High Sport Svenska AB

Ninja Warrior Sverige

Postat av: Administratör den 26/02 - 2016 kl. 11:57:00

I februari förra året visades första säsongen av Ninja Warrior Sverige. Jag hade aldrig sett programmet men fick nu höra att ett par klätterkompisar till mig deltagit, och då blev jag förstås sugen på att kolla in programmet lite.

En av mina närmaste träningskompisar, Martin, sa till mig att: “Det där programmet får vi söka till nästa år”, och jag svarade med ett skratt.

Vintern tog slut och det blev vår. Jag och Martin skulle köra ett träningspass på klättergymmet, precis som de flesta andra dagarna i veckan, men denna dag hade han med sig en kamera. “Idag är sista dagen att skicka in träningsvideo om man vill söka till Ninja Warrior” sa han. Jag svarade ungefär såhär: “ähhh…”, fast med ett leende i ögonen såklart.

Vi filmade lite när vi lekte runt i klätterhallen och senare på kvällen hade vi skickat in varsin ansökningsvideo. Vad roligt! Tänk om kanal5 skulle vilja träffa oss!

Det ville dem. Ett par månader senare blev vi, tillsammans med många andra atleter från Göteborg, inbjudna till CrossFit Göta där det var dags för några galna fystester.

Vad gör jag här?! Jag var väldigt förväntansfull och ivrig, men också lite lätt skräckslagen och fundersam över vad jag hade gett mig in på. TV-kameror överallt och atleter med överarmar som var starkare än mina båda lår tillsammans. Många började värma upp. Den som kunde göra handstands pushups, matade handstands pushups som uppvärmning. Den som kunde göra enarmspullups, matade enarmspullups som uppvärmning. Den som hade Göteborgs största magrutor värmde upp utan tröja och den som hade Göteborgs största benmuskler värmde upp i tajta korta tights. Energin i rummet var extrem, men alla var på gott humör. Atleternas muskler var stora, och därmed även deras hjärtmuskler. Många av dem må ha sett lite skrämmande ut, men rummet var trots allt fyllt med stora hjärtan och alla peppade varandra.

Både jag och Martin blev uttagna till självaste inspelningsdagarna som ägde rum i Stockholm i början av september. En knapp vecka innan vi skulle ta tåget dit frågade jag Martin om han kunde tänka sig att följa med mig till Skåne, för att jag skulle få testa att springa upp för en ramp. Jag hade aldrig tidigare testat detta, och det var ett hinder som jag kände mig väldigt osäker på, och ett hinder som jag visste skulle komma i tävlingsbanan. Vi tog bilen ner till Skåne där vi visste att det fanns en ramp. Jag testade den ett par gånger men kom inte upp. Lite psykande eftersom jag visste att denna ramp var nästan en halvmeter lägre än den som skulle komma i hinderbanan. Efter ungefär en kvart vid rampen blev vi tvungna att avbryta och åka till sjukhuset. Martins hälsena hade gått av.

Martin kunde förstås inte delta i Ninja Warrior, men han följde med till huvudstaden ändå, för att se eventet och heja på oss andra. Vi fick låna husrum av en kompis som bodde på åttonde våningen i ett hyreshus med hiss. Med hiss, ja. Det var bara det att denna hiss skulle renoveras just denna helg. Inget problem att ta trapporna såklart, atleter som vi är. I och med detta fick även Martin uppleva lite hinderbana, i form av åtta trappor, hoppandes på kryckor. Vardagsträning är bra!

Morgonen var tidig men luften var syrerik och himlen var blå med ett par sådana där fluffiga moln som ser ut som får, du vet (“bäää”). Jag tog emot min nummerlapp och traskade in i ett stort partytält i närheten av banan. Vissa av atleterna kände jag igen från uttagningen i Göteborg, och en av filmarna hade jag lärt känna i Göteborg då de kommit dit för att göra ett personporträtt av mig i min vardag. Både på klättergymmet och med min kör.

Plötsligt var det min tur att ge mig ut i banan. Jag fick tydliga besked “Gå hit, stå där, vänta här, gå upp nu, titta i kameran, säg det där igen…” Hoppas jag klarar första hindret!

Jag stod där på den röda mattan och tittade på det första av de fem lutande stegen. Avståndet mellan de fem stegen var väldigt långt, de lutade väldigt mycket, och vattnet under dem såg både mörkt, kallt och hotfullt ut. Kanske var detta inte så lätt som det hade sett ut på TV. Trots att banan verkade lurig såg den otroligt inbjudande ut. ÅÅÅÅÅH VAD KUL, tänkte jag. “Kör!”, sa någon och då gjorde jag det. Ett hinder i taget. För varje hinder jag klarade blev jag, om möjligt, ännu lite gladare. Tillslut fann jag mig själv ståendes framför rampen. Jag har nog aldrig känt mig så fysiskt liten. Väggen var nästan 5 meter hög och den liknade mest en tsunamivåg. Skulle jag på riktigt springa upp för den?! Kamerorna fångade mitt ögonblick av tvivel innan jag tänkte om, och bestämde mig för att klara rampen.

Jag kan inte beskriva känslan. Det var egentligen en otroligt oviktigt händelse i mitt liv att klara denna kvalbana, men jag har kommit på att det är väldigt svårt att skilja på oviktiga och viktiga saker här i livet. Jag hade verkligen inte trott att jag skulle klara hela banan, så när jag gjorde det fylldes jag av så mycket glädje att jag hade kunnat flyga upp och sätta mig på ett av de fluffiga molnen i himlen. Denna känsla gläds jag åt ännu.

Det blev dags för regionsfinal och jag vaknade med feber. När kvällen och regionsfinalen närmade sig försökte jag bortse från detta och självklart glömde jag bort min förkylning ganska fort. Det började ösregna och hinderbanan torkades av mellan skurarna. Vi gick igenom banan tillsammans med ett par bantestare och domare. Första halvan av banan liknade vår kvalbana, och den tyckte jag att jag borde klara av. Sedan kom de roliga hindren! Mer klättring! Dessa hinder påminde väldigt mycket om sådant jag brukar göra när jag tränar och jag tänkte att om jag klarade första halvan av banan skulle jag komma fram till hinder som liknade min hemmaplan, där jag kände mig säker. Har du sett avsnittet vet du vad som händer.

Jag hade kissat ca två tusen gånger på en timma, men ändå var jag så kissnödig att jag helt allvarligt tänkte att jag strax skulle bli tvungen att kissa på mig i mina jeans inför hela svenska folket, i TV. Så fort jag påbörjat första hindret glömde jag att jag var kissnödig, och behövde sedan inte kissa en enda gång till på hela natten.

Precis som inför kvalet var jag som mest skraj för balanshindren och alla de andra hindren som inte hade någonting alls med klättring att göra. Efter de första hindren kom jag fram till trapetsen. Ansatsen var nästan obefintlig, och jag hann tänka “men det här klarar nog inte jag”. Med dessa tankar i huvudet tog jag fart, trampade snett på trapetsen och nådde inte hela vägen fram till nätet. Kunde jag inte bara fått komma fram till de andra hindren!!! Det är bara en enda person som kan vinna Ninja Warrior per år, och jag antar att alla andra deltagare känner mer eller mindre precis som jag: “Varför kunde jag inte… men åååh...!”

Jag kunde inte stanna kvar de sista dagarna och kolla på finalerna på plats, på grund av min förkylning. Inte konstigt att förkylningen bättrats på efter denna kalla inspelningsnatt. Om vattnet under hindren ändå hade varit lite varmare!

Jag var sjuk i upp mot två veckor efter denna långhelg i Stockholm. Det gjorde ingenting. Det har aldrig varit så värt att dra på sig en tung förkylning som efter detta äventyr. Jag var fylld av glädje och goa minnen. Jag hade upplevt något fantastiskt underligt och träffat en drös av livsglada människor. Och som jag skrev till mina nya Ninja-vänner efteråt:

Tack för allt! Dessa minnen kommer bygga bo i mitt huvud utan att någonsin flytta ut.

PS: Glöm inte fylla ditt liv med äventyr. Det må låta självklart, med det är upp till dig att fylla dagarna med sådant som gläder dig. Ju gladare du är, desto gladare blir du. Visst är det fantastiskt!

Text: Stella Plantin

Foto: Kanal5, Martin Idegren och Anna Daneshvar.

Du kan se hela programmet på Dplay.se/ninjawarrior eller så kan du se kortare klipp på YouTube (sök förslagsvis på "ninja warrior" och kanske "stella plantin").

Kommentarer (0) | Läs mer

År 2015

Postat av: Administratör den 17/12 - 2015 kl. 10:25:00

Nu har det snart gått ett helt år sedan detta år började. Ganska logiskt… Innan tävlingssäsongen 2015 drog igång, tog jag beslutet att försöka satsa ett år på klättringen för att se vad det kunde leda till. Jag försökte se in i framtiden för att förstå om jag då skulle ångra att jag fokuserat ett par år av mitt liv på att klättra. Min mor har alltid sagt att hon vill kunna sitta i gungstolen som gammal och vara nöjd med det liv hon haft. Det kommer hon vara, och det ska även jag se till att vara. I och med den tanken bestämde jag mig för att jag aldrig skulle ångra mig om jag lade ett par år på att göra det jag älskar, att klättra. Jag skulle nog snarare ångra mig om jag inte tagit chansen.

Året blev inte alls som jag önskat, men jag har lärt mig mycket om livet, och såhär i efterhand är jag glad över allt det positiva som problematiken gett mig. Jag hade inte så höga mål. Det enda jag önskade var att få klättra och vara på gott humör. Dessa två mål visade sig dock vara för höga, och jag halkade.

Jag minns tydligt hur jag och ett par kompisar, under gymnasietiden, satt vid lunchbordet, när en av mina vänner började prata om hur det är de dagar då inget känns bra. Ingenting känns kul och man har nära till gråten. Känslorna sätter sig högt upp i halsen, så nära huvudet att minsta lilla kan få ögonen att tåras. När min vän började prata om dessa svåra dagar med oss andra blev jag förvånad över att mina andra vänner fyllde i, och höll med. De pratade om denna känsla som något väldigt naturligt. Jag kände mig bortkommen. Jag förstod inte. Kunde inte sätta mig in i situationen och blev berörd av att mina nära vänner upplevde denna typ av dagar. Jag hade aldrig själv gjort det. Aldrig hade jag känt att livet var kolsvart och fullt av sorg. Visst hade jag haft dåliga stunder, men ljuset var alltid övervägande. Varje natt hade alltid omvandlats till dag om morgonen.

Nu tror jag mig förstå vad de menade. Alla skadebekymmer har lärt mig om livet. Ett av mina två mål med året, att klättra, gick i graven. Klättringen ger mig glädje, och därmed blev även mitt andra mål, humöret, begravt. Till en början kändes det inte rätt av mig att vara så ledsen över mina förhållandevis små och obetydliga skador, med tanke på att de i själva verket var såpass harmlösa att jag kunde leva ett helt vanligt liv utan att knappt bli påmind om dem. Men det spelade ingen roll. Det var inte detta “vanliga” liv jag ville ha. Jag ville få välja själv hur jag skulle lägga upp mina dagar. Jag insåg att min fysiska kropp betyder mycket för mig, och livsglädjen betyder ännu mer. Ett liv utan glädje är inte mycket att ha.

Det är lätt att tänka: vad är ett trasigt finger egentligen? Men ibland behöver man inte tvinga sig själv att sätta sina bekymmer i perspektiv. Det finns alltid folk som har det betydligt värre, det måste jag komma ihåg, och jag måste värna om dessa människor så mycket jag kan, men jag får inte glömma att mina egna bekymmer består oavsett om någon annan också har bekymmer. Jag är jag, och jag måste ta hand om mig själv, för det är utifrån mig hela mitt liv och mina handlingar uppstår. Jag är det viktigaste jag har, precis som du är det oberäkneligt största för dig.

Som vanligt blev min text lite väl livsfilosofisk, och berättar nästan ingenting om min klättring. Men en sak jag verkligen lärt mig i år är att allt i mitt liv hänger ihop. Livsfilosofin ligger alltid på ytan, och allt som befinner sig under ytskiktet blir påverkat av mina tankar. Likaså påverkas ytan av det som befinner sig under. Allt är en sörja som inte går att separera. Den går att hantera till viss mån, men jag tror det är viktigt att låta den bli grumlig ibland, för att sedan kunna klarna.

När skadorna nu börjat lätta har jag fått några av mina bästa tävlingsresultat någonsin. Jag har inte tränat så hårt, utan fokuserat på rehab och klätterglädje. Detta måste jag komma ihåg. Antalet träningstimmar är inte lika med god form och prestation. Det är huvudet som spelar in mest.

Det kommande året ska jag därför fokusera på att hålla mig skadefri, för jag har fått det svart på vitt att det är det som spelar roll. En hel kropp kommer leda till mer glädje och roligare klättring. Får jag ett 2016 i glädjens tecken kommer jag vara den nöjdaste personen på planeten.

Jag vill bara säga TACK! Jag har så många att tacka, och jag vill tacka er så stort att jag inte vet hur jag ska bära mig åt. Ni alla som delar livet med mig. Ni har hjälpt mig på olika sätt. Läser du detta så är du en av de jag pratar om, oavsett om du hjälpt mig i form av pengar, prylar, resor, rehab, träning, tävling, sång, prat, skratt, gråt eller kramar. Ni har alla gjort detta år till ett övervägande bra år, trots att jag i denna text låter mest gnällig. Jag sträcker ut mina oändligt långa armar och kramar om er alla på en gång, och jag tänker inte släppa kramen i första taget. Tack!

Med dessa ord sagda vill jag avsluta med en egen filosofisk summering:

Mitt liv är allt, för mig.

Mitt liv är det absolut viktigaste jag har, precis som ditt liv är det viktigaste för dig. Ditt liv väger så oerhört mycket tyngre än något annat. Det är helt och hållet ojämförbart med något annat. Det är kärnan och grundpelaren i allting. Allt!

Det är skrämmande. Det är också fantastiskt. Obergripligt och samtidigt självklart.

Det är lätt att stressa upp sig över detta, och också lätt att panikera genom att göra ingenting. Ingenting, eller alldeles för mycket. Svårt att finna ro och svårt att tro på det du gör till hundra procent. Det kommer du troligtvis aldrig kunna göra. Lätt för mig att säga dig att lägga oron och grubblandet åt sidan, "var bara glad och tänk inte så mycket”! Inte lika lätt att agera.

När det sätts käppar i hjulen på en av dina vagnar blir det svårt för loket att dra tåget vidare framåt. Det är ett faktum. Det finns alltid någon som har det värre. Jämför inte alltid med dem. Jämför inte alltid dina bekymmer med deras. Någon har det säkert värre, men ditt tåg slirar oavsett om någon annans också gör det. Din grannes större bekymmer underlättar inte dina egna, så tillåt dig själv att vara bekymrad. Grubblande kan vara bra, men glöm inte dra käpparna ur vagnens hjul så småningom, så ditt tåg kan rulla vidare. Kanske kan det då rulla över ängar som är större än de du någonsin sett. Kanske är ängarna täckta av grönare gräs. Kanske var det då värt att slita för att dra ut käpparna? Kanske var det då värt att få grubbla ett tag. Kanske gav grubblandet extra näring och solljus åt de stora prästkragar som nu blommar på ängen. Ditt liv är det viktigaste du har. Försök fylla det med vackra blommor och låt alla stygga bin och humlor hjälpa dig på traven.

Livet är din största vinst!

Text: Stella Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

Northern Lights Challenge

Postat av: Administratör den 06/11 - 2015 kl. 10:11:00

Tiden har den unika egenskapen att alltid ticka på. Tur är väl det, så vi alla får chansen att uppleva nytt!

Som vanligt hade jag varit lite dålig på att räkna dagarna, och plötsligt hade tiden kommit ikapp mig och berättade på sitt alldeles egna omänskliga sätt, att nu var det mer än dax för mig att försöka träna upp uthålligheten. Många gånger har jag satt mig i denna situation innan ledtävlingar, att jag skjutit upp uthållighetsträningen. Dels för att jag är lite för bra på att låta tiden rulla iväg, men också för att jag tyvärr lite för sällan längtar efter att jobba fram mjölksyran i underarmarna. Det finns andra element inom klättringen jag tycker bättre om. 

Men nu tänkte jag lite annorlunda än vanligt. För bara ett par veckor sedan deltog jag i Nordiska Mästerskapen i Lead, här i Göteborg, och då var min uthållighet riktigt dålig. Jag hade varit förkyld och kände mig inte riktigt “fit for fight”. Detta besvärade mig dock inte så mycket, utan jag tog mig till tävlingen, och klättrade så gott jag kunde, i det skick jag befann mig i. Tävlingen kändes ändå okej, och trots att mjölksyran kom tidigt kände jag att jag hade rörelsemönstret i kroppen. Men nu, inför Northern Lights Challenge i Helsingfors kändes det helt annorlunda, och jag ville för en gångs skull känna mig i okej form. 

Jag var nervös. Jag hade varit lite smått orolig inför denna tävling ända sedan den dag då jag skrev på kontraktet att jag skulle ställa upp, vilket var flera månader sedan. En inbjudningstävling. Wow! Vad är det? Hur går det till? Varför jag? Vilka mer? 

Tävlingen var en kombination av Finska Mästerskapen och en inbjudningstävling. Fyrtio finska atleter ställde upp i tävlingen, och utöver dessa bjöds sju andra klättrare in från olika Europeiska länder. Dessa klättrare var Jakob Schubert (Österrike), Domen Skofic (Slovenien), Mario Lechner (Österrike), Hannes Puman (Sverige), Katharina Posch (Österrike), Tina Johansen Hafsaas (Norge), och sedan lilla jag. Tävlingsupplägget var som en vanlig Led-tävling med två kvalleder och en final. Finnarna klättrade på samma leder som oss, och de 8 bästa finnarna gick till final, plus alla vi inbjudna klättrare. Alltså var vi hela 23 personer i finalen. 

Jag har aldrig riktigt varit nervös inför en klättertävling innan, för jag har alltid tänkt att om jag skulle tabba mig och göra bort mig, skulle ingen bry sig så mycket. Men så var det inte nu. Jag hade blivit inbjuden till denna tävling, och klättrade jag som en kratta skulle det verkligen inte kännas bra. Det skulle till och med kännas riktigt dåligt. Därför var jag nervös. Jag försökte fånga nervositeten och låta den förvandlas i mitt huvud, till ett fokus som skulle hjälpa mig att slappna av. Jag skulle klättra fokuserat och ta ett litet flytt i taget, trots att målet var ankaret i toppen. Det gick bra. Jag kände att jag klättrade bra, och jag njöt av att få vara på väggen. Jag lyckades slå alla de finska tjejerna och klättrade lika långt som Tina i finalen (hon kom ett grepp längre än mig i kvalet så hon fick bättre placering än mig - med all rätta, för hon är grym!). Därmed slutade jag på tredje plats, vilket jag är otroligt nöjd med. Speciellt med tanke på att jag åkt dit med kroppen fylld av rädslan att få spö. 

Lederna var helt fantastiska! Den tyske ledbyggaren Christian Bindhammer hade fått i uppdrag att bygga lederna såpass lätta att alla skulle kunna komma halvvägs, men ingen skulle kunna toppa ur utan att behöva slita för det. På ca 7m skulle alltså herrarnas leder förvandlas från ca 7a-8c+! Ingen lätt match att bygga något sådant, där man dessutom vill separera alla klättrare, så ingen faller på samma ställe som någon annan. Christian lyckades! 

Att få vara en av dessa sju inbjudna klättrare var en upplevelse jag aldrig kommer glömma. Vi blev så omhändertagna att det verkligen kändes som vi var VIP-gäster, vilket vi ju faktiskt i själva verket var (konstigt!). Så fort vi landade på flygplatsen blev vi hämtade och skjutsade dit vi ville. Vi blev incheckade på hotellet och ombedda att så fort vi ville något skulle vi ringa, oavsett tid på dygnet. Hela helgen fanns det Taxi-bilar så fort vi behövde, och i klätterhallen fick vi en egen våning att vistas i, där ingen annan kunde komma in. Där hade vi tillgång till både soffor, TV, bastu mm, och vi behövde knappt berätta att vi var hungriga förrän vi blev serverade mat där vi befann oss (Frukostbuffén var inte att leka med!). Vi fick hela resan betald och alla som placerade sig på 1e-5e plats i tävlingen, vann även pengar. Hade vi bett om att få privat-jet hem hade vi säkerligen fått det också. Så kändes det i alla fall. 

Jag är glad för livet nästan var eviga dag, men vissa tillfällen uppskattar jag det extra mycket. Jag är så tacksam för vad livet ger mig ibland, och ännu mer tacksam för vad människor ger varandra. Tacksam för att jag fick vara med under denna helgen. Stort tack till en massa folk där ute: Oskari, Kajsa, Christian, Nicki, Highsport och alla ni andra som vill träna med mig, klättra med mig, prata med mig och skratta med mig.

Tack! 

