra och jag ångrar inte en sekund att jag deltog. Trots att jag tabbade mig en del, och tycker att jag kunde ha klättrat bättre, är jag nöjd att jag placerade mig topp 40. Jag tar detta lite som en bonustävling och ser fram emot VM i augusti.

Som vanligt var det helt fantastiskt att få se en världscupsfinal på plats. Både Akiyo (Japan) och Rustam (Ryssland) förtjänade absolut sina förstaplatser denna kväll. Båda två var mer eller mindre överlägsna och såg extremt stabila ut genom hela finalen. 17-åriga Miho (Japan) som tog silver, har varit väldigt kul att följa under året. Detta är förstå året hon får tävla som senior och hon har klättrat bättre och bättre för varje världscup. Henne kommer vi troligtvis se mer av i framtiden! I och med att detta var årets sista världscup så korades även de totala vinnarna och Akiyo (Japan) och Jan (Tyskland) tog hem detta. Innan denna sista deltävling stod herrarnas guld mellan Jan och Dimitry (Ryssland), och konstigt nog tog sig inte Dimitry vidare från kvalet denna helg, så det som brukar vara en fight in i sista stund i finalen mellan dessa två herrar var nu redan avgjort innan semifinalen, och Jan var alltså redan efter kvalet säker på att ha vunnit hela den kompletta världscupen.

Har ni inte redan sett finalen bör ni se den här: https://www.youtube.com/watch?v=sd31iiRL5F4

Jag tackar alla inblandade för en härlig helg och hoppas på fler härliga tävlingshelger i framtiden.

Text: Stella Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

Worldcup Innsbruck 2014, Boulder

Postat av: Stella Plantin den 21/05 - 2014 kl. 00:00:00

Fantastiskt!

Inte bara själva tävlingen utan resan som helhet. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte iväg på detta, och jag ska åka snart igen.

Eftersom jag aldrig tidigare varit med på en världscup i denna disciplin (boulder) var jag lite fundersam över hur det skulle gå. Jag var lite rädd för att problemen skulle vara så hårda att jag knappt skulle kunna etablera mig i starten, eller att jag skulle bli överväldigad av tävlingens storhet och bara balla ur. Innan jag åkte ner hoppades jag innerligt att tävlingen skulle ge mig mer än den skulle ta ifrån mig, och det kan jag helt klart säga att den gjorde. Den gav mig så extremt mycket glädje och motivation, och den tog inte mer ifrån mig än lite hud från fingertopparna.

Vi var fem tävlande svenskar som åkte ner, och väl på plats träffade vi de goa norrmännen och danskarna, inklusive alla andra tävlande förståss. Klättrare från världens alla hörn var samlade på samma torg, och här blandades både språk, vänskap och starka ryggar.

Herrarnas kval startade tidigt på morgonen, när jag själv fortfarande låg och sov. Jag och Daniela fick en lugn morgon innan vi gick ner på torget för att heja på grabbarna. Jag var nog mer nervös för dem än för mig själv. Daniela och jag bytte många oroliga blickar när Daniel och Geir gav sig på sista kvalproblemet med chans att gå till semi.  Tyvärr gick ingen svensk till semi denna gång, men alla klättrade bra. Värt att nämna är också att det var rekordmånga deltagare med.

Vi damer gick in i isoleringen vid tretiden och undrade hur vi skulle få tiden att gå, eftersom vi inte skulle kvala förrän vid 18-19. Men tiden gick trots allt ganska fort, för vi satt och snackade massa skit och lekte. Katrine blev intervjuad av kommentatorn som frågade henne hur vi gjorde för att hålla oss lugna i isoleringen, och hon svarade att vi satt och pratade och åt en massa. En stund senare när det var dags att värma upp kom Katrine på den lysande idén att vi kunde knyta ihop ett långhopprep och hoppa oss varma. Seriositeten i rummet lättades upp en del av detta, och efter att många först blängt på oss och skakat på huvudet, deltog flera i hoppandet. Jag tror att flera kommer komma ihåg oss som ”de där skandinaviska tjejerna som hoppade hopprep så hela golvet i isoleringen gungade”, för golvet var inte så stabilt.

Jag fick gjort första kvalproblemet på andra försöket, vilket var en väldigt behaglig start. Jag och Katrine klättrade nästan samtidigt så vi möttes i isoleringen mellan varje boulder. När jag kom tillbaka till henne efter första problemet hade jag råkat sträcka hela högersidan av magen, och kunde nästan inte röra mig. Jag tänkte att ”nu är det kört, jag kan inte klättra mer”. Men efter en minut var det borta, och vi skrattade väldigt mycket åt händelsen.

Eftersom vi var så många tävlandes delades både damer och herrar upp i två olika grupper som klättrade på olika problem. De tio bästa i varje grupp gick till semi, och Hanna från Norge var den av oss skandinaver som kvalade sig vidare.

Finalen var helt otrolig. Att vara på plats och se dessa atletiska, övermänskliga varelser på väggarna var mirakulöst. Har du inte sett den borde du kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=oarx-jJMH8M Redbull sände även semifinalen, så den kan man också kolla in om man vill.

Helgen var en blandning av seriositet och lek. Ena sekunden var den ryska legenden Dimitry på klätterscenen, och nästa sekund var han på dansgolvet där vi bytte danssteg och jämförde biceps. Emellanåt tänkte vi inte så mycket på att det var tävling, och under semifinalen slängde Daniel och Geir ur sig ”Men hallå, varför springer klättrarna fram till problemen? Som om det vore värsta tävlingen…” Ehhh, ja just det. Det var ju faktiskt precis vad det var.

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen och jag slipper försöka prata en blandning av tyska, engelska, danska, norska och svenska för att göra mig förstådd. Motivationen flödar i blodådrorna och jag vill inget annat än att klättra. Får jag ihop pengar så åker jag iväg igen redan i juni, på nästa boulder-världscup, i Laval. För jag har svårt att tänka mig att jag skulle orka vänta enda till juli. Det är ju så roligt det här!

Tack alla godingar som var med, och tack för att även lilla jag fick vara med.

Fantastiskt!

Text: Stella Plantin
Foto: Björn Pohl 

Kommentarer (0) | Läs mer

Tidig vår i Fontainebleau

Postat av: Stella Plantin den 06/05 - 2014 kl. 00:00:00

Även denna vinter har börjat lida mot sitt slut. I Fontan blommar redan påskliljorna och vårsolen har lockat fram fräknar i ansiktena på mina ariska vänner. Innan jag åkte ner till sandstensskogarna denna vår upplevde jag något konstigt – jag kände mig inte helt hundra sugen på att åka dit. Detta har aldrig hänt mig tidigare, utan jag har alltid sett Fontainebleau som ett paradis och en plats som alltid är otroligt välkomnande. Kanske tog jag det för mycket som en självklarhet att jag skulle vilja åka dit, och när jag fick frågan från Hanne och Tumle om jag ville, svarade jag ja utan att tänka efter. De båda bilade ner tillsammans redan i början av februari och är fortfarande kvar. Jag var välkommen ner till dem när jag ville. Troligtvis var det en kombination av olika faktorer som gjorde att jag tvekade, och känslan av att jag ”borde” vara sugen på att åka ner gjorde mig konfunderad. Plötsligt bestämde jag mig ändå för att åka och tillsammans med Isak Fowelin tog jag flyget ner ett par dagar senare.

Så fort jag anlände skakade jag på huvudet åt mig själv för att jag hade tvekat. Hur kunde jag tveka över att åka till en plats där jag omgavs av skogar, sandsten, baguetter och vänner. Jag slutade genast grubbla över detta och fann mig själv väldigt nöjd med att vara på plats.