Text: Stella Plantin
Foto: Tomi Junttila och Rami Haakana

Kommentarer (0) | Läs mer

SM i Bouldering 2015, Västervik

Postat av: Administratör den 13/10 - 2015 kl. 13:58:00

Det är stor skillnad på tävling och tävling.

Ibland är lokalen varm, ibland är den kall.

Ibland gör kroppen vad jag säger åt den att göra, ibland lever den sitt eget lilla liv.

Ibland är motståndarna snälla och trevliga, ibland är de arga och läskiga.

Ibland tar tävlingen hur många timmar som helst, ibland tar den slut vid första startsteget.

Men den största skillnaden mellan de olika tävlingarna är att jag ibland känner mig trygg, och ibland helt bortkommen. Under tävlingshelgen i Västervik kände jag mig som en fisk i det stora blå havet.

Så fort jag kom in i lokalen möttes jag av både bekanta och nya ansikten. Jag lade genast märke till att atmosfären var utöver det vanliga i tävlingssammanhang. Det kändes som jag hade hamnat i en stor vänlig familj. Alla var på gott humör, och alla tog hand om varandra. Alla hälsade på varandra med genuint varma kramar och det kändes som att den sol som sken på himlen utanför även sken bland oss inne i klätterhallen.

Jag tycker själv att det är för mycket snack om skador inom klättringen nu för tiden. Hälsningsfrasen “hej” har nästan bytts ut mot “hur är det med skadorna”. Trots att jag är trött på att prata om skador, tänker jag nämna det även här, i denna text.

Det senaste halvåret har jag kämpat för att försöka ta mig ur ett skadeträsk. Detta träsk har emellanåt varit så lerigt och djupt att jag knappt trott att jag skulle kunna kravla mig ur det. Skadorna ledde till motivationsbrist och jag trodde ett tag att jag aldrig skulle kunna njuta av att klättra igen. Tur att jag haft människor omkring mig som hjälpt till!

Folk brukar säga att vi behöver motgångar för att kunna uppskatta livet mer när dessa motgångar seglat förbi. Jag har alltid varit ovillig att tro på att denna livsfilosofi stämmer, för jag tycker att om man bestämmer sig för att vara en glad och lycklig prick kan man väl vara det utan att ha gått igenom massa skit. Självklart kan man det! Självklart kan man vara på gott humör oavsett om de gångna dagarna varit toppen eller botten. Men tyvärr har jag nu fått inse att jag själv haft trubbel att hålla mig vid gott mod, efter att skadorna attackerat. Skadorna fick mig att tappa glädjen.

Jag började ifrågasätta varför jag inte längre tyckte det var kul att klättra och jag började fundera över om klättringen inte längre var något för mig. Jag ville inte känna mig “tvungen" att klättra, utan jag ville känna den längtan efter klättringen som jag gjort tidigare. Jag ville uppleva att det var något som saknades i min tillvaro under de dagar då jag tvingat mig själv att ta vilodag. Men så kände jag inte.

Nu, ett halvår senare är klättersuget tillbaka. Vilodagarna känns aningen plågsamma och rörelserna på väggarna känns som en dröm. Att kunna bouldra igen känns helt otroligt.

Att jag fick komma till klätterfamiljen i Västervik är jag tacksam för. Att kroppen kändes ganska hel är jag också tacksam för. Att min klättring under tävlingen kändes såpass bra som den gjorde beror nog till stor del på att jag kände mig så glad och trygg i denna miljö.

Jag har haft motgångar nu och jag måste erkänna att dessa skador fått mig att uppskatta klättringen och livet mer än innan. Den största skillnaden är att jag nu kan se det hela mer konkret än tidigare. Jag kan stanna upp och glädjas åt att fingrarna faktiskt håller, att båda mina knän sitter på plats, och framförallt att glädjen finns i mig. Denna glädje ska jag inte längre ta för given. Jag ska njuta av den. Ta hand om den. Jag ska visa för glädjen att jag av hela mitt hjärta uppskattar att den vill finnas just i mig.

Jag tycker om att klättra.

Text: Stella Plantin (2:a i Boulder-SM 2015)
Foto: Jim Wasmuth

På bilderna syns medalisterna (dam från vänster: Silvia Barret 3:a, Kajsa Rosén 1:a och Stella Plantin 2:a; herr från vänster: Björn Strömberg 3:a, Hannes Puman 1:a och Magnus Högström 2:a) samt Stella Plantin klättrandes två av finalproblemen.

Kommentarer (0) | Läs mer

EM i Boulder, Innsbruck 2015

Postat av: Administratör den 19/05 - 2015 kl. 13:42:00

Jag vågade inte längre tro att jag skulle kunna känna så mycket glädje under denna tävling. För ett år sedan hade jag nog trott det, men nu efter alla mina skadebekymmer var jag rädd att detta EM inte skulle kunna bli en fullt härlig upplevelse för mig.

Jag var rädd. Jag vågade inte riktigt inse att jag var rädd, men det var jag. Fingret var riktigt trasigt, och därmed hade jag varken kunnat, eller velat, träna ordentligt. Många omtänksamma och kunniga människor sa till mig att jag borde låta bli att åka på denna tävling, för att inte riskera att gå sönder för evigt. Jag ville inte gå sönder för evigt. Ville inte gå sönder alls. "Du måste tänka långsiktigt", sa dem. Var jag tvungen att göra det? Jag hade sett fram emot denna tävling så himla länge, och jag ville så gärna. Är det jag som bestämmer? Vad händer om jag åker?

När 2014 blev 2015 bestämde jag mig för att detta år skulle bli ett år av klättring. På riktigt. Både träning, tävling och utomhusklättring. Jag hade tänkt att om jag skulle drabbas av skador eller motivationsbrist, fick jag väl antingen ta mig igenom detta, eller lägga av med klättringen ett tag. Detta lät simpelt i mitt huvud då, men upplevdes inte lika lätt när det väl infann sig i min nutid. Skadorna hade lett mig till nya skador och motivationstrubbel hade infunnit sig gång på gång. Mitt i detta trubbel stod nu datumet för EM.

Ja, jag var rädd, men jag åkte ändå. Jag var både rädd för att gå sönder och rädd för att resan inte skulle bli kul. Gång på gång försökte jag intala mig själv att jag tagit rätt beslut som valt att åka, men det var inte helt lätt. På färjan till Tyskland hade jag så ont i fingret att jag inte kunde klämma ur tvål från tvålpumpen. Jag försökte tänka att det bara gjorde ont på grund av att jag var ouppvärmd, och att om jag varit uppvärmd skulle det inte ha känts alls. Så trasig var jag väl inte? För visst bör man se till att vara ordentligt uppvärmd i fingrarna för att kunna tvätta händerna ordentligt utan att få ont? Eller?.. Oj, hur skulle detta gå?


För att vara lite snälla mot våra plånböcker hade vi valt vi att bila ner istället för att flyga. Vi klarade oss från köer enda tills vi var 5 mil från vår slutdestination. Då blev biltrafiken stillastående, och registreringen till tävlingen skulle stänga om en halvtimma. Eftersom vi satt fast i bilkö erbjöd sig de andra nordiska atleterna att registrera oss i vårt ställe, men de fick besked om att detta inte var tillåtet, utan att vi var tvungna att registrera oss själva. Lite ovärt ifall vi inte skulle få lov att vara med och tävla tyckte vi, men inte kunde vi då göra något åt köerna inte. Där satt vi fast. Vi hörde av oss till både norrmän, danskar, fotografer och domare, men ingen verkade kunna ge klarhet i om denna registrering skulle gå vägen eller inte.

 

Ett par minuter innan registreringen skulle stänga, hoppade Geir och jag ur bilen, och sprang i ett par cirklar tills vi lyckades hitta till rätt lokal. När vi alldeles svettiga och andfådda lyckades fått ur oss till funktionären att "nu är vi här och vill bli registrerade", fick vi bara ett flin tillbaka. Det visade sig att norrmännen hade lyckats registrera oss, och strax därefter hade danskarna kommit för att göra detsamma, och nu i sista sekund kom vi själva instressande med andan i halsen och försökte registrera oss en tredje gång. Skönt att det hela hade löst sig, tyckte vi. Att vi var lite lätt förvirrade, tyckte funktionären.

Efter invigningsceremoni och en natts sömn kom kvaldagen. Efter att herrarna klättrat var det dags för oss damer att gömma oss i isoleringen. Runt vårt bord gick samtalen i ett. Där pratades mestadels svenska, norska, danska, finska, engelska och tyska. Oftast förstod vi vad som sades, men garanterat inte hela tiden. För den finska tjejen Anna, var detta livets första internationella bouldertävling. Hennes nervositet ledde till att hon började värma upp så fort vi kommit in i isoleringen, vilket var ungefär fyra timmar innan hon själv skulle klättra.

Inte förrän jag sprang ut ur isoleringen till första kvalproblemet, visste jag säkert att jag tagit rätt beslut som valt att åka på denna tävling. Jag kände nu på mig att fingret skulle hålla och att min kropp skulle vara sprängfylld av glädje genom hela kvalet, oavsett hur min egen klättring artade sig. Precis så blev det. Leendet hade fastnat i mitt ansikte. Jag kunde verkligen inte få bort det. Inte ens när domaren avbröt mig från klättringen på det tredje problemet för att tejpa min blödande armbåge (precis samma historia som på VM i München förra året, när ingen hittade tejp och min tid tickade på), kunde jag sluta le med hela kroppen. Jag var bara så glad att vara på plats. På sista problemet satt en mygga på zon-greppet och stirrade på mig. Jag trodde att den rackaren skulle flytta på sig när jag klappade till slopern, men inte då. Den satt kvar trots att jag matchade in på greppet och klättrade vidare. Jag lät bli att mosa myggan med händerna, och när jag sedan ställde mig på slopern i fråga, för att matcha på toppgreppet, satt den fortfarande kvar och blängde på mig. Jag log åt myggan, och jag log åt att jag kommit upp för problemet.

Natten kom så småningom och min rygg mådde inte så bra. Ryggen sa: ”ajajaj” och ”nä nu känns det inte bra alls”, och efter tre timmar i sängen gick jag upp och somnade sittandes på stengolvet ute i köket istället, eftersom detta av någon underlig anledning gjorde mindre ont. Stengolvsnatten ledde till semifinals-dagen, och under semin skrek jag mig hes när vår norska vän Hannah slet på väggarna.

Finaldagen kom även den, och innan denna final-happening bestämde vi oss för att åka till klättergymmet Boulder Welt i München, för att få klättra på deras gudomliga boulderproblem tillsammans, precis som vi gjort under världscupen förra året. Vi fyllde tre bilar med nordiska klättrare och körde iväg. Bilresan till gymmet tog fyra timmar istället för en och en halv, utan att vi riktigt förstod varför. Väl framme hoppade vi ur bilen och dansade in i boulderhallen. Äntligen skulle vi få klättra på dessa boulderproblem som byggts för Europas tävlingsklättrare! Eller skulle vi det? Nej. Inte riktigt ännu. Vi hade slått in Boulder Welt på GPSen utan att tänka på att det fanns två gym med samma namn i denna stad. Vi hade kört genom hela München, och klätterhallen vi egentligen tänkt åka till hade vi kört förbi för en timma sedan. Vi gick ut till bilarna igen, och åkte tillbaka samma väg som vi kommit. När vi väl kom fram till rätt gym, var vi så taggade att vi lyckades klättra slut på oss själva på bara två timmar. Utan att överdriva kan jag säga att detta var mitt livs absolut bästa träningspass någonsin! Att jag fick klättra på dessa problem med dessa människor var unikt, och en verklig upplevelse som spred glädje inom mig, som ännu sitter kvar.

Finalen drog igång, och jag drömde om att kunna bli lika duktig som dessa finalister. Jag log när jag tänkte på det, men förstod också att detta trots allt inte var så viktigt. Jag tänkte att det som egentligen spelar roll är glädjen. För en vecka sedan hade rädslan puttat undan glädjen i min kropp, men nu var den här igen. Jag har förstått att glädjen kan försvinna ibland, men jag har också förstått att om jag verkligen vill få den att komma tillbaka, så återkommer den. Förr eller senare. På ett eller annat sätt. Det är ingen idé för mig att bli stressad över saken. Jag njuter av glädjen när den finns hos mig, men bör låta den vila när den behöver. Vila i lugn och ro. Utan stress.

Låter glädjen vila. Låter den vara. Låter mig vara.

Glad.

Text: Stella Plantin
Foto: Michael Westerlind & Anna-Karin Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

På resande hjul

Postat av: Administratör den 28/04 - 2015 kl. 14:23:00

Jag skriver nu om tolv dagar som passerat mitt liv. Du får läsa om du vill.

Trots att jag fått höra att hjärnan är någon typ av muskel, var jag efter högskoleprovet den 28e mars, helt säker på att huvudet inte bestod av något annat än grönt ”slajm”. Jag kunde knappt fokusera blicken, men som tur var fungerade benen, och de ledde mig dit jag var på väg. Med linjalen kvar i vänsterhanden bar jag mig själv och mitt huvud in genom dörren till klätterlabbet. Skulle vi lyckas komma iväg från Göteborg imorgon, eller var det kört?

Said, Martin och Cecilia satt på det nerkritade golvet och jag ramlade ihop bredvid dem. Så här låg det till: Sedan en månad tillbaka hade vi bestämt att vi skulle rulla ner i en husbil till Spanien, via Frankrike, för att i ca två veckor ha det lite gött och klättra en del. Två dagar innan avresa visade det sig dock att vi inte hade någon husbil, och nu satt vi här på golvet, och försökte komma på hur detta skulle lösa sig. Klart det skulle lösa sig! Husbilen var väl inte en så betydelsefull del av resandet, eller?

”En V70 får det bli, den är väl ganska stor”, sa Said och sökte Martins ögonkontakt för att få bekräftelse.

Fordonet hade inte bara fyra hjul utan även en motor, så ingenting kunde gå fel. Bilen hämtades ut och vi körde ombord på färjan mot Kiel. Efter en middag på stulna och sönderslagna tallrikar i hytten, somnade vi till dålig TV. Ingen av oss blev särskild förvånad när vi morgonen därpå insåg att Martin var försvunnen när det var dags att köra av båten. Han hade lämnat kupén tidigt för att få i sig båtens jättedyra frukostbuffé, och därmed morgonens obligatoriskt stora intag av kaffe. Vi andra tre nöjde oss med att äta varsin frukt och varsin morot, innan vi satte oss i bilen och började rulla igen.

Cecilia hade fått i uppdrag att ta med en ljudbok. Hon plockade fram ”Poeten”, en upplyftande däckare om massa mord. När vi skulle starta ljudboken upptäckte hon en liten miss, men positiv som hon alltid är, sa hon bara ”första skivan finns inte, men det gör inget. Vi kommer in i det ändå. Här Martin”. Hon sträckte fram CD2.

Cecilia var nog vaken totalt 5 timmar de kommande två dygnen, för så fort vi satte oss i bilen somnade hon. Och mycket bilåkande var det. Eftersom vi inte hade någon husbil fick vi sova på andra ställen. Att sova i denna bil var inte riktigt något alternativ med tanke på dess storlek i kombination med fyra personer och packning för oss alla. Utöver vanliga kläder och klätterprylar, hade Said med sig ett par underliga musikinstrument som placerades på toppen av några väskor mellan mig och Cissi i baksätet. Om jag sträckte på halsen som en giraff kunde jag se övre halvan av hennes ansikte i den andra änden av bilen. Rymligt och bra! Vi skulle ju inte åka så långt..?

Neil Hart skulle möta upp i Paris för att sedan följa med på vår resa som filmare, och dokumentera Said. Det underliga var att denna man som ingen av oss tidigare träffat, plötsligt var två personer, istället för en. Men det gjorde väl inget det heller? Vi skakade därmed även hand med Neils kompanjon, Scott Noy.

Nu blev det klättring. Direkt från Paris till Fontainebleau och redan på eftermiddagen åkte klätterskorna fram. När solen gick ner visste vi fortfarande inte om vi hade någonstans att sova. Said ställde frågan rakt ut till de vi klättrade med:

”Can we sleep in your house tonight?”

”Of course, you can. We have a small house in the garden where you can sleep, and you’re also very welcome to use our kitchen.”

Varför oroa sig? Det löste sig ju fint, precis som allt annat hittills.

När jag vaknade upp i friggeboden morgonen därpå, insåg jag att jag råkat placera både mig själv, min madrass och alla mina ägodelar mitt i en myrstig. Jag försökte vifta bort de flesta av myrorna och satte mig sedan bredvid de andra på golvet och åt frukost. Cecilia kröp fram till husets glasade dörr och drog upp rullgardinen. Hon skrek! Hon skrek så högt att jag själv plötsligt blev betydligt mer vaken än innan. Sedan bröt hon ut i ett asgarv. Det gjorde även jag. När hon dragit upp rullgardinen hade hon mötts av ett par stirrande ögon på andra sidan rutan, bara några centimeter från hennes egna. Denna någon var en påfågel. Ja, en påfågel. Va?! Knallblå och jättestor var den, och dessutom hade den fått för sig att breda ut hela sin underliga fjäderskrud, så att den täckte nästan hela fönstret.

Vi klättrade en dag till i Fontan innan vi rullade vidare. Varje gång vi satte oss i bilen och startade ”Poeten”, somnade Cissi på bara någon minut. Efter några timmars körning var vi framme i Oliana, som på något vis var vår slutdestination.

Det fanns inte så många lättare leder på klippan, vilket var ganska bra för mig, för det lockade upp mig på de svårare grejerna. Martin pekade på en led, och utan att reflektera så mycket gav jag mig iväg upp för väggen.

”Martiiiin! Det är ett ankare här. Är det mitt?” Ropade jag efter en stund.

”Ja det är ditt. Efter det kommer en förlängning bara”, svarade han.

Nämen oj. Jag hade slagit personbästa. Aldrig tidigare hade jag klättrat denna grad, och nu gjorde jag det onsight. En onsight är alltid en onsight, tänkte jag, och log stort när jag blev nerfirad.

Said började slita på sitt projekt ”Papichulo”, och även Martin och Cissi skaffade sig snart varsin led att jobba på. Jaha ja, tänkte jag, då får väl även jag testa på att skaffa mig ett projekt här. Jag blev rekommenderad leden ”Mishi”, som skulle vara en av de fina klassikerna på klippan. Ett par mesiga vilor på vägen upp, men för övrigt var den förbenat envis överallt. Hårda och svåra flytt, läsningssvårigheter, dåliga grepp, pumpande som tusan, överhängande, slitig, svår, fattar ingenting, ännu fler svåra flytt, ännu mer pumpad, ännu sämre grepp...! Efter tre försök kom jag upp. Jag var nära att falla överallt, och jag var inte hemma förrän jag var hemma, så att säga. Vilket slit! Svårt! Men kul! När jag klippte ankaret råkade jag släppa ur mig ett glädjetjut, och därefter blev jag nerfirad av Cecilia som var nästan lika glad som jag själv.

Vi fortsatte leva. Vi fortsatte vakna varje morgon och morgnarna fortsatte utvecklas till dagar och kvällar. En del timmar spenderade vi i storstäder, andra spenderade vi i byar eller skogar. Om nätterna kunde vi antingen befinna oss på något golv bland myror och slipdamm, eller i varsin varm säng på hotell. Det ena var inte bättre än det andra, utan varje ställe bjöd på sitt.

Till slut var vi framme vid den dag som skulle bli resans sista för mig och Cecilia. Martin och Said hade fastnat uppe vid en klippa medan Cecilia, Neil, Scott och jag gått tillbaka till bilarna på grund av att middagssuget nu övertagit klättersuget. Fyra personer var vi, och det fanns tre platser i Neils buss. Barnen i baksätet. Just det. Så jag hoppade in och satte mig i sängen bakom sätena i bussen. Bussen rullade fort ner för de långa bergsvägarna, och jag fick sträcka fram huvudet långt för att kunna se ut genom fönstret, och därmed undvika att bli alltför illamående. Med jämna mellanrum sa chauffören mitt namn för att se om jag mådde okej, och med lika jämna mellanrum sa han mitt namn för att be om en ny öl, för att han druckit upp den gamla. Samtidigt som han körde, ja.

Lyckligtvis hade det varit jag som låst vår lägenhet denna morgon, så nyckeln dit låg i innerfickan på min dunjacka. Men vänta lite. Jag hade två dunjackor med mig, och en av jackorna låg i den andra bilen. Inte bra. Vi fortsatte köra hemåt ändå och tänkte att det hela skulle lösa sig precis lika bra som allt annat brukade lösa sig. Vi kom fram till lägenheten och Cecilia sprang runt på baksidan av huset för att klättra upp på balkongen och in genom balkongdörren. Lite svårt dock, att ta sig in genom en balkongdörr som är låst från insidan. Det gick inte alls. Jag stod hungrig och kikade in genom köksfönstret och i ren frustration crimpade jag fönsterkarmen och ryckte till allt vad jag hade. Jag vet inte vem av mig eller fönsterkarmen som blev mest förvånad när fönstret plötsligt gick upp. Jag klättrade in över köksbänken och släppte in de andra genom ytterdörren. Natten kröp på oss, och när solen gick upp var det dags att lämna Spanien.

Du har nu läst om tolv dagar som passerat mitt liv. Jag är tillbaka från denna resa nu, men upplevelserna fortsätter. De gamla äventyren lever kvar i mig, och de nya äventyren är på väg. Planerade resor kryper på mig och blir nutid, för att sedan rinna av mig och bli dåtid. Förgången tid och framtid påverkar min nutid och skapar därmed mitt liv.

Jag var där då.

Är här nu.

Var sedan?

Text: Stella Plantin
Foto: Martin Idegren

Kommentarer (0) | Läs mer

En vecka på Kalymnos

Postat av: Administratör den 27/04 - 2015 kl. 00:00:00

För två år sedan var jag på den fantastiska klätterön Kalymnos och har sedan dess viljat åka tillbaka. Under påsklovsveckan var det dags för en efterlängtad återresa med klätterkompisarna Hannes Puman och Nea Herforth.

Våra tre första dagar var nästan helt perfekta vädermässigt och vi hann med massa fin klättring. Jag lyckades bland annat onsighta "Magnetus" (7c) och toppade även "Fun de chichunne" (8a). Jag hade prövat 8a leden en gång när jag senast var på Kalymnos men föll den gången av utmattning, som jag minns det.

Leden i sig känns som en resa och är 40 meter där ca 90 % av leden är takklättring. För det mesta var det bra grepp på leden och några tyngre flytt emellanåt. Dock hjälper det inte med bra grepp när underarmarna börjar säga ifrån och jag trodde väl aldrig att jag skulle orka hela vägen upp när jag hade kommit några meter på leden. Jag höll på att ramla några gånger och efter att ha klättrat i en timme var jag slut i kroppen och huvudet. Tänker att jag ska köra tills jag faller även fast jag är bra sugen på att vila i repet. Till sist när underarmarna hade gett upp helt lyckades jag trycka kroppen mellan två stalaktiter och fick då en bra no-hands vila innan de sista 7 meterna. Vila säkert i 10 minuter och börja sen klättra igen, greppen såg bra ut högre upp och tänker att de sista flytten är nog lätta.

Självklart var det inte så, utan efter 40 meters klättring (i mestadels tak) i 90 minuter var det sista movet ett av de hårdare (man känner sig nästan lurad). Man var tvungen att dra till för att komma till ett bra men lite sloopigt grepp för att sedan kunna klippa ankaret. Första gången jag drog till missa jag! Känner att det är kört men vägrar att släppa och på något sätt kom jag ner lite på leden och kunde skaka ut armarna en sista gång. Klättrar upp igen och träffar slutgreppet och kan då klippa ankaret totalt slut men samtidigt helt upprymd.

Hade sedan träningsverk i tre dagar framöver i underarmarna men det var det värt. Alltid lika häftigt när man överlistar sig själv och klarar något man ej trodde var möjligt. Fira sedan med att klättra en jättefin 6c led som omgavs av vackra lavendelblommor.

Resterande dagar hade vi tyvärr inte lika bra väder ,kallt och blåsigt var det. Ibland kändes det som man bara skulle kunna luta sig framåt och vinden skulle då ta emot en så man ej skulle falla framåt, det blåste galet mycket helt enkelt. Jag accepterade då att förutsättningarna var lite för dåliga för att jag skulle kunna lyckas pressa mig på något mer hårt. Men lite mer kul klättring hann vi med de sista dagarna i alla fall och fick njuta extra av de fina soldnedgångarna såklart. Så trots lite taskigt väder var jag nöjd med resan. Kul klättring, fint landskap, god mat och härligt sällskap vilket är allt man behöver.

På vägen hem kände jag mig inspirerad för mer klättring och träning.  Så nu blir det träning inför sommarens tävlingar och så får det bli ännu mera klättring bland berg senare i sommar och höst. :D

Katrin Amann

Kommentarer (0) | Läs mer

J-VM i Nya Kaledonien

Postat av: Katrin Amann den 06/10 - 2014 kl. 11:58:00

Förra året när jag fick reda på att junior VM skulle vara på Nya Kaledonien (vilket är en liten ö utanför Australien) har jag längtat och längtat efter att få åka. Vetskapen om att kunna få åka på detta mästerskap har motiverat mig till hård träning och i efterhand känner jag att allt slit jag har lagt ner har varit värt det. Denna tävling har varit utöver det vanliga inte allra minst på grund av platsen den utspelade sig på och för mig kommer denna tävling vara ett speciellt minne som inte kan jämföras med något annat.

Efter att ha flugit i 25 timmar var vi alla framme i Nouméa (Nya Kaledoniens huvudstad) och den svenska truppen bestod av mig, Hannes Puman, Kajsa Rosen, Ymer Alber och vår coach Nicki Horak. Från att vi kom fram hade vi fyra dagar på oss att ställa om till den nya tidsskillnaden och därmed också fyra dagar för att upptäcka denna udda plats. Vackra koraller, kristallklart vatten och havet fanns vart man en vände sig. Vanligtvis pallar man äpplen men här är det mango och kokosnötter som gäller. Tiden gick fort och helt plötsligt stod jag och höll i flaggan och representerade Sverige bland alla nationer på öppnings ceremonin och dagen efter var det dags för att klättra kvalen.

Klättermässigt gick det inte så bra för mig på någon av kvallederna och jag var lite besviken. På första kvalet så råkade jag klättra för långt över ett klipp, jag blev tvungen att börja klättra ned igen för att få någon chans till att kunna klippa viket slutade med att jag pumpade ur och föll. På andra kvalleden så kändes det väldigt bra när jag klättrade jag var varken trött eller pumpad när jag föll men missbedömde movet som ledde upp i taket av leden och tog inte i så mycket som behövdes. Vilket så klart kändes dumt. Placeringsmässigt såg det bra ut och slutade 11 efter båda kvallederna samtidigt som jag kände att jag hade mer att ge. Alla svenskar tog sig vidare till semifinalen så dagen kändes lyckad ändå.

På semifinalen började jag känna mig mer nervös än vad jag brukar göra men försökte bortse från tävlingen och tänkte att jag endast skulle klättra som jag alltid gör. Under tiden som jag läste min semifinalled insåg jag att den skulle bli klurig då den såg speciell och förvirrande ut. Minst sagt var leden också speciell, varje move var som ett enskilt balansigt boulderproblem och när jag lyckades ta mig förbi dem sektionerna började både min tid och energi ta slut vilket gjorde att jag föll. Det var nog den obehagligaste och konstigast tävlingsled jag klättrat. Det visade sig sedan att jag endast var två moves ifrån en final plats men det kände inte surt överhuvudtaget jag var nöjd med min klättring och glad för att jag var så nära.

Ymer klättrade nästan samtidigt som jag men var tyvärr missnöjd med sin klättring och slutade på en 18 plats vilket är en jättebra placering. Det var en riktig rysare att kolla på Hannes och Kajsa men de båda gick vidare till finalen.

Som alltid är det mycket spännande och inspirerande att kolla på alla sjukt duktiga klättrare som klättrar under finalen och denna gång var inget undantag. Hannes klättrade sin final först och hade kommit längst delat med två österrikare som klättrade före honom vilket gjorde att han ledde. Sedan var det tre kvar som skulle klättra efter honom. När en efter en föll tidigare än Hannes var det klart att han hade blivit juniorvärldsmästare! Helt otroligt var det faktiskt och för mig resans höjdpunkt. Vilket bland annat firades med att vi fick slänga Nicki i havet.

Dagen efter var det dags för Kajsas final, efter fantastisk klättring slutade även hon på pallen som trea. Så lilla Sverige med fyra deltagare lyckades knipa två medaljer vilket innebar att vi blev tredje bästa nation i medaljjakten delad med Slovenien. Lite roligt ändå, jag minns för tre år sedan på JVM i Imst så planerade vi skämtsamt att vi endast behövde två svenskar på pallen för att lyckas nå topp tre som nation. Så detta hade nog ingen trott för tre år sedan.  

JVM är alltid en mycket speciell tävling som för mig utgör en stämning som är blandad av allvar och lek. Man har chansen att lära känna klättrare från hela världen och inspireras av de bästa när det också är som bäst. Detta JVM var mitt sista då jag blir för gammalt för att delta nästa år. Men jag kan verkligen säga att det bästa sparades till sist.

Text: Katrin Amann

Kommentarer (0) | Läs mer

J-EM 2014 i Arco

Postat av: Lova Rosenqvist den 09/09 - 2014 kl. 10:31:00

Jag bestämde mig någon gång i våras för att åka på JEM i bouldering i Arco, Italien. Jag ville göra det som avslutning på mina år som junior, för att ha något direkt mål att träna för och för att det är så himla roligt! Och inte heller den här tävlingen gjorde mig besviken.

Jag blev upphämtad hemma i Mölndal klockan kvart i sex i fredags (5/9) av Nicki efter att han ringt en halvtimme tidigare för att kolla att jag var vaken. Vi tog ett plan från Landvetter vid kvart över sju för att träffa upp resterande delen gänget från Stockholm och Eskilstuna på Frankfurts flygplats någon timma senare. Fredagen blev lite utav en resdag men den innehöll även italiensk pasta, glass och invigningsceremoni för tävlingen. Tanken med den var bra, alla landslag hade på sig sina gemensamma kläder och varsin stor flagga för att tåga genom Arco, dock ösregna det och vi blev alla genomblöta. Bra uppladdning inför nästa dag. När vi väl var framme på tävlingsområdet och hamnade under tak var vi genomfrusna och att lyssna på en italienare som pratade italienska i ytterligare en halvtimme gjorde nog ingen superlycklig.

Vi äldsta juniorer hade tävlingsstart 16.40 i lördags vilket innebar både sovmorgon men också en hel del väntan. Jag var nervös men samtidigt supertaggad och väldigt sugen på att tävla, jag visste att min chans på en ”bra” placering knappt existerade men jag ville ändå göra mitt absolut bästa och känna att jag klättrade på en så hög nivå som möjligt.

Tävlingen startade tidigt för de yngsta och när vi blev upphämtade på morgonen fick vi höra att deras kval hade varit något kaotiskt. På bouldertävlingar för juniorer har man gruppkval där alla vill komma upp för så många problem som möjligt, för att det ska bli rättvist ställer man sig i kö till det problem man vill försöka på och man kan bara stå i kö till ett problem i taget. Problemet är dock att det blir mycket väntan och ställer man sig i fel köer kan det bli väldigt ont om tid till att göra sina försök. Att de flesta boulderproblemen korsade varann och bara ett fåtal kunde vara på väggen samtidigt och väldigt stora grupper gjorde inte heller saken bättre. 


När vår tid väl startade var vi väldigt beredda på att den skulle vara knapp. Katrin var först upp på väggen av alla i vår grupp på det problem vi trodde skulle vara lättast och vi skulle ha störst chans att komma upp för. Vi hade så himla fel. Startgreppen gick knappt att etablera och att ta andra crimpen var riktigt hårt. Inte ens de allra bästa kom upp. Överlag var kvalet riktigt hårt och svårt men problemen var fina och även vi som hamnade på nedre halvan av resultatlistan fick klättra mycket.  

Jag är nöjd med min insats och jag kände att jag gjorde vad jag kunde. Jag kan inte riktigt uttala mig om vad övriga 10 svenska klättrare kände. Jag såg inte så mycket av de andras kval och ingen gick tyvärr till final, dock behöver det varken betyda en dålig prestation eller missnöje men det kan det och andra sidan göra det.

Kvällen och resterande delen av dagen spenderades med mer italiensk glass, mer pasta, mängder utav pallade vindruvor och dessutom flera timmars snack om gamla klätterminnen. Även för mig som inte har varit med längst eller mest har det blivit en hel del tävlingar, läger och gemensamma träningspass genom åren.

På söndagen fick vi se riktigt starka klättrare kämpa om titeln som Europeisk Juniormästare, det är verkligen imponerande och inspirerande att se sådana här tävlingar med så duktiga klättrare. Tyvärr missade jag finalen i den klass jag själv deltagit i då vårt flyg tillbaka mot Göteborg lyfte och även om jag inte ville hem från Arco som är väldigt vackert eller det goa gänget så kallade antingen jobb eller skola på oss alla.

Text och bild
Lova Rosenqvist  

Kommentarer (0) | Läs mer

VM i München 2014

Postat av: Stella Plantin den 01/09 - 2014 kl. 13:44:00

Vid ett par tillfällen under veckorna innan jag skulle åka iväg på detta VM fick jag en käftsmäll av verkligheten. Denna käftsmäll sa till mig att ”Vilket barn har inte någon gång drömt om att vara med på ett VM?” Inte vet jag om alla barn drömmer om detta, men jag vet att jag själv gjorde det som liten. Och nu stod jag här, som ett vuxet barn, och skulle snart få resa iväg för att uppleva detta. Jag ryser lite ännu när jag tänker på det. Jag bestämde mig för att detta skulle bli en fantastisk upplevelse, oavsett form och resultat. Dessutom skulle min fina mor och bror komma ner till oss i München för att uppleva tävlingen, och för att vi sedan skulle få ett par härliga semesterdagar tillsammans. (Att familjen var med ledde också till en hel del bilder – tack!)

Som vanligt blev jag helt slut av att resa, och trots att flygplan förflyttar en väldigt kvickt, kände jag mig väldigt trött när jag kom fram. Förkylningen hade drabbat både mig och flera av de andra svenska atleterna, men vi försökte intala oss att vi alla skulle hinna friskna till och må prima tills det var dags att klättra.

Jag och Daniela delade rum, och medan jag satt väldigt stilla i sängen och snörvlade, kollade Daniela genom startlistorna som just kommit upp på nätet. Det som just nu kändes som det värsta som kunde hända, hände – Jag fick veta att jag skulle starta sist av alla damer. Inte bara nästan sist, utan allra sist. Helt superdupersist av alla. Stackars Daniela fick nu stå ut med en väldig massa klagomål från mig, och hur jag än försökte kunde jag inte komma på något positivt med detta. Att starta sist innebar i detta fall att jag skulle sitta i isolering i över fyra och en halv timma. Jag skulle få värma upp i min ensamhet utan mina nordiska vänner, komma ut till väl nerslemmade grepp, bli stekt av solen som skulle hinna tränga sig fram mot väggen och dessutom skulle jag få klättra näst intill ensam när alla andra deltagare var färdiga. Nu kändes världen lite elak.

Tävlingen var uppbyggd i den gamla olympiastadion i samband med en festival, vilket innebar att det var feststämning överallt med tivoli, mat, öl, konserter med mera. Området var så stort att det var väldigt möjligt att gå vilse om man ville.

Eftersom antalet deltagare var så stort, var tävlingen lagd på fyra dagar. Första dagen var det registrering och sådant där nödvändigt tråk, andra dagen kvalade herrarna, tredje dagen kvalade vi damer, och fjärde dagen sa det ”pang bom” när det var dags för semifinal och final. Det var perfekt att få lufsa omkring en hel dag och kika på när herrarna kvalade för att acklimatisera sig lite, lära känna området och tagga till ordentligt (och hinna släppa alla negativa tankar kring att starta sist).

Så var det dags! Sovmorgonen botade tillfälligt min förkylning (den återkom sedan efter tävlingen igen) och frukostbuffen på hotellet tillsammans med familjen tryckte in energi i kroppen på mig. Det kändes lite halvdåligt att gå in i isoleringen innan kl 13 med vetskapen om att jag inte skulle klättra förrän vid 17.30. MEN jag kunde ju inte göra något åt saken, så denna dag skrattade jag lite åt det hela, istället för att vara bitter.

Allt eftersom tiden gick, försvann fler och fler från caféet till uppvärmningsväggen, och vidare ut i ovisheten. Tillslut hade området som nyss varit fullt av spinkiga ben och breda ryggar, tömts på folk och vi var bara sju personer kvar. Jag fick lite skräckfilmskänsla och undrade om det gömde sig zombies bakom hörnen. Om det gjorde det så visade dem sig inte för oss, utan vi fick i lugn och ro traska iväg till tävlingsväggen.

”Pip, pip, pip, pip, puuuup”, lät det och de sista fem sekunderna hade gått och det så kallade allvaret infann sig. Nu stod jag framför boulder nr1. Detta var en slabb, där första mysteriet var att försöka lista ut hur man skulle etablera sig i starten. Efter ett bra förstaförsök och ett mindre bra andraförsök kom en funktionär fram till mig och dömde ner mig. ”Blood”, sa hon, och pekade på mitt knä som blödde lite. Väldigt lite. ”Ja vaddå då?” Tänkte jag. ”Blöder gör man väl jämt när man klättrar?” Jag sa till henne att det var lugnt och vände mig mot problemet för att klättra igen.

”No, no, no”, sa hon, och stoppade mig igen. Efter en kort förklaring från henne på väldigt dålig tysk-engelska, antog jag att jag var tvungen att täcka över detta minimala sår på grund av smittorisken.

”Okej”, sa jag, och frågade om tejp. De hittade ingen tejp och tiden tickade fortfarande. Tillslut hade jag fått tejp på knät, men då hade jag bara några få sekunder kvar innan mina fem minuter på denna boulder var slut. I ren frustration glömde jag ta med mig mitt scorecard när jag gick tillbaka ut. I några sekunder var jag lack, och tänkte att ”Detta var ju just snyggt! Kul start! Stor chans att jag klättrar bra på de kommande fyra problemen med all denna frustration i kroppen.” Efter dessa tankar insåg jag att jag var tvungen att lägga bitterheten åt sidan och jag intalade mig att jag inte skulle ha tagit zon, eller klarat problemet, även om jag fått tid till det.

Problem nummer två, tre och fyra gick ganska bra, och allteftersom jag gick vidare till nästa boulder blev vi förståss färre och färre klättrare kvar. Från att ha varit tio klättrare samtidigt (fem problem i vardera *startgrupp) var vi bara två stycken kvar när det var dags för sista problemet. Detta problem startade med en mantling, och alla som känner mig vet att jag är väldigt förtjust i mantlingar. Starten var en kombination av en mantling och ett knälås, och efter ca två försök på starten blödde mitt andra knä. Jag vände mig skrattandes om till funktionärerna och pekade på blodet. Publiken (som nu bara hade mig och en tjej till att kolla på) jublade, och mitt andra knä blev tejpat. Ett försök till och jag var uppe och slog på toppgreppet. Publiken, som hade somnat lite efter fyra timmars kval, vaknade nu till och hejade för fullt. Tejpen bättrades på inför ett sista press. Båda knäna blödde, funktionärerna skrattade, speakern ropade och publiken skrek. Jag tog tillfället i akt att flina åt publiken och vifta åt dem att heja lite mer. Och oj vad de väsnades! Det hela kändes lite overkligt. Med alla dessa nationers hejarop i ryggen tog jag tag i startgreppen igen och kilade fast det blödande knät. Med ännu ett slag på toppgreppet föll jag ner igen, vände mig om till publiken, skrattade, vinkade och lämnade scenen. Så fort jag gick ut sprang funktionärerna fram och torkade bort mina blodspår från väggen.

Denna dag fortsatte med härligt häng och dubbelt födelsedagsfirande. Skratten fortsatte hela kvällen, och den frustration jag känt efter första tävlingsproblemet var som bortblåst. Världen kändes vänlig, och livet kändes lätt.

Dagen efter var det dags för semifinal och Final. Daniel hade missat semifinalen med ett par ynka placeringar, och likaså Hannah (från Norge). Vi hade alltså inga nordiska klättrare att heja på i semin, men vi hejade på alla andra språk istället.

Till finalen var alla biljetter slutsålda och ca 6000 pers var på plats i publiken. Jag kan inte beskriva känslan av att se dessa finalister slita uppe på scenen. Jag kan inte heller beskriva ljudnivån och energin som skapades varje gång det var dags för någon av de tyska finalisterna (Jan och Juliane) att klättra. Jag tänker inte avslöja mer, utan du bör titta på finalen själv (länk finns i slutet av texten). Dock rekommenderar jag att vara på plats och se denna typ av finaler, såklart!

Resan fortsatte och övergick så småningom från en tävlingsresa till semester. Jag fortsatte ruinera hotellen som bjöd på grymma frukostbufféer, men tävlingsklättring byttes nu ut mot stadspromenader och besök på museum. Tävlingsresor och klätterresor i all ära, men den där familjen trivs jag allt väldigt bra med också. En kombination av dessa två var ultimat!

Nu är jag återigen i Göteborg. Denna gång med ett sår på knät som börjar blöda varje gång jag böjer på benet (ni som någon gång lagt ett slitande knälås vet hur dessa sår brukar bete sig). Jag tänker på klättring och framtid. Precis som ett barn, så drömmer jag om att bli lika stark som de bästa. Och vem vet? Kanske det går! Drömmar har gått i uppfyllelse förr.