Jag flyttade in i stugan med Tumle, Hanne, Isak och Erik. Erik hade av misstag råkat packa med sig en förkylning och epidemin spred sig i huset. Alla kände sig mer eller mindre sjuka, men det var svårt att veta om feberyran berodde på en riktig förkylning eller på kriget med husets värmetermostat. Vi blev alla lite rädda för att bli sjuka på allvar, och det som prioriterades högst i mataffären var ingefära, citron och vitlök. Tumle var den av oss som blev mest skraj och han uttryckte tydligt att han INTE skulle bli sjuk. Att bli sjuk var inget alternativ och han var benägen att göra vad som helst för att hålla sig frisk. Han bestämde sig för att vitlök skulle göra honom frisk, och flera kvällar i rad åt han sina råa vitlöksklyftor. Det var ingen annan än Tumle själv som tyckte detta var en så bra idé, eftersom vi med våra näsor sedan kunde spåra honom oavsett hur långt bort han befann sig.

Första veckan var vi inte riktigt överens med vädret. Det regnade flera dagar, och övriga dagar fick vi välja klätterområden utefter hur fort de torkar. Så länge vi fick klättra var vi nöjda med vilka områden som helts, men vi blev lite rastlösa när regnet föll mer än en dag i sträck. Istället för klättring blev det under dessa dagar mycket monopol, Dechatlon, Creps, promenader, film och betydligt mer kaffekokande än vanligt.

Efter en dryg vecka packade jag och Isak ihop våra väskor igen och begav oss mot flygplatsen. På väg dit funderade jag på vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till Göteborg. Varför skulle jag tillbaka dit? Jag kom inte på något bra svar på den frågan så när jag väl kom fram till flygplatsen vände jag, åkte tillbaka till huset, och lade tillbaka tandborsten i badrummet.

Nu hade vi lyckats fostra vädret, och oavsett om jag blev väckt med en kram eller av flygande toarullar, vaknade jag till strålande sol alla de kommande dagarna. Högsäsongen hade ännu inte slagit in och vi hade stenarna i stort sätt för oss själva. Jag och Hanne sprang omkring mycket och klättrade på många fina 7A/7A+klassiker. Vi fick stryk av vissa och kom upp för andra. Vi lärde oss mycket av att klättra tillsammans eftersom vi har väldigt olika klätterstilar. Hanne är en mästare på slabb, medan jag själv ännu inte riktigt lyckats förstå hur jag ska stå på mina fötter. Jag lurades upp på den fina slabben Les Nombrilistes som bara har ett grepp på hela vägen upp. Detta grepp är en djup pocket och eftersom jag inte litade det minsta på mina fötter nöp jag detta grepp så hårt jag bara kunde, för att hålla mig kvar på väggen. Detta resulterade i att mitt finger sa ”knak” och stukades – ett tydligt bevis på att jag har väldigt mycket slabbteknik kvar att lära mig. Personligen föredrar jag brantare problem och jag är också väldigt förtjust i alla Fontans välkända förnedringsurtoppningar.

Jag projekterade i princip ingenting. Jag är inte så förtjust i att projektera över lag, och när jag är iväg på resor som denna har jag svårt att motivera mig till att lägga mycket tid på ett fåtal specifika problem, istället för att klättra många olika. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att jobba riktigt mycket på en viss boulder för att se vad det skulle ge mig för känsla, men så länge jag inte är sugen på det är det nog bäst att låta bli. Troligtvis är det annorlunda om man är så duktig som Tumle och Erik att man redan klarat de flesta fina problemen i skogen. Då förstår jag att man blir lockad att slita på de svårare.

Hur som helst blir jag imponerad av klättrare som klarar av att projektera. Det måste vara en konst. En konst att kunna fokusera på bara ett problem. En konst att kunna fortsätta kämpa istället för att ge upp och att efter mycket finslipande kunna samla ihop både det fysiska och mentala som krävs för att komma upp. Bara en sådan sak som att kunna läsa av när kroppen är som mest fysiskt kapabel tycker jag kan vara jättesvårt.