Här är en länk till VM-finalen: http://live.redbull.tv/events/426/ifsc-boulder-world-championships-2014-munich/

Text: Stella Plantin
Foto: Adam Plantin och Anna-Karin Plantin

*Eftersom det är så många deltagare på dessa tävlingar delas alla damer (likadant med herrar) upp i två grupper och kvalar på olika problem. Den som får bäst resultat i gruppA får delad placering med den som får bäst resultat i gruppB, osv. (Detta leder till att alla placeringar blir delade efter kvalet, eftersom man inte kan jämföra grupperna med varandra när problemen i de två grupperna inte kan vara exakt lika svåra. För att rätt personer ska gå till semifinal så rangordnas de 30 bästa och delas lika i de två grupperna, varav resten lottas ut).

Kommentarer (0) | Läs mer

World cup, Boulder – Laval

Postat av: Stella Plantin den 02/07 - 2014 kl. 12:08:00

Efter lite funderande hit och dit bestämde jag mig för att åka på årets sista världscup. Vi var bara två svenskar (Daniela Ebler och jag) som åkte denna gång, men vi mötte upp med våra fina vänner från Norge, Danmark och resten av världen.

Såhär i efterhand kan jag tänka att vi skulle ha åkt ner lite tidigare för att ha lite mer marginal rent tidsmässigt. På flygplatsen i Paris mötte jag upp med Daniela och Thilo och tillsammans bestämde vi oss för att hyra bil istället för att åka tåg, för vi skulle spara både tid och pengar på det. Det slutade dock med att priset blev ungefär det samma som om vi hade åkt tåg (eftersom vi hade glömt räkna in kostnaden för vägtullarna) och bilresan tog nästan dubbelt så lång tid mot vad tåget hade gjort (eftersom vi hade glömt att räkna in att det var fler än vi som skulle köra genom paris denna eftermiddag). Detta resulterade i att vi kom fram till hotellet väldigt sent på kvällen och fick dyka direkt i säng. Morgonen därpå skulle vi vara i isoleringen innan kl. 8, och lite halvt yrvakna traskade vi dit och insåg bittert att det inte fanns något kaffe på plats.

Hallen var en stor arena där de ställt upp fyra bouldersvampar uppe på scenen, och strålkastarna var alla riktade mot dessa färgglada väggar.  I publiken fanns både landslag, funktionärer, fransoser och en väldig massa barn. Barnen var där och hejade för fullt, både på sina landsmän men också på alla andra. De sprang omkring med pennor och papper, och samlade autografer från oss så fort vi klev ner från scenen. De franska favoritklättrarna fick tillslut säga åt barnen att ge sig, för annars hade de stått där än, och viftat med sina pennor.

Tyvärr kändes min egen klättring inte så bra denna dag. Det är svårt att veta om det beror på dålig sömn och lång resdag, för mycket eller för lite träning de sista dagarna, en allmänt dålig dag eller något annat. Oavsett vad det berodde på så kände jag att jag kunde ha klättrat bättre, men jag är glad och nöjd med helgen ändå. Jag tänker att en lite sämre tävling som denna kanske ändå kan göra gott, och lära mig något. Lite erfarenhet är nog bara bra och jag ångrar inte en sekund att jag deltog. Trots att jag tabbade mig en del, och tycker att jag kunde ha klättrat bättre, är jag nöjd att jag placerade mig topp 40. Jag tar detta lite som en bonustävling och ser fram emot VM i augusti.

Som vanligt var det helt fantastiskt att få se en världscupsfinal på plats. Både Akiyo (Japan) och Rustam (Ryssland) förtjänade absolut sina förstaplatser denna kväll. Båda två var mer eller mindre överlägsna och såg extremt stabila ut genom hela finalen. 17-åriga Miho (Japan) som tog silver, har varit väldigt kul att följa under året. Detta är förstå året hon får tävla som senior och hon har klättrat bättre och bättre för varje världscup. Henne kommer vi troligtvis se mer av i framtiden! I och med att detta var årets sista världscup så korades även de totala vinnarna och Akiyo (Japan) och Jan (Tyskland) tog hem detta. Innan denna sista deltävling stod herrarnas guld mellan Jan och Dimitry (Ryssland), och konstigt nog tog sig inte Dimitry vidare från kvalet denna helg, så det som brukar vara en fight in i sista stund i finalen mellan dessa två herrar var nu redan avgjort innan semifinalen, och Jan var alltså redan efter kvalet säker på att ha vunnit hela den kompletta världscupen.

Har ni inte redan sett finalen bör ni se den här: https://www.youtube.com/watch?v=sd31iiRL5F4

Jag tackar alla inblandade för en härlig helg och hoppas på fler härliga tävlingshelger i framtiden.

Text: Stella Plantin

Kommentarer (0) | Läs mer

Psykisk analyse, 8b+ på kil!

Postat av: Erik Heyman den 16/06 - 2014 kl. 10:23:00

Psykisk analyse, lördag den 14 juni satt den, på årets första ledförsök. Granitgrottan var så gott som helt torr, ovanligt för att vara på försommaren. Känslan innan var att bara få det första presset ur vägen, det kändes för varmt för att jag skulle tro på det egentligen. Men, trots lite strul med kilarna innan kruxet, gick det vägen.

Jag har haft som projekt sen förra sommaren att göra den här leden på kil. I mina ögon är det en perfekt tradlinje: snygg, hård, brant och välsäkrad. Leden är dock bultad sedan tidigare, ett faktum som jag har utnyttjat när jag jobbat på den. Om den inte hade varit bultad hade det varit lite besvärligare att jobba in 

leden, brantheten gör att man fått topprepa med några kilar och friends för att hålla in repet. När jag har gjort ledförsök har jag gjort det i normal tradstil, dvs satt alla säkringar på lead. Vid ledförsöken tog jag bort slingorna ur bultarna för att inte kunna ”escapa” och ta i en slinga om det blir kritiskt. Eftersom man går på en bit till första säkringen använde jag en crash pad i starten. Jag satte sju säkringar på den cirka 15 meter långa leden, med andra ord är den mycket välsäkrad. Att göra den på egna säkringar gör att den blir fysiskt tyngre, jag satte två kilar i en rätt jobbig position precis innan kruxet. Den som bultat leden har tidigare sagt att han kan tänka sig att ta bort bultarna om leden görs på kil, vi får väl se vad som händer nu, i dessa tider med heta debatter om bultars vara eller icke vara på den Bohuslänska graniten.

Kommentarer (0) | Läs mer

Worldcup Innsbruck 2014, Boulder

Postat av: Stella Plantin den 21/05 - 2014 kl. 00:00:00

Fantastiskt!

Inte bara själva tävlingen utan resan som helhet. Jag ångrar inte en sekund att jag åkte iväg på detta, och jag ska åka snart igen.

Eftersom jag aldrig tidigare varit med på en världscup i denna disciplin (boulder) var jag lite fundersam över hur det skulle gå. Jag var lite rädd för att problemen skulle vara så hårda att jag knappt skulle kunna etablera mig i starten, eller att jag skulle bli överväldigad av tävlingens storhet och bara balla ur. Innan jag åkte ner hoppades jag innerligt att tävlingen skulle ge mig mer än den skulle ta ifrån mig, och det kan jag helt klart säga att den gjorde. Den gav mig så extremt mycket glädje och motivation, och den tog inte mer ifrån mig än lite hud från fingertopparna.

Vi var fem tävlande svenskar som åkte ner, och väl på plats träffade vi de goa norrmännen och danskarna, inklusive alla andra tävlande förståss. Klättrare från världens alla hörn var samlade på samma torg, och här blandades både språk, vänskap och starka ryggar.

Herrarnas kval startade tidigt på morgonen, när jag själv fortfarande låg och sov. Jag och Daniela fick en lugn morgon innan vi gick ner på torget för att heja på grabbarna. Jag var nog mer nervös för dem än för mig själv. Daniela och jag bytte många oroliga blickar när Daniel och Geir gav sig på sista kvalproblemet med chans att gå till semi.  Tyvärr gick ingen svensk till semi denna gång, men alla klättrade bra. Värt att nämna är också att det var rekordmånga deltagare med.

Vi damer gick in i isoleringen vid tretiden och undrade hur vi skulle få tiden att gå, eftersom vi inte skulle kvala förrän vid 18-19. Men tiden gick trots allt ganska fort, för vi satt och snackade massa skit och lekte. Katrine blev intervjuad av kommentatorn som frågade henne hur vi gjorde för att hålla oss lugna i isoleringen, och hon svarade att vi satt och pratade och åt en massa. En stund senare när det var dags att värma upp kom Katrine på den lysande idén att vi kunde knyta ihop ett långhopprep och hoppa oss varma. Seriositeten i rummet lättades upp en del av detta, och efter att många först blängt på oss och skakat på huvudet, deltog flera i hoppandet. Jag tror att flera kommer komma ihåg oss som ”de där skandinaviska tjejerna som hoppade hopprep så hela golvet i isoleringen gungade”, för golvet var inte så stabilt.

Jag fick gjort första kvalproblemet på andra försöket, vilket var en väldigt behaglig start. Jag och Katrine klättrade nästan samtidigt så vi möttes i isoleringen mellan varje boulder. När jag kom tillbaka till henne efter första problemet hade jag råkat sträcka hela högersidan av magen, och kunde nästan inte röra mig. Jag tänkte att ”nu är det kört, jag kan inte klättra mer”. Men efter en minut var det borta, och vi skrattade väldigt mycket åt händelsen.

Eftersom vi var så många tävlandes delades både damer och herrar upp i två olika grupper som klättrade på olika problem. De tio bästa i varje grupp gick till semi, och Hanna från Norge var den av oss skandinaver som kvalade sig vidare.

Finalen var helt otrolig. Att vara på plats och se dessa atletiska, övermänskliga varelser på väggarna var mirakulöst. Har du inte sett den borde du kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=oarx-jJMH8M Redbull sände även semifinalen, så den kan man också kolla in om man vill.

Helgen var en blandning av seriositet och lek. Ena sekunden var den ryska legenden Dimitry på klätterscenen, och nästa sekund var han på dansgolvet där vi bytte danssteg och jämförde biceps. Emellanåt tänkte vi inte så mycket på att det var tävling, och under semifinalen slängde Daniel och Geir ur sig ”Men hallå, varför springer klättrarna fram till problemen? Som om det vore värsta tävlingen…” Ehhh, ja just det. Det var ju faktiskt precis vad det var.

Nu är jag tillbaka i Göteborg igen och jag slipper försöka prata en blandning av tyska, engelska, danska, norska och svenska för att göra mig förstådd. Motivationen flödar i blodådrorna och jag vill inget annat än att klättra. Får jag ihop pengar så åker jag iväg igen redan i juni, på nästa boulder-världscup, i Laval. För jag har svårt att tänka mig att jag skulle orka vänta enda till juli. Det är ju så roligt det här!

Tack alla godingar som var med, och tack för att även lilla jag fick vara med.

Fantastiskt!

Text: Stella Plantin
Foto: Björn Pohl 

Kommentarer (0) | Läs mer

Vårresa Spanien och Frankrike 2014

Postat av: Erik Heyman den 19/05 - 2014 kl. 10:16:00

Jag och Henrik af Petersens åkte söderut den 20 mars. Fordonet var i vanlig ordning den oranga campingbussen, som i princip hittar vägen själv till Katalonien numera. Bak på bussen hängde två gubbcyklar, det var en nyhet för den här resan och en riktig höjdare skulle det visa sig. Första stoppet var planerat till St Leger du Ventoux i sydfrankrike, för att sedan köra vidare till Katalonien i norra Spanien. Vi hade drygt tre veckor till förfogande och målet för resan var för min del först och främst att göra upp med min gamla nemesis, leden ”Mind control” i Oliana. Till saken hör att min medresenär har med Oliana på sin lista över de tre sämsta klipporna i världen, tillsammans med Flatanger och Solvik. Denna uppfattning är han relativt ensam om, men jag kände mig tvungen att respektera och ta med detta i beräkningen. Planen var därför att vara i toppform för att göra Mind control på ett par dagar, och sedan snabbt kunna åka vidare till andra klippor resten av tiden. Inför den här resan hade jag tränat mycket uthållighet på små grepp, det är en nyckelfaktor för att orka hela vägen på den 45 meter långa leden.

Vi fick en fin startdag i St Leger, tog cyklarna till klippan och klättrade på sydväggen i behaglig temperatur. Dagen efter regnade det så vi körde vidare till Spanien. I Oliana var det mesta sig likt, samma polacker, samma spanjorer och samma österrikare. Det är helt tydligt att den här klippan drar till sig vissa människor och sedan hålls de kvar, fångade av projektdjävulen… Flera av klättrarna vid klippan kände igen mig från tidigare besök, de tänkte antagligen liknande tankar om mig.

Första dagen på Mind control gick åt till att hänga upp slingor och gå igenom leden ett par gånger för att minnas alla sekvenser. Känslan i kroppen var bättre än vad den någonsin varit tidigare, det kändes som att träningen varit rätt den här gången. Dag två var det kallt med duggregn och blåst, så det kändes inte så lockande att köra med shorts, vilket är en stor fördel för att kunna använda knäskydd och få till en bra knälåsvila. Lyckades dock klättra i ett svep från klippet vid knälåset till toppen, det innebär att man klättrar i princip allt det hårda på leden och det hade jag inte lyckats med tidigare.

Dag tre var det perfekta förhållanden och efter en vilodag var energin på topp. Efter uppvärmning var det dags för ledförsök nr 1. Allting flöt på bättre än vid något tidigare försök. Efter drygt 30 meters klättring (cirka grad 8b upp dit) kommer man till en hyfsad vila med händerna i ett stort rundat hål. Därifrån är det en liten sprint upp till nästa vila i ett hål till höger där man kan göra ett smärtsamt knytnävsjam. Från denna vila är det ungefär 10 meters sugande klättring på ganska små grepp, där avslutningen går via en tunn tufa. I vilan med knytnävsjammet kände jag mig på det första ledförsöket helt lugn, det här kommer gå vägen, så här bra har det aldrig känts tidigare. Några sekunder senare hängde jag i repet, vad f-n hände? Ett fotsteg hade smulats sönder precis efter vilan, måste ha råkat stå på något som jag aldrig använt förut. Jag kände inte alltför stort hopp om att få till ett bra ledförsök igen, det brukar kosta på att klättra hela vägen upp dit jag föll av.

Efter en timmes vila kändes det dock som att det var dags att försöka igen. På detta försök kändes det om möjligt ännu bättre, pumpen höll sig borta hela vägen, och jag kunde ta mig till toppen utan större dramatik och klippa ankaret. Kändes lite konstigt att det inte blev någon riktig fight, men strunt i det, nu ska slingorna ner och sen ska det firas! Vi åt resans överlägset sämsta middag i form av fisk från matbutiken i Oliana som definitivt hade sett sina bästa dagar, sen gick vi upp till hotel ”Can Boix” där jag hade utlovat drinkar när projektet var i hamn. Drinkarna var inte heller de några höjdare men det spelade mindre roll, det kändes grymt skönt att vara klar med ett långtidsprojekt och ha två och en halv vecka kvar av resan. Henrik måste också ha varit lättad, han slapp ju vara fången vid en av de tre sämsta klipporna i världen. 

Resten av resan klättrade vi först i Figols och Tres Ponts i Spanien, sen åkte vi över till Frankrike, tillbaka till St Leger du Ventoux där vi stannade den sista dryga veckan. I St Leger slog vädret om, från ganska sval vår till sommartemperatur med shorts från morgon till kväll, bad i bäcken och klättring i skuggan. Cyklarna kom till användning varje dag på resan, cykel till och från klippan, handla mat, sightseeing på vilodagarna, vansinneskörning på serpentinvägar. En summering av GPS:en visade att det blev 48 mils cykling på resan och maxhastigheten på den gamla 3-växlade Crescenten var 60 km/h. Tvåhjulingarna kommer definitivt få följa med på kommande resor, en ny dimension till klätterresan helt enkelt. Sista dagen på resan var vi på klassiskt manér så slitna som man blir av att dag efter dag klättra on sight på pumpande kalkstensleder, så vi var nöjda med att åka hemåt och turades om att sova som små barn bak i bussen medan bussen tuggade norrut på motorvägarna.

Kommentarer (0) | Läs mer

Tidig vår i Fontainebleau

Postat av: Stella Plantin den 06/05 - 2014 kl. 00:00:00

Även denna vinter har börjat lida mot sitt slut. I Fontan blommar redan påskliljorna och vårsolen har lockat fram fräknar i ansiktena på mina ariska vänner. Innan jag åkte ner till sandstensskogarna denna vår upplevde jag något konstigt – jag kände mig inte helt hundra sugen på att åka dit. Detta har aldrig hänt mig tidigare, utan jag har alltid sett Fontainebleau som ett paradis och en plats som alltid är otroligt välkomnande. Kanske tog jag det för mycket som en självklarhet att jag skulle vilja åka dit, och när jag fick frågan från Hanne och Tumle om jag ville, svarade jag ja utan att tänka efter. De båda bilade ner tillsammans redan i början av februari och är fortfarande kvar. Jag var välkommen ner till dem när jag ville. Troligtvis var det en kombination av olika faktorer som gjorde att jag tvekade, och känslan av att jag ”borde” vara sugen på att åka ner gjorde mig konfunderad. Plötsligt bestämde jag mig ändå för att åka och tillsammans med Isak Fowelin tog jag flyget ner ett par dagar senare.

Så fort jag anlände skakade jag på huvudet åt mig själv för att jag hade tvekat. Hur kunde jag tveka över att åka till en plats där jag omgavs av skogar, sandsten, baguetter och vänner. Jag slutade genast grubbla över detta och fann mig själv väldigt nöjd med att vara på plats.

Jag flyttade in i stugan med Tumle, Hanne, Isak och Erik. Erik hade av misstag råkat packa med sig en förkylning och epidemin spred sig i huset. Alla kände sig mer eller mindre sjuka, men det var svårt att veta om feberyran berodde på en riktig förkylning eller på kriget med husets värmetermostat. Vi blev alla lite rädda för att bli sjuka på allvar, och det som prioriterades högst i mataffären var ingefära, citron och vitlök. Tumle var den av oss som blev mest skraj och han uttryckte tydligt att han INTE skulle bli sjuk. Att bli sjuk var inget alternativ och han var benägen att göra vad som helst för att hålla sig frisk. Han bestämde sig för att vitlök skulle göra honom frisk, och flera kvällar i rad åt han sina råa vitlöksklyftor. Det var ingen annan än Tumle själv som tyckte detta var en så bra idé, eftersom vi med våra näsor sedan kunde spåra honom oavsett hur långt bort han befann sig.

Första veckan var vi inte riktigt överens med vädret. Det regnade flera dagar, och övriga dagar fick vi välja klätterområden utefter hur fort de torkar. Så länge vi fick klättra var vi nöjda med vilka områden som helts, men vi blev lite rastlösa när regnet föll mer än en dag i sträck. Istället för klättring blev det under dessa dagar mycket monopol, Dechatlon, Creps, promenader, film och betydligt mer kaffekokande än vanligt.

Efter en dryg vecka packade jag och Isak ihop våra väskor igen och begav oss mot flygplatsen. På väg dit funderade jag på vad jag skulle göra när jag kom tillbaka till Göteborg. Varför skulle jag tillbaka dit? Jag kom inte på något bra svar på den frågan så när jag väl kom fram till flygplatsen vände jag, åkte tillbaka till huset, och lade tillbaka tandborsten i badrummet.

Nu hade vi lyckats fostra vädret, och oavsett om jag blev väckt med en kram eller av flygande toarullar, vaknade jag till strålande sol alla de kommande dagarna. Högsäsongen hade ännu inte slagit in och vi hade stenarna i stort sätt för oss själva. Jag och Hanne sprang omkring mycket och klättrade på många fina 7A/7A+klassiker. Vi fick stryk av vissa och kom upp för andra. Vi lärde oss mycket av att klättra tillsammans eftersom vi har väldigt olika klätterstilar. Hanne är en mästare på slabb, medan jag själv ännu inte riktigt lyckats förstå hur jag ska stå på mina fötter. Jag lurades upp på den fina slabben Les Nombrilistes som bara har ett grepp på hela vägen upp. Detta grepp är en djup pocket och eftersom jag inte litade det minsta på mina fötter nöp jag detta grepp så hårt jag bara kunde, för att hålla mig kvar på väggen. Detta resulterade i att mitt finger sa ”knak” och stukades – ett tydligt bevis på att jag har väldigt mycket slabbteknik kvar att lära mig. Personligen föredrar jag brantare problem och jag är också väldigt förtjust i alla Fontans välkända förnedringsurtoppningar.

Jag projekterade i princip ingenting. Jag är inte så förtjust i att projektera över lag, och när jag är iväg på resor som denna har jag svårt att motivera mig till att lägga mycket tid på ett fåtal specifika problem, istället för att klättra många olika. Ibland tänker jag att det skulle vara kul att jobba riktigt mycket på en viss boulder för att se vad det skulle ge mig för känsla, men så länge jag inte är sugen på det är det nog bäst att låta bli. Troligtvis är det annorlunda om man är så duktig som Tumle och Erik att man redan klarat de flesta fina problemen i skogen. Då förstår jag att man blir lockad att slita på de svårare.

Hur som helst blir jag imponerad av klättrare som klarar av att projektera. Det måste vara en konst. En konst att kunna fokusera på bara ett problem. En konst att kunna fortsätta kämpa istället för att ge upp och att efter mycket finslipande kunna samla ihop både det fysiska och mentala som krävs för att komma upp. Bara en sådan sak som att kunna läsa av när kroppen är som mest fysiskt kapabel tycker jag kan vara jättesvårt.

Jag hade en morgon i Fontainebleau när jag kände mig så sliten att jag fick rulla ur sängen på morgonen för att ta mig upp. Jag kunde knappt lyfta kaffekoppen vid frukostbordet och när jag skulle klättra skogens lättaste problem som uppvärmning kunde jag inte ens lyfta från backen. ”Det var då skit”, tänkte jag, för solen sken och stenarna låg där i skogen och stirrade på mig. Jag fällde ut en padda i solen och satte mig ner med en termosmugg i handen. Efter någon timma bestämde jag mig ändå för att försöka sätta på mig klätterskorna igen. Det slutade med att denna dag blev min bästa klätterdag på hela resan, rent prestationsmässigt. Jag fick klättrat flera problem som jag misslyckats med tidigare och jag fick även gjort min första 7B+, på under en timma. Så fort jag klurat ut betan klarade jag den på andra försöket. Jag har fortfarande inte förstått varför jag upplevde min kropp så förskräckligt sliten på morgonen när det uppenbarligen fanns så mycket krut i den. Behövde jag bara vila den där extra timman på förmiddagen för att få igång kroppen eller var allting bara mentalt? Men även om det mentala spelar in så undrar jag hur jag kunde vara i form efter så många klätterdagar i rad. Kanske är det så att jag bara lyckades lura kroppen till något den egentligen inte höll med om.

Text: Stella Plantin
Foto: Hanne Riise

Kommentarer (0) | Läs mer

Magic Woods

Postat av: Lova Rosenqvist den 21/12 - 2013 kl. 13:22:00

Jag spenderade två veckor utav mitt sista sommarlov i Magic Wood, Schweiz. Väl spenderade veckor. Planen var redan i våras att sticka ner till Europa efter sommarjobbets slut. Klockan 6 på morgonen lördagen den 28:e juli lyfte planet från Landvetters flygplats. På plats på Bodhi Camping i Magic var jag dock först vid 20-tiden samma kväll. En resa som bjöd på allt mellan försenade flyg, fel bussar och alldeles för varma tåg.

I Magic väntade en hel drös goa människor på mig. Jag var sist att anlända, övriga hade redan spenderat allt mellan en vecka och två dagar där nere och kommit in i klättringen. Själv kände jag mig också relativt stark från början trots att sommarlovet i övrigt hade bjudit på alldeles för lite klättring.

Första dagen blev en sån där dag som man bara drömmer om. Fint väder, mycket klättring, bad i forsen, glada skratt och så var det väldigt roligt att äntligen få träffa alla igen. Vi fick under veckorna in en väldigt skön rutin, som i mångt och mycket liknade den första dagen. Uppgång vi 8, frukost, klättring, långlunch i solen och bad i forsen, klättring, middag och sist men inte minst lite mys utanför tälten innan det var sovdags. Undantagen blev regndagarna och vilodagarna.

Andra dagen stod det regn på prognosen – från och med klockan 12. Vi var därför uppe med tuppen för att få lite klättrat innan skurarna kom. Dagens mål blev beach-blocket och för min del första sessionen på Grit de luxe. Det var ett bra val dels för att det går snabbt att gå dit från campingen men även för att det inte var överbelamrat utav andra klättrare så tidigt på morgonen. Vid de flesta  tillfällena var det ett 20-tal klättrare som samtidigt försökte på samma problem. Och jag vet, för jag var ofta en utav dem. Resans projekt blev för min del Grit de luxe. Jag hade redan förra året sett problemet på film och hade lite hela tiden sett fram emot att få testa på det. 7a+/7b är ingen grad jag vanligtvis kommer upp för och dynamiska move är inte min stil. När jag på kanske femte sessionen dags-flashade problemet gjorde jag även det med en statisk beta. Jag var väldigt förvånad när jag stod på toppen men jag var inte ett dugg förvånad över att jag hade ställt upp högerfoten högt och låst av istället för att dra dynamiskt med dåliga fötter till den lilla crimpen.

Hela eftermiddagen den andra dagen spenderades på restaurang Edelweis. Väldigt mysigt ställe som verkligen bör besökas under en trip till Magic Wood. Det är hit alla söker skydd de regniga dagarna samt äter glass de soliga dagarna.

Efter att Stella hade lämnat oss på min fjärde dag för att resa uppåt på kontinenten och klättra rep i Frankenjura blev det en hel del klättring med bara Hanne. Självklart var både Gina och killarna med största delen utav tiden men sammanlagt under veckan spenderade jag och Hanne många timmar på svåra 6:or och lätta 7:or i skogen. Om man ska nämna något om graderna i Magic så tycker jag att man kan säga att de ofta är ojämna. Min uppfattning efter två veckor är att i vissa fall behöver man ta i som ett monster utan att ens lämna marken medan man i andra fall undrar om klättrar fel för att det är så lätt. Detta gäller framförallt de mindre repeterade problemen.

Dagarna flöt på i ett bra tempo. Jag har aldrig tidigare varit iväg och rest så länge som jag var nu och två veckor är faktiskt dubbelt så mycket som en. Efter att halva tiden hade passerat hade jag fortfarande en hel vecka kvar och känslan av att man hinner man nästan allt man vill tycker jag är ovanlig på klätterresor.

Sammanfattningsvis bjöd veckorna på allt som jag hade hoppats på! Både mycket klättring men även tid för att ta det lugnt och göra vad man själv känner för. Schweiz är i allmänhet väldigt vackert och Magic är verkligen inget undantag. Har du någon gång en vecka och lite pengar över är området väl värt ett besök. Här finns klättring för alla och klarar man sig undan regnet lika bra som vi gjorde är det svårt att inte få mycket klättrat.

Nu är det för min del dags att börja skolan igen och nästa klätterresa känns tyvärr avlägsen just nu. Jag antar att det istället till största delen kommer bli boulderpass på fabben och en hel del häng på klipporna och blocken runt Göteborg!

Bilder: Lova Rosenqvist och Hanne Riise

Kommentarer (0) | Läs mer

Filmen från Fontan

Postat av: Ola Hillberg den 19/12 - 2013 kl. 09:11:00

Filmen som Hanne skriver om i sin Fontanberättelse finns nu på Vimeo.

SWEDISH FONT "DOSE" from Bröderna Linné Ryn on Vimeo.

Kommentarer (0) | Läs mer

Västervik

Postat av: Hanne Riise den 14/12 - 2013 kl. 20:51:00

Traditionen som uppkom på Kristi Himmelsfärd förra året höll i sig än i år. Även detta års långhelg skulle berikas med ett par dagars klättring, tältning och gött häng. Förra året tog vi bussen upp till Häller. I år har vi den stora fördelen att Tumle tagit körkort och kunde därför bänka oss på riksväg 40 hela vägen upp till Västervik. På ett gäng på 7 pers anlände vi på torsdagskvällen och slog upp tälten på Lysingsbadets camping. Då regnet öst ner hela torsdagen såg vi fram emot gott väder fredag, lördag och söndag. Några av oss var lite inbitna där i Västervik medan ett par andra aldrig hade satt sin fot där innan, inklusive mig själv. Hade suttit och skrivit ticklist kvällen innan för att känna att jag hade någorlunda koll när jag väl var framför klippan och förväntade mig överhängande och ganska låga problem – och var riktigt taggad.

Första klätterdagen, fredagen, åkte jag, Lova, Stella och Ginah iväg till Röda Väggen. Det är en ståtlig, överhängande vägg med perfekt landning med boulders från 4+ till 8A. De flesta bouldersarna är crimpiga och dragiga, vilket passar oss alla fyra ganska bra. Detta var den första dagen för oss alla fyra att klättra i någorlunda sommarvärme och fick många aha-upplevelser när det gällde allt mellan smärtan av skorna när fötterna sväller av värmen till slemmiga händer på mantlingar. Vi hade det riktigt nice i solen trots allt och trivdes riktigt bra på väggen.

Vid halv fyra-tiden blev vi sugna på att åka vidare och mötte upp de andra i gänget och begav oss till Fallataket. Efter lite förvirrat virrande i skogen på vägen dit hittade vi tillslut till väggen där jag blev ståendes en stund för att hämta andan. Jävlar, vilken vägg! Ännu mer överhängande än Röda Väggen och riktigt skarpa sprickor och linjer. Här körde vi på en riktigt fin 6C, en 7A, en 7C och en 8A, vilka alla blev gjorda av olika personer i gänget. Riktigt underbar skog att vistas i och riktigt bra klättring. All överhängande klättring kändes visserligen mycket i kroppen och efter att äntligen ha få sänt kände jag mig klar. Medan Stella, Lova, Ginah och Albin åkte hem i förväg för att börja med middagen stannade jag kvar med Tumle och Pyssel och skådade deras kämpande med ”David & Goliath” – 8A, och fick tillslut se sänd av den coola linjen. Kolla in den! Som sänt på posten kom en regnskur precis när vi var färdiga vid Fallataket och vi kunde åka hem till campingen.

Efter en lång klätterdag som den vi hade på fredag är man alltid väldigt slut både kroppsligt och psykiskt. Mycket mental taggning kan behövas ibland och att ta i press efter press efter press i nästan 12 timmar är så otroligt påfrestande. Men så otroligt roligt också. Med tacos på tallriken och kaffet kokande i Moccabryggaren började vi planera lördagens klättring som skulle infinna sig på Fruberget.

Eftersom vissa av oss hade ouppklarade fighter på Fallataket åkte Albin, Tumle och Pyssel dit tidigt på lördagen medan vi tjejer åkte i förväg till Fruberget. Det visade sig vara ganska mycket svårare att hitta där än vi hade trott och vad som började som en vanlig anmarsch till blocken blev snarare en kamp om liv eller död i stekande sol men paddorna på ryggen som enda skuggan. När vi väl förstått att blocken vi ville till inte ville samarbeta med oss började vi köra på ett område där en grupp människor redan var, för enkelhetens skull. Efter några timmar där blev vi arga och frustrerade över Frubergets motstridiga vilja och bestämde oss för att hitta de jävla bouldersarna vi faktiskt ville till. Med några ess i ärmen kom vi till slut fram till det häftiga taket där bla. ”Cave Man” ligger och vi kunde äntligen börja klättra. Vi spenderade hela dagen på Fruberget och klättrade även på området ”Lilla Grottan” och ”V-väggen” där några riktigt schyssta linjer finns. Men lördagen verkade vara en dag då många av oss var tröttna och kände sig slitna så ganska tidigt (enligt oss) satte vi oss i bilarna och åkte tillbaka till campingen. Runt åtta-tiden kunde vi börja med dagens middag, duscha och umgås på stilla vis.

Söndagen var vår sista klätterdag och den var vi riktigt sugna på att spendera väl. Vi bestämde oss för att åka till Järnforsen, ett område utanför Västervik, som tar ungefär 1,5 h att åka till från vår camping.  Där fanns mycket för oss alla och det låg på vägen till Göteborg så vi bestämde oss för att spendera hela söndagen där.

Järnforsen var ett riktigt häftigt ställe med stora stenblock utspridda här och var i hela skogen. Västervik är väldigt annorlunda ställen som t.ex. Utby eller Kjugekull där nästan allt är utvecklat – här finns riktigt självklara linjer som ingen har varit och klämt på än. Vi började köra på några lätta boulders som låg precis vid den stora stenbumlingen där linjer som ”Silverfish” går. Detta var den tredje dagen i rad som solen lyste på och vi fick ta av plagg efter plagg ju mer vi vistades i den. Men under de överhängande taken brukar det vara svalare och ändå helt okej stick för att klättra.

Under söndagen blev det mycket sänt än en gång och vi gick alla därifrån nöjda och glada. Det var dags att styra kosan mot Göteborg igen för att vara hemma i tid till verkligheten. På måndagen väntas jobb och skola även fast skolan snart är slut för vissa av oss. Sådana här korta resor över helger är väldigt uppskattade avbrott i vardagen och när man har sådana underbara vänner att åka med kan det inte bli tråkigt. Alla vi som reste ihop den här gången kommer att ses igen i Magic Woods i sommar, vilket är den stora resan vi ser fram emot just nu. Västervik värmde upp oss med överhäng och värme men snart får Schweiz ta över.

Tack för en go helg! Vi ses på Fabben.

Kommentarer (0) | Läs mer

Fontainebleau

Postat av: Hanne Riise den 10/12 - 2013 kl. 14:19:00

När jag i slutet av augusti i år kom hem från en månads klättring i Magic Wood, Schweiz, var jag osäker på hur den kommande hösten och vintern skulle arta sig för mig. Jag var utan jobb och skola och stod ganska handfallen återigen hemma i Göteborg. När jag en dryg vecka senare stod bakom kassan min första dag på Naturkompaniet kände jag mig lättad och ångrade att jag oroat mig de sista dagarna innan hemfärd från Schweiz. Samtidigt som jag blev upplärd på jobbet så gick tankarna till hur, var, när och framförallt OM nästa resa skulle bli. Länge har jag och Tumle (Benjamin Linné Ryn) planerat att spendera en längre tid i Fontainebleau efter att jag tagit studenten. Efter lång tids fundering och planering verkar tidig vår nästa år tillbringas i bland annat de franska skogarna. Att jag dessutom fick en vecka ledigt nu i månadsskiftet november-december kändes alldeles för bra för att vara sant men jag tvekade inte över att boka ett säte på ett morgonflyg ner till Paris. Läs gärna om hur bra jag hade det om ni inte dagdrömmer er bort till Fontan redan nu.

Jag och Albin Fermhede tog sällskap på flygen för att möta Tumle, Erik Grandelius, Isak Fowelin och Andreas Klarström nere i Font. Tumle hade redan spenderat ungefär en och en halv vecka varav den första ackompanjerades av herr Sennelöv. Där Henrik tackade för sig tog Erik vid och strax därefter även Andreas. Isak hade varit på en ca två månaders flykt nere i Europa för att klättra och var väl hemmastadgad redan när Tumle kom.

Jag var helt sjukt exalterad över att få återvända till Fontan. Senaste gången jag var där var i våras då jag var på en tågluff med en vän. Då åkte vi förbi Fontainebleau och stannade i tre dagar. Tre dagar är på tok för lite för att känna sig på något sätt mätt och glad så nu kändes det jävligt roligt att få tillbringa i alla fall ett par dagar till.

Direkt efter att ha landat blev vi upphämtade på flygplatsen och färden fortsatte direkt till Bas Cuvier. Ingen idé att vänta med att få börja klättra! Det är fantastiskt när man kommer tillbaka till ett ställe som man tycker väldigt mycket om. Dofter, smaker, minnen och känslor väller över en och allt bara känns så fruktansvärt bra. När jag klev ur bilen på parkeringen i Bas var jag så bekymmerslös och förväntansfull man kan vara.

Fort kommer man in i lunket – dagsfärska baguetter och brie eller camembert är det viktigaste i matpåsen man bär med ut i skogen. Carrefourskyltarna känns lika välbekanta som att sitta på gamla goa 60-bussen i Masthugget. Sandstenspincharna grusar sig under handflatan när man drar för kraftigt och snabbt ställer huvudet om till ”bonsoir”, ”merci” och ”allez”. Vi bodde i en pittoresk by som kallas Larchant och i giten vi bodde i fanns både öppen spis och badkar.

I princip varje kväll bestod av att Erik och Andreas kom över. Allihop hade, redan innan jag kom, grundat en ny vana av att frossa i mat varje kväll så det var bara att kasta sig in. Frosserikvällarna innebar ofta en eller två förrätter, en huvudrätt och en eller två efterrätter. Icke att utesluta vinet till eller kaffet efteråt. Två kvällar serverades det även champagne när någon av oss hade gjort sin ”champagneboulder”. En champagneboulder är en boulder som betyder så mycket eller är så hård att den som sänder måste köpa champagne till de andra i sällskapet. Tumle hade sänt sin kvot av champagne innan jag kom (under tiden sändes dock fler men snart blev det ekonomisk ohållbart) men jag och Isak fick gjort våra samma dag och näst sista dagen blev Erik skyldig till att hämta finglasen i köksskåpet.

Redan första dagen fick jag provat mitt projekt (aka champagnebouldern) för resan. Jag hade egentligen inte trott något annat än att jag skulle få prova att klättra den för att sedan seriöst försöka göra den i vår, så det överraskade och var väldigt roligt att jag fick gjort den på min andra session. La Super Prestat, projektet, är en ganska hög och speciell slabb. Den är så tilltalande med sin mörka, nästan svarta, yta och vita grepp. Det blev mycket slabbklättring för mig då Fontan bjuder på mycket hög kvalitet av sådana. Jag fick faktiskt klättrat varje dag av de åtta jag var där, vilket är en grym tur då vädret i slutet av hösten kan vara, som vi alla vet, väldigt växlande. Det är dessutom väldigt svårt att ta vilodagar när man är ett sällskap på många personer då man aldrig matchar samma vilodag och oftast ändå åker ut i skogen. Väl vid blocken kan man inte hejda sig. Alla områden i Fontainebleau är speciella och sista dagen åkte vi till ett område som ingen av oss varit i innan: Rocher Gréau. Det är ett väldigt komprimerat och mysigt område med mycket highballs och häftiga linjer. Här fick jag klättrat en hög slabb där överlevnadsinstinkten fick sig en boost. Här blev jag väldigt inspirerad att tillbringa tid nästa resa.

Mycket filmat och fotograferat blev det och en Fontanfilm väntar signerad Tumle. Förhoppningsvis kommer den att bjuda på allt det goda Fontainebleau har att erbjuda – fantastisk miljö, trevliga människor, god mat och fantastisk, oemotståndlig bouldering. Hur klysché det än låter så är det ju faktiskt sant.

Kommentarer (0) | Läs mer

Önskelista 2014

Postat av: Erik Heyman den 05/12 - 2013 kl. 09:23:00

När det lackar mot jul passar det ju bra med en önskelista till tomten. Eftersom jag känner mig tillfreds med det materiella i livet, så handlar min lista inte om sådant som görs i tomtenissarnas verkstad, utan om några klätterleder som jag försökt på under 2013 men inte klarat. Så snälla tomten, låt mig komma upp för de här lederna så lovar jag att äta upp min spenat (och broccoli) samt vara snäll hela tiden fram till julafton.

1. Psykisk analys (på kil), Granitgrottan
En riktig superlinje på perfekt granit. Brutalt, brant laybackkrux, välsäkrad och med knälås åt höger och vänster. Tomten får gärna också se till att det blir en torr sommar så att leden håller sig torr. Jag gjorde några ledförsök i början av hösten, men skulle behöva ett litet paket med extra power endurance för att komma igenom kruxet.

2. Mind control, Oliana
Ett riktigt uthållighetsprov på min favoritklippa Oliana. Mind control består av 40 meter varierad väggklättring precis till vänster om tufaleden ”Humildes pa casa”. På min senaste Spanienresa föll jag av ett flytt från toppen på Mind control, så snälla tomten ge mig en procents bättre uthållighet och bra nerver för att inte behöva ramla av där igen. Kan du ordna torrt väder i Katalonien runt nyår så vore jag också tacksam.

 

3. Nordic flower, Flatanger
Vilken led! Den klart häftigaste sportleden jag prövat på granit. En intensiv start följt av trettio meter brant klättring på vackert skulpterad granit. Förutom krimpstyrka och uthållighet så önskar jag mig en sån där superjigg som engelsmännen hade för att kunna dra upp lika mycket torsk som dom.Nu håller jag tummarna inför julafton. På annandagen bär det av ner mot Spanien igen, förhoppningsvis kan julklappsutdelningen börja någon gång i början av 2014. 

Kommentarer (0) | Läs mer

Världscup i Kranj 2013 (lead)

Postat av: Stella Plantin den 25/11 - 2013 kl. 09:31:00

Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.
Alla delar av min kropp, från tåspetsarna till de yttersta hårstråna på mitt huvud, var fyllda av inspiration efter tävlingshelgen. Känslan av att ha fått vara en del av alla dessa duktiga klättrare hade trängt sig in i mig och gjort mig extremt motiverad. Ju mer jag tänker på den gångna helgen, desto mer klättersugen blir jag.

Första gången jag provade att klättra på en klättervägg var för drygt fyra år sedan, men som juniorlandslagets förbundskapten (Reino "Nicki" Horak) har uttryckt så är det bara det senaste året jag faktiskt klättrat när jag befunnit mig på väggen. Med detta menar han att det var först för ett år sedan jag började förstå hur jag faktiskt skulle röra mig på väggarna. Innan dess tog jag bara i och slet mig upp utan någon vidare finess. Att jag tillslut börjat förstå hur jag ska röra mig på väggen är nog inte något som hänt helt plötsligt, utan något som både medvetet och omedvetet jobbats fram inom mig under en längre tid. Om det är så att jag äntligen börjat förstå mig på detta, så ligger många av deltagarna från helgens tävling mil framför mig. Att se dessa klättrare dansa upp för väggarna är helt otroligt.