Jag hade en morgon i Fontainebleau när jag kände mig så sliten att jag fick rulla ur sängen på morgonen för att ta mig upp. Jag kunde knappt lyfta kaffekoppen vid frukostbordet och när jag skulle klättra skogens lättaste problem som uppvärmning kunde jag inte ens lyfta från backen. ”Det var då skit”, tänkte jag, för solen sken och stenarna låg där i skogen och stirrade på mig. Jag fällde ut en padda i solen och satte mig ner med en termosmugg i handen. Efter någon timma bestämde jag mig ändå för att försöka sätta på mig klätterskorna igen. Det slutade med att denna dag blev min bästa klätterdag på hela resan, rent prestationsmässigt. Jag fick klättrat flera problem som jag misslyckats med tidigare och jag fick även gjort min första 7B+, på under en timma. Så fort jag klurat ut betan klarade jag den på andra försöket. Jag har fortfarande inte förstått varför jag upplevde min kropp så förskräckligt sliten på morgonen när det uppenbarligen fanns så mycket krut i den. Behövde jag bara vila den där extra timman på förmiddagen för att få igång kroppen eller var allting bara mentalt? Men även om det mentala spelar in så undrar jag hur jag kunde vara i form efter så många klätterdagar i rad. Kanske är det så att jag bara lyckades lura kroppen till något den egentligen inte höll med om.

Text: Stella Plantin
Foto: Hanne Riise

Kommentarer (0) | Läs mer

Världscup i Kranj 2013 (lead)

Postat av: Stella Plantin den 25/11 - 2013 kl. 09:31:00

Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.
Alla delar av min kropp, från tåspetsarna till de yttersta hårstråna på mitt huvud, var fyllda av inspiration efter tävlingshelgen. Känslan av att ha fått vara en del av alla dessa duktiga klättrare hade trängt sig in i mig och gjort mig extremt motiverad. Ju mer jag tänker på den gångna helgen, desto mer klättersugen blir jag.

Första gången jag provade att klättra på en klättervägg var för drygt fyra år sedan, men som juniorlandslagets förbundskapten (Reino "Nicki" Horak) har uttryckt så är det bara det senaste året jag faktiskt klättrat när jag befunnit mig på väggen. Med detta menar han att det var först för ett år sedan jag började förstå hur jag faktiskt skulle röra mig på väggarna. Innan dess tog jag bara i och slet mig upp utan någon vidare finess. Att jag tillslut börjat förstå hur jag ska röra mig på väggen är nog inte något som hänt helt plötsligt, utan något som både medvetet och omedvetet jobbats fram inom mig under en längre tid. Om det är så att jag äntligen börjat förstå mig på detta, så ligger många av deltagarna från helgens tävling mil framför mig. Att se dessa klättrare dansa upp för väggarna är helt otroligt.

Hannes Puman, Geir Söderin och jag hade för en vecka sedan besökt Fredrikstad och deltagit i Norgecupen. När vi satt i Nickis bil på väg hem slängde han ur sig att han tyckte det skulle vara kul om jag och Geir hakade på honom och Hannes till Kranj fem dagar senare. Jag blev lite paff och undrade om han verkligen tyckte att jag platsade på en världscup. Jag har haft en liten dröm om att jag någon gång skulle vilja delta i en världscup så efter en kort stunds funderande sa jag "okej då". Även Geir svarade ja och vi båda plockade upp våra mobiler för att försöka ändra de jobb vi hade bokat in för helgen. Så fort jag hade bestämt mig för att följa med kände jag att denna helg skulle bli fantastiskt rolig.

Nicki, Hannes och jag flög från Göteborg tidigt på fredagsmorgonen, medan Geir åkte direkt från jobbet i Stockholm senare på kvällen. När vi tillslut kommit fram till Kranj var vi precis så trötta som man brukar vara när man har rest en massa timmar, och därför fördrev vi dagen med att äta. På bara några timmar lyckades vi äta både lunch, pannkakor, glass och middag. Man kan självklart fundera över om detta var den ultimata uppladdningen för tävlingen dagen efter, men vi trivdes, och det var huvudsaken. Nicki för protokoll över hur många kalorier han får i sig per dag för att se till att hålla sig fit, och denna dag slutade självfallet inte så bra på den fronten. Han hade fått i sig mer än dubbelt så mycket kalorier som planerat men ändå inte lyckats få i sig ens en tredjedel av den tänkta mängden protein.