Hannes Puman, Geir Söderin och jag hade för en vecka sedan besökt Fredrikstad och deltagit i Norgecupen. När vi satt i Nickis bil på väg hem slängde han ur sig att han tyckte det skulle vara kul om jag och Geir hakade på honom och Hannes till Kranj fem dagar senare. Jag blev lite paff och undrade om han verkligen tyckte att jag platsade på en världscup. Jag har haft en liten dröm om att jag någon gång skulle vilja delta i en världscup så efter en kort stunds funderande sa jag "okej då". Även Geir svarade ja och vi båda plockade upp våra mobiler för att försöka ändra de jobb vi hade bokat in för helgen. Så fort jag hade bestämt mig för att följa med kände jag att denna helg skulle bli fantastiskt rolig.

Nicki, Hannes och jag flög från Göteborg tidigt på fredagsmorgonen, medan Geir åkte direkt från jobbet i Stockholm senare på kvällen. När vi tillslut kommit fram till Kranj var vi precis så trötta som man brukar vara när man har rest en massa timmar, och därför fördrev vi dagen med att äta. På bara några timmar lyckades vi äta både lunch, pannkakor, glass och middag. Man kan självklart fundera över om detta var den ultimata uppladdningen för tävlingen dagen efter, men vi trivdes, och det var huvudsaken. Nicki för protokoll över hur många kalorier han får i sig per dag för att se till att hålla sig fit, och denna dag slutade självfallet inte så bra på den fronten. Han hade fått i sig mer än dubbelt så mycket kalorier som planerat men ändå inte lyckats få i sig ens en tredjedel av den tänkta mängden protein.

Herrarnas kval började redan på lördagsmorgonen medan alla damer fick vänta till kl 14. Varken Hannes eller Geir ställde något alarm på sina telefoner när de gick och lade sig på fredagskvällen, så de blev väckta av att Nicki ringde strax efter kl sju och frågade vart de höll hus. Själv passade jag på att ta sovmorgon och kom till klätterlokalen strax efter att herrarnas kval dragit igång. När jag kom in i lokalen blev jag en aning överväldigad. Fler än hundra av världens absolut bästa klättrare var samlade i samma rum och skulle upp på samma leder. Dessa leder skulle även jag få testa på.

På den lilla uppvärmningsväggen trängdes alla dessa vältränade klätterkroppar. Coacher från världens alla hörn gick och pekade på dåliga grepp för att värma upp sina aktiva. Det fanns nästan inga bra grepp på uppvärmningsväggen och det slog mig då att denna tävling var utöver de jag tidigare ställt upp i - här behövdes inga bra grepp. En japansk tjej klättrade omkring med munskydd och jag kom att tänka på att här fanns människor från helt olika länder och kulturer, men alla var nu här för att klättra och följa precis samma regler.

Jag kan inte låtsas att jag saknade nervositet när jag knöt in mig för att gå på lederna. Jag hade absolut ingen press på mig utifrån, men eftersom den största tävlingen jag tidigare varit med på var en junior-europacup kände jag mig lite skraj för hur hårda lederna skulle vara. Jag hade hört att tävlingarna i Kranj var kända för att ha extra hårda leder, och att lederna skulle smälla på samma sekund som man lyfte från backen. Skulle jag lyfta från backen, eller skulle jag falla innan första klippet? Så fort jag lämnat golvet slutade jag oroa mig och började klättra istället.

Ingen av oss svenskar gick till semi denna dag men vi var på otroligt gott humör trots detta. Vi sprang omkring och lekte hela dagen. Träd, stänger, gräsmattor och byggnader fungerade alldeles utmärkt att leka runt på. Hannes har hittat på att han ska göra 100 chins per dag, så fick han syn på en bra trappa, gren eller stång sprang han genast dit och gjorde 10 st. Geir och jag tyckte att detta var en väldigt bra idé men vi bestämde oss för att börja lite lugnt med 50 st per dag, medan Hannes nu istället stäppar upp det till 120.

På eftermiddagen återvände vi till klätterlokalen för att kolla på semifinalen. Vår norska vän Tina Johnsen Hafsaas hade precis lyckats klara sig till semi där hon klättrade jättebra och slutade som nummer 18. När vi satt där och tittade på dessa starka klättrare började jag fundera över hur dessa kroppar kan se så olika ut fast de är elitidrottare inom samma sport. Vissa är långa medan andra är jättekorta. Vissa har superstora muskler medan andra är seniga. Vissa smyger upp för lederna medan andra hoppar och tar i. Kommer detta förändras allt eftersom sporten utvecklas? Kommer alla repklättrare i världstoppen om 20 år se precis likadana ut som sina motståndare, eller kommer denna häftiga variation av människokroppar fortsätta existera i eliten?

Tyvärr flög vi hem redan på eftermiddagen på söndagen och hade därmed inte möjlighet att se finalen på plats. Nicki åkte tidigt till flygplatsen där han satte sig och pluggade anatomi medan vi andra tre åkte till Ljubljana för att än en gång frossa i pannkakor, springa omkring och leka, kolla på konst och filosofera om oändligheten. En mycket trevlig dag i fina miljöer med fina människor.

På vägen hem tänkte jag på alla klättrare som inspirerat mig under helgen. Jag tänkte på hur de rörde sig på väggen och hur de såg ut att trivas.
Jag vill lära mig att klättra, tänkte jag när vi satt på flyget hem.

På ifsc's hemsida kan ni se hela tävlingen: http://www.ifsc-climbing.org/

Vill ni se oss svenskar klättra kvallederna kan ni kolla här:
Damernas kval:
Jag klättrar första leden vid 46 min och den andra vid 2h 29min
http://www.youtube.com/watch?v=KGw8zMcO60M

Herrarnas kval:
Hannes klättrar vid 1.12 och 3.24
Geir klättrar vid 1.06 och 3.30
http://www.youtube.com/watch?v=GdWXxNQLhv4#t=4333

Kommentarer (0) | Läs mer

Gott Nytt År!

Postat av: Ola Hillberg den 01/01 - 2011 kl. 00:00:00

Tack alla läsare för detta första blogg år. Jag kommer att hacka på ett år till är planen, är det förresten någon som kan vilken fågel det är på bilden? Sanuk sandaler i pris.

Ska försöka komma i väg på en resa inom kort så det kan bli ett litet rese reportage igen. Hoppas ni alla får ett bra tjugoelva. Kinas nya år blir Kaninens år vilket ska vara ett lyckosamt år.

Kommentarer (0) | Läs mer

Tomten. God Jul.

Postat av: Ola Hillberg den 25/12 - 2010 kl. 00:00:00

 

 

 

Ursprungligen publicerad i Ny Illustrerad Tidning 1881. (Första och sista versen av totalt 11)

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
djupt under midnattstimma. 
Månen vandrar sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Midvinternattens köld är hård, 
stjärnorna gnistra och glimma. 
Alla sova i enslig gård 
gott intill morgontimma. 

Månen sänker sin tysta ban, 
snön lyser vit på fur och gran, 
snön lyser vit på taken. 
Endast tomten är vaken.

Lite modern oslagbar tomtemusik varsegoda:  http://www.youtube.com/watch?v=aNkTTP-CC4k


Kommentarer (0) | Läs mer

Du vann

Postat av: Ola Hillberg den 21/12 - 2010 kl. 00:00:00

Så sa fågeln som alltid förlorar d.v.s. duvan....

Det krävdes en forskare för att lista ut detta i form av vår nya sponsor klättrare Erik Heyman som stolt poserar på bilden med ett par fodrade Outlaw Lumberjack Sanuk som han fick i pris. Erik åker efter jul till Turkiet för att prova på klättringen där och har lovat att skriva lite om det i bloggen och publicera det med lite fina bilder därifrån.

Julen närmare sig med stormsteg och vi hade på Fabben det traditionella julbordet tillsammans med alla anställda såväl fasta som all extrapersonal som har hand om kurser, prova på och barnklättring mm. Vi var i år nästan 40 personer vilket var rekord tror jag. Bilderna är från entrén och fån det delikata julbordet som Niklas och jag kämpade med stora delar av dagen. Det var en lyckad fest som tydligen höll på fram till småtimmarna och stämningen var god när jag lämnade in vid 12 tiden. Barnklättringen hade inget att klaga på söndag morgonen efter vid klockan 9 så allt var frid och fröjd.

Kommentarer (0) | Läs mer

Grattis Said!

Postat av: Ola Hillberg den 14/12 - 2010 kl. 00:00:00

Det var roligt att läsa om Said senaste fantastiska bedrift på Facebook för några dagar sen och vi letade upp turen i nya föraren (finns att köpa på HighSport) vilket ni kan se ovan på bilden. Det är led 9 som följaktligen är 9A. Den engelska texten är kopierad från Facebook och skriven av Said. Kanske bidrog kritan Super Chalk från Metolius till framgången om det nu var den han använde som han köpte på Fabben alldeles innan avresan till Spanien. En sak som jag tror är säker är i alla fall att den goa träningen på Fabben där Said är flitig gäst har hjälpt till. En present väntar Said när han kommer hem från High Sport och Fabben.

På tal om duktiga klättrare är det nu så gott som klart att High Sport ska sponsra Geir Söderin och förhoppningsvis Magnus Högström också så High Sport kommer att ha ett ruskigt starkt sponsor team nästa år. Vi har redan klart med Erik Heyman som till vardags forskar och är hittills den enda person som har lyckats lösa gåtan med fågeln som aldrig vinner. Han kommer att belönas med ett par Sanuk extra. För er alla som tänkt på gåtan ger jag ytterligare en stark ledtråd nämligen att svaret finns i bilden med fåglarna!

I'm happy and reliefed to finally do Esclatamasters in Perles. After horrible conditions and lots of work with the blowtorch, the final day it was perfect. It was a so called "last round, last minute" ascent a.k.a. a muerte. The letter grade is 9a according to Ramonet, Patxi and Dave and myself. But who really cares about fiction letters? What's important is that its a beautiful line (40 m of all styles exept maybe off width) in a beautiful setting. Finished the day with flamenco in Barcelona -OLÉ!

Kommentarer (0) | Läs mer

Himmelska tider! Norrland har flyttat söderut!

Postat av: Ola Hillberg den 08/12 - 2010 kl. 00:00:00

Jag som har tillbringat mina tidiga år i Hälsingland och Medelpad känns det som jag kommit hem igen med vinter vädret som råder med skön snö och möjlighet att åka skidor. Att åka skidor på vintrarna i Medelpad var lika naturligt som att nu träna klättring inomhus på vintrarna. Skidåkning och klättring är två sporter som kompletterar varandra bra.

För er som är yngre var 60 och 70 talet det så kallade flyttlassens tid då många från Norrland flyttade söderut där attraktivare och mer arbete fanns. Det var arbetsbrist på 60-talet i Sverige men den var ojämnt fördelad med brist söderut och i stora städerna. Det fanns till och med en rörelse som kallades "Vi flytt int" och det är tvärtom vad det är i dag med alla som vill flytta till större städer. Mina föräldrar flyttade dock till en mindre stad nämligen till Nässjö som ligger på toppen av småländska höglandet på ca 350 meters höjd och även kallas lilla Norrland och där var det också rejäla vintrar vad jag kommer ihåg på 70 - talet med massor av skidåkning i friluftsområdet Lövhult utanför stan. På 60 talet och stora delar av 70 talet rådde nästan konstant högkonjektur och det absolut inga problem att få jobb eller komma in på skola som vände 1977 med första riktigt kraftiga lågkonjukturen efter kriget och det var då jag började bli vuxen. Vad har detta nu med skidåkning och vintrar att göra kan man undra men om sambandet stämmer ska det nu bli bättre när vintrarna kommer. En annan sak är att man förr i tiden frös så mycket mer när man bara hade sin "täckjacka" men men nu kan man dra på sig sin lätta smidiga Mountain Equipment dunjacka efter skidåkningen och bara må bra. Bilderna är från i helgen och efter snön i början i veckan är det riktigt bra förhållanden för skidåkning.

Det verkar som många har svårt att svara på vilken fågel som aldrig vinner i förgående blogg och därför blir det en tävling med ett par fodrade Sanuk i i pris och frågan lyder: Vilken fågel är det som aldrig vinner och jämnt förlorar? Svar till ola@highsport.se

Kommentarer (0) | Läs mer

Fri som fågeln i Costa Blanca

Postat av: Ola Hillberg den 30/11 - 2010 kl. 00:00:00


Det är skönt att känna sig fri även om det bara är för en veckas klättring i Spanien på Costa Blanca, lika fri som brevduvorna på bilden som var ett märkligt inslag i klättringen när den stora flocken svävade fram över slätten. Jag hoppas att det syns att duvorna var färgade så de såg ut som Paradisfåglar som drog fram i en kontrollerad flock på uppdrag från duvslaget alldeles intill den vackra klippan i Montesa. Klippan är kalk med sandsten på så den var lite speciell och väl värd ett besök även om lederna var korta. Kan även rapportera att vädret är kallt här i Spanien och det ligger snö uppe på topparna i Costa Blanca och regnet tar bort några klätterdagar. På bilden är det Piotr som klättrar en 6c+ och även jag även om jag faller på sista movet.

Klätterområden som vi har varit på är en liten klippa i närheten där vi bor i Abdet som utvecklats av Engelsmannen som hyr ut huset där vi bor, klippan var inget vidare utan mer som en turistfälla för att få huset uthyrt.  Det är fint i Abdet men nackdelen är att vägarna upp är väldigt krokiga och att det är som några andra svenskar vi träffade på Gandia klippan bättre att bo någonstans i Jalon Valley. Det bästa med Abdet är nog närheten till Gaudalest området som bara ligger ett stenkast i från och som vi var på sista dan men hade definitivt varit värt flera dagar. Vägen från Gaudalest ner till Bennidorm är också bra eftersom den är byggd för att köra upp bussar med turister till Gaudalest som är en vacker plats med byn längst upp på klipptornet. De har även en annan fascinerande specialitet nämligen att tillverka saker mikroskopiskt små så man får använda förstoringsglas för att se vad det är. Vi har även varit på Bellus klippan som låg fint men turerna var väldigt korta och vi åkte dit mest för att vädret var bättre i det hörnet.

Slutligen ett litet skämt eller gåta från Sten Göran angående fåglarna som vi såg och det lyder enligt följande: Vilken fågel är det som aldrig vinner?

Kommentarer (0) | Läs mer

Mountain Equipment möte och 50 års jubileum + addnature 10 år

Postat av: Ola Hillberg den 20/11 - 2010 kl. 00:00:00

Oj oj det är mycket jubileum just nu och det största är nog för oss att Mountain Equipment firar 50 års jubileum år 2011 men smygstartade redan nu när de visade upp nästa års kollektion. Mountain Equipment som startades av Paul Hutchinson började 1961 med att tillverka sovsäckar och dunkläder till de lokala och äventyrslystna klättrarna som bland annat den legendariska Don Whillians och 2011 års kollektion har helt riktigt lagt tyngdpunkten på dunprodukterna med ett fantastiskt fint och stort program och spännande nyheter.

För att nämna några den nya superlätta och varma Gasherbrum jacket som ska vara lika varm som en Annapurna men väger ett halvt kilo mindre. Min favorit var annars den nya Xero jacket med fast huva som är en riktigt minimalistiskt jacka som alltid kan ha med sig och ett måste på toppturer mm endast vägande 485 gram och tar nästan ingen plats alls. Ni kan se bild på den med den Kristoffer som är Norsk distributör och också hade den som favorit.

Tyvärr så glömde jag kameran på själva jubileet på kvällen men har kort i mobilen som jag ska ladda ner sen. Det var en retroperspektiv modevisning med alla gamla fina jackor som tillverkats under åren och till Ispo mässan i februari är det utlyst en tävling med fina pris till den som har den "finaste" och originellaste gamla Mountain Equipment produkten så är det någon som har något riktigt gammalt fint Mountain Equipment plagg hör av er till mig.

Knappt hemkommen från mötet var det att sätta sig i bilen för att vara med på nästa jubileum addnatures 10 år och invigning av deras nya fina och funktionella lokaler i Frihamnen. Det var en trevlig och genrös tillställning för alla som arbetar där och alla vi leverantörer. Temat var after ski som ni kanske kan se på de glada bilderna. Festen höll på nästan hela natten men inte riktigt för mig. En kul grej är att High Sport var en av de första leverantörerna till addnature. På den tiden för 10 år sen var det kontroversiellt med näthandel och det var många som var motståndare men nu är det mycket etablerat och addnature är föregångare och ett framgångsrikt företag.

Kommentarer (0) | Läs mer

Mountain Equipment 50 år 2011

Postat av: Ola Hillberg den 12/11 - 2010 kl. 00:00:00

Nästa vecka ska jag på möte i Manchester med Mountain Equipment som startade 1961 i Manchester och som vanligt titta på nästa års kollektion. Årets kollektion av dunkläder är den största och finaste hittills med mängder av modeller och färger. Vi har haft lite strul med leveranserna i år och vår huvudsändning är kraftigt försenad men kommer till i sista veckan i november vilket är efterlängtat eftersom det vi hittills har fått hem har sålt nästan slut.

Det blir ett litet speciellt möte med lite firande bland annat en speciell film som kommer att visas även för allmänheten med de betydelsefullaste alpinisterna i Mountain Equipments historia bland annat med Doug Scott, Reinold Messner och Stephan Venables. Jag hoppas någon kommer själva.

Dave Macleod kommer opckså att visa en film från Ben Nevis. Dave är ju en av världens främsta trad klättrare och sponsrad av Mountain Equipment. Dave är också en sportklättrare av världsklass och har fina träningstips som du kan läsa på www.8a.nu

Återkommer med liten rapport från mötet nästa vecka.

Foton: Hire Kurkako och Claire Macleod

Kommentarer (0) | Läs mer

Går en stund på jorden!

Postat av: Ola Hillberg den 07/11 - 2010 kl. 00:00:00

Kommentarer (0) | Läs mer

Pieps lavin säkerhetsutrustning

Postat av: Ola Hillberg den 02/11 - 2010 kl. 00:00:00

Denna vecka har jag en gästbloggare som är min kollega Bibi som jobbar mest i Stockholm från vårt kontor där men hon är även ute och reser runt en hel del i Sveriges avlånga land. Under veckan som gick var hon med på Pieps första internationella möte för samtliga distributörer runt om världen. För er som inte är bekant med märket så är Pieps en av de ledande tillverkare när det gäller lavinsäkerhetsprodukter som transceivers m.m. Pieps första analoga transceiver kom ut i början på 1970-talet.

Här följer Bibi´s inlägg...

På söndagen blev det alpinstart, dvs uppstigning i god tid före tuppen för att flyga till Graz  kl 07.00 och med en mellanlandning i det vackra Wien som tyvärr helt låg i moln.

Graz ligger i Steiermark är Österrikes näst största stad efter Wien. Graz ligger inte långt från den slovenska gränsen och omges av ett vackert landskap med kullar och berg i horisonten. Eftersom det ligger nära Adriatiska havet så är det ofta varmt men snön och vintern finns inom ca 2 tim bilfärd.
Graz är en mycket historisk stad med många vackra gamla byggnader samt flera universitet men även med moderna inslag som nya konstmuseet och snömannen vars fästmö har smält till en pöl. OBS Pölen finns där även när det är 30 grader varmt.

Måndagen startade med ett besök på Seidel Electronics (ägare och tillverkare av Pieps) som ligger strax utanför Graz. Vi fick följa produktionen en PIEPS DSP. Intressant att följa processen och tillverkningen.  Av bilderna att döma ser vi ut som ett gäng doktorer på rond men så är inte fallet utan det är bl a kretskorttillverkning vi studerar.

Pieps hade veckan innan tillsammans med sin amerikanska distributör, Liberty Mountain varit en av årets sponsorer av ISSW (International Snow Science Workshop). En sammankomst där världens främsta forskare på området möts. Marcus Eck från Pieps öppnade mötet med ämnet Objektiv testning av transceivers. Pieps har arbetat med att ta fram metoder för att testa transceivers på ett objektivt sätt. Problemet idag är att det inte finns någon gemensam vedertagen metod för att t ex testa prestandan och det kan inträffa att den som annonserar mest får bättre testresultat alt. att testarna är vana vid vissa typer av transceivers, etc. 

Med fokus på objektivitet presenterade Pieps tre metoder på ISSW  för att just testa den tekniska prestandan (obs inte funktionalitet)  på ett objektivt sätt. Testet går ut på att testa 

  • räckvidd (och då användbar räckvidd)
  • 3:e antennens prestanda (gäller endast 3 antenners transceivers) 
  • korrekthet i digitala riktningsangivelser.

På tisdagen gjorde vi samtliga tester med de mest förekommande transceivers på marknaden. Det var mycket intressant att ta del av resultaten och jag tycker att alla som åker ofta med transceiver skall testa sin. Vid testningen framgick det att den 3:e antennen hos vissa har för kort räckvidd och blir som en 2-antenners, dvs två med maxivärden,  att ju mer korrekt flaggningsfunktionen vid multipelsök ju sämre räckvid till nästa offer och fungerar endast tillförlitligt om 2:a offret låg inom 5-7m från det första. Stora problem om offret låg på 20m avstånd och en gammal analog hittades inte alls. Har du en gammal transceiver så testa avvikelsen från 457 kHz. Standarden för moderna transceivers är avvikelser från bandbredden på  +- 80  Hz. Pieps DSP har en funktion där du lätt kan testa en annan tranceivers avvikelse dessutom har DSP en scannfunktion som ökar bandbredden och tar upp avvikelser på +- 500 Hz. Då vet du att du inte missar någon. Pieps DSP har tveklöst den främsta användbara räckvidd (distans + riktning) och bäst räckvidd vid multipelsök och en 3:e antenn med perfekt precision. Viktigt att känna till om Pieps flaggningsfunktion. Den fungerar utmärkt om man gör på rätt sätt, i stället för att sänka sig och trycka ännu mer så tag ett steg tillbaks och tryck. 

Du som vill kan ta del av testmetoderna och testa gärna med den kompis du åker ofta med. För det är främst den transceivern du måste förlita dig på om du turar mycket och professionell hjälp är långt borta.

FÖRSTA 4-ANTENNERS TRANSCEIVER PÅ MARKDEN..
Pieps nya transceiver Vector med GPS support och 4 antenner kommer att bli mycket intressant.
Räckvidden på den kommer att blir ca 80m i cirkulär form.  Den kommer att visas på den stora tyska mässan ISPO i februari 2011, det ser vi fram emot. Vector kommer att bli mycket enkel att använda. Nyhet är att den har en fjärde utanpåliggande antenn. Infälld antenn ger sändläge och utfälld antenn sökläge. Genom att ha en antenn utanför kan man maximera verkan och interaktionen mellan respektive antenner.  GPS gör sökvägen kortare till offret eftersom man inte behöver följa fältlinjerna från sändande transceiver utan kan gå på GPS punkter. Så snart transceivern automatiskt registrerat 3 punkter så kan den räkna ut riktningen till offret.

Kommentarer (0) | Läs mer

Zag skidor i vertikal miljö

Postat av: Ola Hillberg den 30/10 - 2010 kl. 00:00:00

Även om det för tillfälligt är varmt här i södra Sverige så blir det snö och vinter i alla fall i fjällen. Det skulle för första gången varit en gäst bloggare här i denna blogg men Bibi kommer i nästa och rapporterar lite nytt från Pieps för hon har varit på möte i Österrike där hon fått lära sig det senaste nytt. Jag tar därför upp temat nu med vinter och faktiskt så är det stor skidtestar helg i Dundret i Gällivare i nästa helg 6 - 7 november där Zag kommer att finnas för gratis utlåning genom North Star Trading som kommer att sälja dem i vinter. Bilden på skidåkarna är från Verbier och det är Franck Bernes-Heuga som är vd för Zag tillsammans med grundaren och designer Stephan "Zag" Radiuq som är på väg utför en offpist där det är att rekommendera en Pieps tranciver och övrig säkerhetsutrustning men Fransmän är Fransmän. Glädjande nog kan jag berätta att när vi året efter åkte med den kända guiden Mr Bazo hade alla riktig säkerhetsutrustning och vill ni gå tillbaka ligger den bloggen i december 2009.

På tal om säkerhetsutrustning har vi nu fått hem det enda riktigt säkra sättet att skydda sig mot eventuella laviner och det är Snowpulse lavinsäckar som genom att man drar i ett handtag blåser upp sig och bildar en skyddande luftkudde rund kroppen och huvud vilket gör att man åker ovanpå lavinen. Det som är unikt med Snowpulse är att den skyddar även huvudet och nacken. Snowpulse finns nu ute till försäljning hos dessa butiker; Hansson i Åre, Alpingaraget i Stockholm, addnature i Stockholm, Skistore i Göteborg. Som extra säkerhet måste man innan köp provdra en Snowpulse säck själv för att uppleva hur det känns och genomgå en kort säkerhetskurs för att lära sig packa den montera på och av tub vid transporter mm. Thats all folks!

Kommentarer (0) | Läs mer

Längre bort än ingenstans!

Postat av: Ola Hillberg den 23/10 - 2010 kl. 00:00:00

Hösten är här på riktigt med rusk och regn och det kan på ett sätt kännas riktigt skönt men längtan bort blir större och jag har i alla fall en liten klätterresa inplanerad i slutet av november till Spanien.

Erik Heyman som ni kanske har uppmärksammat framförallt för att göra hårda traditionella leder men även mycket bra sportklättrare har åkt till Kalymnos på tror jag tre veckor och med sig i bagaget har han några par Evolv skor som han ska testa och se om det passar hans fötter. Jag hoppas det för i så fall ska vi starta ett sponsor samarbete med honom.

För alla i Stockholmstrakten är vi med på ett hörn av addnatures klätterdagar som startar på tisdag med lite fina erbjudande med bra priser på Evolv skor och lite fina klipp på DMM och så introducerar vi till specialpris Hand Balm från Metolius som är som namnet säger en handbalsam för klätterhänder som innehåller en massa magiska ingredienser som bland annat bivax, aloe vere, teeolja, mango, lavender mm som gör att dina klätterhänder blir lena och fina och småskador försvinner.

Annat på gång är att vi är med och sponsrar boulder SM på Karbin den 20 november med bland annat HRT grepp och volymer så att det ska bli riktigt fina problem.

För er som börjat tänka på skidsemester säljer vi ut gamla modeller av Zag i vår nätbutik outlet men kommer även att ställa ner i garage sale i Fabriken alla modeller. Garage sale är snart avslutat och restrerande som är kvar vilket är fina grejor har vi halva reapriset på.

Bilden är från toppen av Monte Rosa och det är Göran Kropp som stolt står på toppen och året tror jag var 1988.

För er som grotta ner sig med lite höst depp så är här en mycket bra låt av en sann artist så långt ifrån alla idol mm man kan se på tv mm: http://www.youtube.com/watch?v=th0LqdA97iY

Kommentarer (0) | Läs mer

Höstklättring i Seglora

Postat av: Ola Hillberg den 17/10 - 2010 kl. 00:00:00

Luften är gnistrande klar och frisk, klarare än den finaste kristallen och himlen är hög Skandinaviskt djupt blå och träden glimmar av guld och klippan är varm av solen fast temperaturen bara är ett par grader då är det som gjort för en heldag vid gamla berget i Seglora. Det var fler än mina vänner Piotr och Cyril som hade kommit på samma goda idé bland annat en hel del Danskar som man allt oftare ser i Seglora nuförtiden och på bild ser ni Martin Arvidsson sånär avsluta Hybris som är klippans svåraste led 7b+ tror jag, Martin föll mycket nära toppen. Mycket möjligt att han hann göra den innan dagens slut för han var kvar när vi lämnade klippan. Micke Wegrelius som gjort utvecklat klipporna i Seglora och de flesta av lederna höll på i många år (tror det var 3 år minst) med Hybris som projekt innan han till slut lyckades göra den.

Kommentarer (0) | Läs mer

Klättring i "nya" Gubben i berget Kungälv

Postat av: Ola Hillberg den 13/10 - 2010 kl. 00:00:00

Nya klätterområden växer inte direkt som träd i Göteborgstrakten så när nu Jens återigen har börjat utveckla ett nytt område var vi inte sent ute att testa det. Vi var så snabba att det inte ens var riktigt färdigt men några leder fanns det som behöver lite mer rensning och klättring och några leder kommer nog att bli riktigt fina. Det roligaste med nya gubben var nog att det var riktigt brant klättring i inte alltför svåra grader med lite tak, så träning inomhus i tak är till nytta. Leden på bilden torde nog vara den brantaste 6c leden i Göteborgstrakten. Tror att nya gubben kommer att göra att hela området Gubben i berget kommer att bli mer besökt eftersom det nu blir fler leder i det lättare registret. Området är värt ett besök bara för den miljön speciellt nu på hösten. Den som klättrar i det något kalla höstvädret är Tomasz Rattajczak och utan sköna dunjackor från Mountain Equipment hade vi nog frusit. Det finns fortfarande kvar dunjackor på vår utförsäljning som håller på nästa vecka också.

Kommentarer (0) | Läs mer

Födelsedagar

Postat av: Ola Hillberg den 10/10 - 2010 kl. 00:00:00

Min gamle klätterpartner, mentor och vän Erik Ringius fyllde otroliga 65 år för några veckor sedan och jag var med på hans lilla tillställning som Rafael hade fixat hemma hos sig. Om Erik finns det otaliga historier och skrönor och på festen fick vi höra att vad jag trodde var skrönor faktiskt var sanna historier. Erik har varit förtegen om sina eskapader men med ålderns rätt kan han berätta men mer om det en annan gång.

Erik och jag klättrade mycket ihop i Alperna och Norge och det kommer mer bilder framöver. Dessa bilder är från när Erik och jag klättrade i Dolomiterna på Drei Zinnen och Cima Grande och den klassiska leden som går på nordväggen och är uppkallad av förstebestigaren Comici. Det var en gång i tiden en riktigt hård led som är 500 meter lång och cruxen är i början men sen är det fin 5 - 6 klättring i mycket dieder och beräknad tid är ca 8 - 10 timmar och tidig start rekommenderas. Ereik och jag hade åkt ner i min gamla Volvo som jag nu ser hade en cool registrerings skylt. Erik är teoretisk fysiker och är dessutom händig. När vi kom ner till Alperna och branta backar vägrade bilen att gå uppför men Erik klurade snabbt ut problemet och fixade flödaren med en gammal ölburk sen var det bara att gasa på. Vi låg över utanför bilen på natten och tror vi startade vi 4 tiden på morgonen, det finns en fin hytta annars men på den tiden var finanserna mindre bra och pengarna behövdes till annat. Att notera är Eriks klätterkläder som var hans favorit och det han alltid klättrade i nämligen fiberställ som inte är så vanligt i dag och var ej heller på den tiden..

Erik har nu mer eller mindre lagt klättringen på hyllan men kör desto mer motorcykel men jag hoppas att han ska komma i form igen. En liten Erik skröna som är sann är när Erik skulle komma i form och få rätt vikt åt han bara tomater i 4 veckor och det gav bra resultat.

En födelsedag till dök upp på fejan och det är Gudmund Söderin som har tagit oss med på fantastiska skidturer på senare år och han grattuleras också. En annan födelsedag är en idol till mig John Lennon som skulle fylla 70 år i går om han levat och då blir det lite musik förstås och jag har valt en av mina favoriter som är med Beatles. Denna låt är historia på många sätt för det var Världens första globala live televisions sändning som sågs av 400 miljoner människor och om jag är rätt underrättad gjordes live tagningen på Hawai.  John Lennon som skrev låten har i efterhand beskrivit den som en revolutionär sång: http://www.youtube.com/watch?v=r4p8qxGbpOk   

Kommentarer (0) | Läs mer

Jubileum utförsäljning och bildvisning med Johan Luhr

Postat av: Ola Hillberg den 04/10 - 2010 kl. 00:00:00

Då var helgen över och det var en lyckad helg med många som besökte utförsäljningen och fyndade och ett femtital var även på bildvisningen med Johan Luhr. Det var en intressant om även lite ovanlig bildvisning som tog upp 30 års klätterhistoria i Sverige när Johan startade med dubbelrep och långa handknytna slingor och första inomhusträningarna på lister hemma och första klätterväggen på Maria skolan i Stockholm där man traverserade runt på den 1,5 meter höga väggen tills dagens borrbultade leder och fina inomhusväggar. Johan bjuder på sig själv och avslutar bildvisningen till puplikens jubel i bar överkropp.

För den som inte haft tid att besöka utförsäljningen kör vi hela veckan ut.

Kommentarer (0) | Läs mer

High Sport firar 20 år med start 1 oktober och bildvisning med Johan Luhr fredag 2 oktober

Postat av: Ola Hillberg den 29/09 - 2010 kl. 00:00:00

Tiden går fort och High Sport firar 20 års jubileum sen den första affären öppnades med en bildvisning av Johan Luhr som kommer att visa bilder från hela sin klätterkarriär som började på Bispberg i Dalarna med vanliga enkla killeder i femma registret till nu den som har satt upp mest nya borr bults leder i Sverige men även lite Himalaya klättring och vanlig trad klättring. Ett garanterat spännande föredrag av en person som alltid varit lite kontroversiell..

I samband med detta gör vi vår största utförsäljning någonsin eftersom vi slutar helt med Millet och delvis med camp så vi kommer att sälja ut följande:

  • Millets hela provkollektionen för i vinter med gore-tex jackor, softshell och fleece mm till 50 % rabatt.
  • Millets hela kvarvarande lager till 30 - 50 % rabatt.
  • Mountains Equipments dunkläder från förra säsongen till 30 % rabatt.
  • Alla kvarvarande camp produkter till 50 % rabatt.
  • Utgående sko modeller från Evolv till 50 % rabatt.
  • Plus lite annat.

På fredagen är det bra för klätterfabriken medlemmar och gamla kunder och vi startar klockan 11 när vi öppnar. På lördag fortsätter vi med utförsäljning för alla kunder och på kvällen är det spektakulär bildvisningen med Johan Luhr och det öppen Pub det vill säga gratis förfriskningar och tilltugg. För icke medlemmar i klätterfabriken är det en entré avgift för bildvisningen. Det kommer även att vara en liten skoj tävling på nya boulderväggen som ni ser på bilderna ovan.där vi ska se om någon kan slå Johan Luhr genom att hålla sig kvar på pinchar på nya väggen. Det blir fyra olika klasser proffs herr och motionär och detsamma för tjejer. Det blir fina priser till vinnarna och även lottpriser. Alla som kommer på bildvisningen får en present värd 100kr och får vara med i lotteri.  

Varmt välkomna att fira 20 år med High Sport!

Kommentarer (0) | Läs mer

Klättergudens ö Kalymnos

Postat av: Ola Hillberg den 25/09 - 2010 kl. 00:00:00

Om det finns en klättergud i den rikliga Grekiska mytologin så hade han säkert sitt tillhåll på ön Kalymnos för det är ett gudomligt ställe att klättra på. Gudarna i den Grekiska mytologin var annars inte särskilt trevliga. Zeus gudarnas gud och härskaren av himmelen och yngste son till Kronos (tiden) som kände sig hotat av sina söner och åt upp fem av dem levande men Zeus gömdes i en grotta på Kreta och klarade sig och gjorde sen uppror mot sin Far och tvingade honom att spy upp de fem syskonen som sen delade makten med Zeus som sedan dess styr människornas öden. Kronos delade han i en miljon små bitar och förpassade till underjorden. Så gick det till förr men det märks det inget av nu för Grekerna är ett mycket vänligt folk och speciellt på Kalymnos där de uppskattar klättrare som turister eftersom de står för mycket av inkomsterna då de vanliga sommarturisterna slutat komma. Kalymnos är lite speciell på det sättet att det är kommunen och kanske delvis staten som finansierat all bultning och markering till klätter områden mm. Grekland som har fått utstå mycket spe och skam för sitt sätt att sköta finanser tycker jag i detta fall är ett föregångs exempel och det är mycket positivt för Kalymnos eftersom det är en stor bidragande till deras ekonomi. Det är på Kalymnos hur mycket klättring som helst i alla svårighetsgrader och allt är bultat från grad 4. Värt att notera är att median värdet på bultade leder ligger på grad 6 och ett medelvärde av alla bultade leder ligger också där. Jag tror det är en av anledningarna till att det är så populärt att åka dit är för att det finns mycket "lätta" leder. En annan stor orsak är förstås miljön och klimatet. Det är inte många ställen man kan klättra på förmiddagen och sedan på eftermiddagen ligga på en skön strand och bada. Om man hyr moppe som många gör och kör runt bland de olika klipporna kan man besöka underbara stränder och platser vilket ni kan se på bilderna vilka är klickbara. Den mesta klättringen är på Kalymnos men nu har även den mindre grannön Telendos utvecklats och andra öar vilka man kan  åka båt till. Det går speciella klätterbåtar ut till öarna till en rimlig kostnad och de kommer och hämtar på utsatt tid. Det var tredje gången jag var på kalymnos första gången var för ca 10 år sen och det är otroligt vad mycket klättrare det är nu förtiden det kan tom bli kö på de populära ställena. Det är klättrare från hela världen i alla åldrar och det är oftast en trevlig atmosfär och man kan utbyta information och erfarenheter med varandra.

Kommentarer (0) | Läs mer

Kalymnos

Postat av: Ola Hillberg den 14/09 - 2010 kl. 00:00:00

Nu tar jag ledigt en vecka för klättring på Kalymnos vilket är ett fantastiskt ställe för klättring och avkoppling och kanske det kommer en blogg därifrån också om det blir tid över annars kommer det efter.

Lite Grekisk musik med Svenskt inslag och vackra bilder: http://www.youtube.com/watch?v=0pejkQMNxdg&feature=related 

Kommentarer (0) | Läs mer

Klätterverkets säsongsstart 2010 med bland annat Lisa Rands

Postat av: Ola Hillberg den 13/09 - 2010 kl. 10:34:00

Efter en ovanligt intensiv vecka med många förorder att lämna in med strikta sista datum, och i år extra tidigt eftersom Kinesiska nyåret ligger sent nästa år och all produktion måste vara klar innan så att det kommer i tid till försäljning i butikerna. Nu är vi små men genom Sanuk och Mountain Equipment får vi leveranser direkt från Kina och där måste vi lägga färdig order förra veckan för att få leverans i mars så det är långa ledtider även för oss. Sanuk var det största jobbet och jag satt i två dar avskilt och bara la in order men nu är det klart och det har gått bra för Sanuk är en bra uppskattad produkt och nästa år kommer Sanuk även att säljas på Stadiums "edge" butiker ca 20 stycken med 5 fina modeller vilket är ett stort steg för High Sport för vi har aldrig varit inne på en sport kedja innan.

Efter detta hästjobb var det tid för betydligt trevligare uppgift som att närvara på Klätterverkets säsongstart med Evolv skor för gratis test och träffa Lisa Rands som var mycket trevligt även om jag lyckades göra bort mig lite pinsamt nog. Kanske den uppmärksamme har sett på bilden förra blogg inlägget att det inte är Lisa Rands på bilden vilket är otroligt klumpigt av mig men jag får skylla på stressen. Det var en liten kille som ville ha bild signerad så jag gav felaktiga postern till Lisa som inte uppvisade någon glad min och sa surt att det är inte jag....

Lisa var annars väldigt trevlig och om ni ser på bilderna så blir i alla fall jag imponerad av hur fint hon lägger kroppen i balans och lod. Bildvisningen hon höll var mycket bra med fina bilder från Bishop där hon bor och det ligger verkligen ingenstans närmaste större ställe är 4 timmars bilväg bort. I omeådet är det fantastiska boulders och 4000 meters toppar i fonden. Som vanligt blir jag grymt sugen på att åka dit och jag tror det ligger rätt högt på listan. Det var också mycket bilder från Rocklands i Sydafrika och avslutnings och höjdpunkten var en 10 minuters film från Sierra Nevada om jag fattade det rätt är bergen i Bishop där hon klättrar en klassisk 10 repers led med legenden Peter Croft numer 52 år men klättrar fortfarande som en Gud.

Lisa berättar på bildvisningen att hon i framtiden kommer att klättra lite mer traditionell klättring och att hon även börjat lite lätt med sportklättring. Hennes favoritsko är Pontas som hon alltid använder både vid bouldering och trad och på längre turer går hon upp en halv storlek. På verket hade hon Talon men det är bara för att hon har en liten tå skada och då får hon mer stöd av en "down toe" sko.

Jag är imponerad av Klätterverkets energi och deras Boulder Bash är riktigt rolig med musik och strålkastare och hög stämning, tyvärr var jag för trött för att vara kvar på festen efter men den var säkert kul. Innan tävlingen var det även filmfestival med 3 minuters klätter kort filmer vilka var väldigt olika men lag tyckte alla var bra och får kolla på verkets hemsida vilken som vann. En eloge till verket som anordnar allt detta och jag tar med mig lite av detta till Göteborg och hoppas vi kan börja med något liknande. På Fabben är det nu spikat att Johan Luhr kommer 1 oktober och visar bilder från hela sin karriär och det blir bärs och kommärs med största utförsäljningen någonsin av alla Millet prover och lager. Nästa gång Lisa är i Europa och håller bildvisningar ska vi försöka få henne till Göteborg och det blir förhoppningsvisnästa år.

Nu får jag sluta men efter allt detta arbete var jag och testade och fick en välbehövlig träning på nya väggen i Göteborg Klätterlabbet på Chalmers. Nu är jag som ni förstår subjektiv och väggarna var imponerande och lederna långa men det kändes lite enformigt med bara släta väggar och för oss mindre ambitiösa klättrare som vill ha lite kul kändes det inte rätt. Däremot för den ambitiösa träningsklättraren är det nog ett drömställe med långa pumpande leder men för oss vanliga kändes det rätt trist.