Herrarnas kval började redan på lördagsmorgonen medan alla damer fick vänta till kl 14. Varken Hannes eller Geir ställde något alarm på sina telefoner när de gick och lade sig på fredagskvällen, så de blev väckta av att Nicki ringde strax efter kl sju och frågade vart de höll hus. Själv passade jag på att ta sovmorgon och kom till klätterlokalen strax efter att herrarnas kval dragit igång. När jag kom in i lokalen blev jag en aning överväldigad. Fler än hundra av världens absolut bästa klättrare var samlade i samma rum och skulle upp på samma leder. Dessa leder skulle även jag få testa på.

På den lilla uppvärmningsväggen trängdes alla dessa vältränade klätterkroppar. Coacher från världens alla hörn gick och pekade på dåliga grepp för att värma upp sina aktiva. Det fanns nästan inga bra grepp på uppvärmningsväggen och det slog mig då att denna tävling var utöver de jag tidigare ställt upp i - här behövdes inga bra grepp. En japansk tjej klättrade omkring med munskydd och jag kom att tänka på att här fanns människor från helt olika länder och kulturer, men alla var nu här för att klättra och följa precis samma regler.

Jag kan inte låtsas att jag saknade nervositet när jag knöt in mig för att gå på lederna. Jag hade absolut ingen press på mig utifrån, men eftersom den största tävlingen jag tidigare varit med på var en junior-europacup kände jag mig lite skraj för hur hårda lederna skulle vara. Jag hade hört att tävlingarna i Kranj var kända för att ha extra hårda leder, och att lederna skulle smälla på samma sekund som man lyfte från backen. Skulle jag lyfta från backen, eller skulle jag falla innan första klippet? Så fort jag lämnat golvet slutade jag oroa mig och började klättra istället.

Ingen av oss svenskar gick till semi denna dag men vi var på otroligt gott humör trots detta. Vi sprang omkring och lekte hela dagen. Träd, stänger, gräsmattor och byggnader fungerade alldeles utmärkt att leka runt på. Hannes har hittat på att han ska göra 100 chins per dag, så fick han syn på en bra trappa, gren eller stång sprang han genast dit och gjorde 10 st. Geir och jag tyckte att detta var en väldigt bra idé men vi bestämde oss för att börja lite lugnt med 50 st per dag, medan Hannes nu istället stäppar upp det till 120.

På eftermiddagen återvände vi till klätterlokalen för att kolla på semifinalen. Vår norska vän Tina Johnsen Hafsaas hade precis lyckats klara sig till semi där hon klättrade jättebra och slutade som nummer 18. När vi satt där och tittade på dessa starka klättrare började jag fundera över hur dessa kroppar kan se så olika ut fast de är elitidrottare inom samma sport. Vissa är långa medan andra är jättekorta. Vissa har superstora muskler medan andra är seniga. Vissa smyger upp för lederna medan andra hoppar och tar i. Kommer detta förändras allt eftersom sporten utvecklas? Kommer alla repklättrare i världstoppen om 20 år se precis likadana ut som sina motståndare, eller kommer denna häftiga variation av människokroppar fortsätta existera i eliten?

Tyvärr flög vi hem redan på eftermiddagen på söndagen och hade därmed inte möjlighet att se finalen på plats. Nicki åkte tidigt till flygplatsen där han satte sig och pluggade anatomi medan vi andra tre åkte till Ljubljana för att än en gång frossa i pannkakor, springa omkring och leka, kolla på konst och filosofera om oändligheten. En mycket trevlig dag i fina miljöer med fina människor.

På vägen hem tänkte jag på alla klättrare som inspirerat mig under helgen. Jag tänkte på hur de rörde sig på väggen och hur de såg ut att trivas.
Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.

På ifsc's hemsida kan ni se hela tävlingen: http://www.ifsc-climbing.org/

Vill ni se oss svenskar klättra kvallederna kan ni kolla här:
Damernas kval:
Jag klättrar första leden vid 46 min och den andra vid 2h 29min
http://www.youtube.com/watch?v=KGw8zMcO60M

Herrarnas kval:
Hannes klättrar vid 1.12 och 3.24
Geir klättrar vid 1.06 och 3.30
http://www.youtube.com/watch?v=GdWXxNQLhv4#t=4333

Kommentarer (0) | Läs mer