Kommentarer (0) | Läs mer

Lisa Rands kommer till Stockholm!

Postat av: Ola Hillberg den 09/09 - 2010 kl. 10:32:00

Som sagt var det duggar inte tätt med kvinnliga klätter stjärnor på besök i Sverige och sist som jag kommer ihåg var det Lynn Hill och då var det fullsatt och väldigt uppskattat av alla och man kunde nästan likna det vid en folkfest för alla klättrare. Lisa kanske inte har riktigt samma karisma men det är kul med en tjej för ovanlighetens skull så missa inte detta. Jag åker från Göteborg och vi passar på att göra lite reklam för Evolv genom gratis prova på lite olika Evolv modeller och lite specialerbjudanden. Mer info på Klätterverket:  http://ny.klatterverket.se/KVnew/?page_id=254

Musik: http://www.youtube.com/watch?v=3rgrLjk2snI 

Kommentarer (0) | Läs mer

Addnature på besök i kontoret Frihamnen

Postat av: Ola Hillberg den 08/09 - 2010 kl. 10:26:00

Vi hade ett trevligt besök av addnature i förra veckan där de tittade på Mountain Equipment inför vår/sommar 2011 och det blir en liten återkomst av Mountain Equipment hos addnature till våren vilket vi tycker är mycket bra och roligt. Fler goda nyheter är att addnature adderar än mer av våra tekniska produkter i sitt sortiment inför vintern som PIEPS lavinsändare och bivacksäck som går att använda som bår också. Även vår mest speciella produkt Snowpulse airbag ryggsäck kommer i addnatures sortiment, den ger ett otroligt bra skydd om man skulle råka ut för en lavin. Den gör att man flyter ovanför snön och konstruktionen med att ballongen går upp över  huvudet som ni ser på bilderna ger ett mycket bra skydd mot slag etc. Snowpulse kommer att finnas hos addnatures båda butiker och kommer även att kunna beställas på nätet med det förbehållet att den måste hämtas ut för den får inte säljas utan att köparen provdrar den och kan packa ihop den. Jag tycker det är bra att man vet vad som händer när man drar och det är även bra att kunna montera lufttuben så att man kan ta av den vid transport och bra att kunna packa säcken om den exempelvis har blivit blöt. Snowpulse är en avancerad säkerhetsprodukt och lite utbildning ökar säkerheten. Nu är det inte riktigt vinter än även om det närmare sig och på Klätterverket i Stockholm är det till helgen lite premiärfest för start av inomhussäsongen med tävling och bildvisning med Lisa Rand som är sponsrad av Evolv bland annat, mer information hittar du på: http://ny.klatterverket.se/KVnew/?page_id=254

Jag och Hillevi kommer att vara där på lördag med massor av Evolv skor för gratis test och fina erbjudande och tävling. Mer info kommande dagar.

Kommentarer (0) | Läs mer

Tiden går fort!

Postat av: Ola Hillberg den 04/09 - 2010 kl. 13:28:00

Hittade en gammal Bergsport som jag började bläddra i och fick där syn på min första annons som inte var mycket för Världen men noterade att det tydligen var 20 år sedan jag öppnade den första fysiska affären på Vagnmakaregatan i Göteborg vilket jag tror jag skrivit om i tidigare blogg. Vi har planerat att ha stor utförsäljning av alla Millet prover på kollektionen som kommer ut i vinter och även det vi har kvar i lager fredag den 1 oktober. Det kommer även att vara varuprover från Mountain Equipment och vi kommer att fylla på garaget med utgående klätter sko modeller mm.

Det passar bra att fira 20 års jubileum då kanske med en bildvisning av Johan Luhr som prydde omslaget på Bergsport för 20 år sedan vilket ni ser på bilden klättrandes Excés de zèle 7c+ Buoux Frankrike. Givetvis blir det gratis förfriskningar och tilltugg hela dagen och kvällen. På fredag är alla gamla kunder välkomna och medlemmar i Klätterfabriken. Lite roligt är att notera över annonsen står nyturer som nog inte ger så många poäng i Åttans scorecard förutom då Anders Lundahl och Eva Sahlins bedrifter i Frankrike längst till höger. Jag återkommer med mer information när det närmar sig och ni kan även kolla in fejan på Klätterfabriken: http://www.facebook.com/home.php?#!/pages/Goteborg-Sweden/Klatterfabriken/152079078553?ref=ts   Och vad är livet utan musik, jag lämnar nu de förtrollade tonerna från Hälsingland Horgalåten som enligt sägnen gjorde att folket inte kunde sluta dansa och här är lite annat gammalt som får symbolisera tiden: http://www.youtube.com/watch?v=pTZf2OxqdYw&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Dags att välja?

Postat av: Ola Hillberg den 02/09 - 2010 kl. 13:23:00

Den här gången vet jag inte vad jag ska skriva om riktigt men lite färska nyheter har jag och det är att vi nästa vecka börjar bygga om väggen på bilden i boulder rummet. Den kommer att bli helt ny och mer vinklad och byggas ihop med rundade väggen. Vi hälsar också Niklas välkommen tillbaka efter sin knäoperation, han syns på bilden inte den med tjurarna.

Kommentarer (0) | Läs mer

Styrman på roddbåt

Postat av: Ola Hillberg den 27/08 - 2010 kl. 10:48:00

Detta blir en snabb blogg eftersom det har varit en intensiv vecka efter mässan på fiskartorpet som var mycket lyckad för oss och framförallt med Sanuk. Jag tog ledigt några dagar efter mässan och åkte och hälsade på i Hälsingland där det bland annat blev en båttur i Enångersfjärden som ni kan se på bilden intill och till höger syns Blaxås berget som är Hälsinglands högsta och där finns det en klippa på berget intill som jag tror heter Flaxås. Blaxås berget är känt för att Nils Holgersson landade på toppen av stupet med sin gås under sin resa i Sverige. Utsikten från toppen är hänförande och vindskyddet på toppen har min kusin byggt.

Mesta tiden efter mässan har jag arbetat frenetiskt med att följa upp och göra orderförslag och vi har haft mer ingående möten med kunder på kontoret i Stockholm. Onsdag kväll fick jag ett annorlunda uppdrag att styra en fyr mans roddbåt när den skulle flyttas från Brunnsvikens roddarklubb som är ett fantastiskt vacker byggnad och jag tror vi ska ha en Sanuk fest där nästa år. Bibi som ska styra på lördag i tävlingen som har SM status var förkyld så jag fick rycka in. Jag har provat på att ro själv och det är mycket svårare än det ser ut eftersom båtarna är så ranka och man måste ha en bra teknik. Man använder benen mest men även ryggen men tekniken är nog det viktigaste att kordinera alla rörelser.

Det var i alla fall en fin tur på dryga 12 km ut genom Brunnsvikens Ålkista genom Wärta hamnen där en Finlandsbåt var på utgående och slutligen in i Djurgårdskanalen. En liten lustig känsla att sitta och hålla i rodret medans fyra stycken kämpar och ror och jag förstår bättre nu hur det var förr när galärslavarna rodde fram.

Lite musik från Hälsingland: http://www.youtube.com/watch?v=MjyzkxPmwyc&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Maskerad klättrare på mässan i Fiskartorpet

Postat av: Ola Hillberg den 19/08 - 2010 kl. 10:33:00

I helgen hölls bransch mässan SOD (Swedish outdoor days) som vanligt på Fiskartorpet på Djurgården i Stockholm. Det var som vanligt en trevlig tillställning och vädret var i år ovanligt bra om än lite väl varmt. På lördag var det uppemot 30 grader och väldigt fuktigt så det kändes som att vara i något varmt land utomlands och speciellt inne i plast tältet där vi var ångade det på bra. Vi hade en kanon mässa och då framförallt med Sanuk som alla gillade och de som köpt in denna sommar var väldigt nöjda med försäljningen och skulle göra större inköp till nästa sommar och många nya kunder också.

Vi hade även bra intresse för Mountain Equipment som har en nystart med sin nya fräscha färgglada kollektion med en speciell klätterkollektion som allt är framtaget av deras nya designer Sam som tidigare arbetat i Holland med tror jag Reebooks klädkollektion. En klar uppryckning av Mountain Equipment vilket känns extra roligt nu när vi slutat med Millet.

 

Vår kärnverksamhet med klätterprodukterna var också uppskattade och speciellt Dragoncams och nya Evolv skon Shaman men jag noterade ett ökat intresse för spännande produkter utöver basprogrammet som tränings och specialprodukter vilket bland annat Metolius har gott om. Jag är verkligen glad om även trött och lite sliten efter mässan och är just nu i Hälsingland några dagar där just nu luften är klar och frisk, nu på morgonenvar det 12 grader. Hörde på lokal radion att Hollywood ska spela in Män som hatar kvinnor här. Jag ska till Långvinds bruk i kväll och fota så det kommer kanske några bilder därifrån i nästa blogg.

Som rubriken antyder och bilden visar hade vi besök av en mystisk maskerad klättrare som ville vara anonym och han berättade att han höll på att utveckla en ny super hemlig klippa av super kvalité. Han sökte sponsring för detta men var mycket förtegen om var den låg men tydligen håller han redan på att utveckla den. Vi är i alla fall med och mer information kommer när tiden är mogen.

Lite musik som får associera känslan efter mässan : http://www.youtube.com/watch?v=hqQYqRgjYFI

Kommentarer (0) | Läs mer

Än är inte sommaren slut

Postat av: Ola Hillberg den 02/08 - 2010 kl. 00:00:00

För mycket arbete och för lite aktivitet för att blogga för tillfälligt men här kommer en kort. Vi ska ställa ut på outdoor mässan SOD i Stockholm på det lila trevliga Fiskartorpet som ligger på Djurgården eller Stora Skuggan. Det är en gammal hoppbacke som fortfarande är i bruk och med tillhörande friskvårdsanläggning som numera drivs som konferens center. Det är i alla fall ett trevligt ställe att vara på och det är perfekt för Sanuk som gillar när det är laid back. Det är mycket att förbereda med prover, monter och alla prislistor mm så det har knappt blivit någon tid att klättra utan har fått hålla tillgodo med greppbrädan som verkligen är effektiv och tidsbesvarande och även lite träning inomhus. En resa till Kalymnos i september gör gott för tränings motivationen. På tal om greppbrädor har vi skänkt lite priser till Bohusblotet som är den 21 augusti. Det ska vara någon tävling innan och bland våra priser är en greppbräda.

Jag tycker annars att augusti är en trevlig sommarmånad när det mesta av sommar stressen lagt sig och man kan ta det mer lugnt och det är ingen trängsel på badplatserna. Musik länken är en speciell sommarlåt som var populär den sommaren jag hade mitt första extra jobb som nog var det mest spännande jag har haft och kommer nog aldrig att få något mer sådant. Det var på ett ambulerande Tivoli som alltid på somrarna var i Moheda i Hälsingland. Jag tror jag var 12 eller 13 år och fick jobb att sälja biljetter till gungorna och karusellerna med en lön tror jag med 2 kronor i timmen. Det var spännande eftersom jag fick uppleva tivoli miljön och se världens starkaste man och skäggiga damen mm. Tänk om det var så kul på mässan även om den brukar vara trevlig och social. En annan historia från den i Moheda var att en som vi då sa racer cyklist hade blivit stoppad av polisen för att han cyklat över 50 km i timmen vilket vi tyckte var helt otroligt att man kunde cykla så fort. Hur som helst här är musiken från den sommaren då skägg var populärt. Bilden är från Stora Dyrön som är en vacker ö att vandra runt och där de gjort en led med massor av trappor och spångar.

Sommarens hit (för 40 år sen): http://www.youtube.com/watch?v=zc9wIzi96_E&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

En dag på stranden

Postat av: Ola Hillberg den 01/08 - 2010 kl. 00:00:00

Vi var inbjudna av Henrik Fahlén som driver Fahlén Surf i Varberg att närvara på hans event vid Läjet eller Träslövsläge en bit utanför Varberg. Henrik är en speciell kund hos oss för han var den första som började sälja Sanuk i Sverige och tog då hem dem direkt, det var innan vi började som generalagenter. Henrik tillsammans med sin fru Ewa har hög moral och har profilerat sin butik med att bara sälja ekologiskt framställda produkter och när jag började med Sanuk föll det sig så väl ut att de just startat med sin helekologiska serie vilken passade perfekt in i Fahléns Surfs affär. Nu var det framförallt inte Sanuk vi var där för utan det var för att demonstrera och låta besökare få prova på slapplina (slack-line) vilket var ett uppskattat inslag och mest bland alla barn som tyckte det var kul att prova på men även många surfers testade och insåg att det kanske är enklare att stå på en bräda. Det var även gratis prova på SUP som jag tror listat ut betyder stand up paddle och det är en lite stabilare bräda som man står och paddlar på och surfar. Jag har provat innan och provade även nu och det kul men svårt att hålla balansen. Det var tävling och en Norrman tog hem första priset. Vad som även var kul var att det var många klättrare där för att testa bland annat profilen Timo Kero som stoltserade i sina nya landslagskläder som vi delvis sponsrat med. Han tyckte även det var skitsvårt att stå paddel surfa men var desto bättre på slapp linan.

En dag på stranden ska inte underskattas utan är fantastiskt trevligt och speciellt en sådan här dag där det finns så mycket aktiviteter att göra. Det finns en låt som heter en dag på stranden av Ulf Dageby som var med i Nationalteatern och med viss anknytning till med turnétält kommer här en låt där bland annat Plura är med innan han fick sin kagge och började med matlagnings program men huvud aktören är på denna inspelning en man med inlevelse vilket han fortfarande har men på ett litet lugnare sätt, det är inte Lasse Kronér med Diggiloo och ring mina klockor ring. Efter att ha haft lite lugn musik är det dags att accelerera upp och få igång tempot efter sommaren, massor av energi som i videon som kan vara bra för träningen efter kanske för många lata dagar Om ni inte har hörlurar köp och spela högt. På kvällen i Varberg var det även eldslukare och levande musik som i denna video. Så var det förr: http://www.youtube.com/watch?v=L54VnWQelUc&feature=related

Nu på lördag den 31 juli arrangerar FahlénSurf ett SUP-event vid Träslövsläge (Läjet) i Varberg. SUP-demos, sprint- och långdistansrace samt grillning med eldshow utlovas! Bland vinsterna finns en Naish SUP-bräda (2010)

Kommentarer (0) | Läs mer

Potentiella problem med Dragoncam storlek 6

Postat av: Ola Hillberg den 27/07 - 2010 kl. 00:00:00

Lite tråkiga nyheter men som vi ser seriöst på och jag vill att det ska komma ut så snabbt som möjligt om det är någon som har köpt Dragoncam i storlek 6. Observera att det bara är storlek 6 som har detta råvaruproblem som är i metallen där kammen går ner där mikro sprickorna upptäcktes och kan minska brottstyrkan. Denna metall används bara på Dragoncam storlek 6. Inga olyckor har skett utan det var en kund i England som upptäckt några mikro sprickor och lämnade in den i affären där han köpt den. DMM tog sig an problemet på en gång och beslöt att återkalla alla Dragoncams i storlek 6. I Sverige har vi bara sålt en handfull av storlek 6 och vill på detta sätt nå ut till de som köpt så att de kan bytas ut eller krediteras. Jag tycker DMM skött detta på ett bra sätt än så länge med att snabbt gå ut med information och åtterkalla alla Dragoncams storlek 6 med potentiella fel. Här är länk till den information som DMM skickat ut: http://www.highsport.se/produkter/dmm/Dragon6.pdf

Kommentarer (0) | Läs mer

Mässfeber i Fredrichshafen

Postat av: Ola Hillberg den 19/07 - 2010 kl. 00:00:00

Efter några år av dåligt mässväder med regn och kyla blev det i år det motsatta med tryckande värme. På torsdagen när vi kom ner var det 33 grader men dagen innan hade det varit 38 grader så det var varmt. Här på västkusten har det inte varit så varmt så det var skönt att uppleva några ljumma kvällar på uteserveringarna i Lindau där vi bodde i år som ligger i Östra kanten av Bodensee och gränsar till Österrike. Lindau är en gammal fin stad med vackra hus och byggnader och man känner kulturens vingslag när man vandrar där eller går in på någon restaurang från 1800 talet även om vi satt ute och njöt av värmen. Problemet med värmen är att hotellen i Tyskland inte har air condition (om man inte bor på lyxigare hotell förstås) så det blir varmt på natten och man drabbas av mässfeber vilket tror jag gör att jag ligger i sängen och skriver detta drabbad av andra vågen av mässfeber vilket kanske kan bero på att jag badade i sjön i en hamn där vattnet inte var det renaste. Avsikten var att ta ett bad i det Romerska badet som det skyltades till men när jag glad i hågen kom dit för att betala inträde visade det sig vara privat och bara för medlemmar så jag fick simma omkring bland båtarna i en hamn vilket kanske inte var helt lämpligt för hälsan.

Vi var på mässan i 2 ½ dag och det var fullt upp i stort sett hela tiden med besök hos våra leverantörer och några kunder att visa runt och hel del kontakt med vänner i branschen vilket alltid är lika roligt så det är bara att konstatera att vi behöver mer tid. Som sagt vi besökte alla våra leverantörer och vi har beslutat sen innan att göra vissa förändringar i vårt produktutbud och den största förändringen är att vi kommer att sluta med Millet men vi kommer att fortsätta med repen men dem kommer vi att ta direkt från Cousin som tillverkar repen åt Millet. Det är exakt samma rep men de kommer att heta lite annat förutom Quartz som har samma namn och glädjande nog kommer priset att bli lite lägre. Det känns lite extra roligt för mig också eftersom Cousin var det första märke jag började distribuera men när de började samarbeta med Millet var jag tvungen att köpa via Millet men nu är det ändrat delvis beroende på att Lafuma group som äger Millet har haft finansiella problem och många förändringar har skett bland annat med rättigheterna till repen och förändringar i agenturerna. I dagsläget vet vi inte om någon ny kommer att ta över agenturen för Millet i Sverige. En verklig tråkig händelse på Millet är att min vän Martial Mioli har gått bort när han var på ett arbetsbesök i Vietnam på skofabriken. Martial har jag känt sen början av 90 talet då jag distribuerade hans eget framgångsrika klätterskomärke One Sport som sedermera blev uppköpt av Millet. Martial var den person på Millet som jag hade vänskaplig kontakt med och han tog mig med på små klätterturer och bouldering när vi hade möten. Han var en duktig klättrare inom alla discipliner och även våghalsig skidåkare och den första som hoppade parapent från Dru. Vi hade länge planerat att göra en längre tur i Alperna men nu blir det aldrig av. Martial begravdes i Chamonix i våras där han bodde.

Den andra förändringen vi gör är att vi slutar att distribuera Camp för att koncentrera oss mer på DMM och Singing Rock som kommer med en ny mycket fin kollektion av lätta selar i moderna material. Singing Rocks alla karbiner som är prisvärda är dessutom Hot Forged (varmsmidda) vilket gör karbinerna eller hårdvaran starkare. Hjälmar kommer vi också att arbeta med Singing Rock vilka har lätta fina hjälmar och sen har vi Metolius Safe Tech Helmet vilken ju är både lätt och extremt säker.

Nyheter var det gott om hos våra leverantörer och jag har ju redan nämnt några men för att i korthet gå igenom dem.

Mountain Equipment har en ny designer som heter Sam och har arbetat för Nike med kläder och detta var hans första kollektion för Mountain Equipment eller delar av deras sommar kollektion som han tagit fram. Det är ett jättelyft med modern design, fina färger och en ungdomligare lock. Det ska bli riktigt kul att få visa den på Svenska mässan på Fiskartorpet.

Evolv gör som vanligt ingen besviken och fick mässfebern att stiga ordentligt när Brian visade upp den nya högpresterande klätterskon med det supercoola namnet SHAMAN. (En Shaman reser med hjälp av sina kraftdjur, (skor) och andehjälpare till andra delar av verkligheten för att hämta kraft eller information till den här delen av världen) Kan det bli bättre? Jag har sett protypen innan och nu hade den blivit ännu bättre och det skulle göras några små kosmetiska förändringar till innan den var färdig. Det enda tråkiga är att leverans kommer först i början av nästa år.

Evolv hade än mer nyheter i form av en juniorsko, en ny färggrann Demorto och kritpåsar som är stickade i Peru. Och som inte detta var nog kommer de med en ny serie av Trail skor som jag brukar vara skeptisk till men detta är bra. Jag har redan provat ett par och det är inga vanliga trail skor utan mer en löparsko med trailegenskaper. Som Jay designer beskriver dem är det en Trail sko men med DNA från en löparskor. Jay tror jag vet vad han pratar om eftersom han har arbetat som designer på Montrail men slutade där när de blev uppköpta. Alla skor har Evolv gummi med kraftiga dubbar för att ge bra grepp men stora nog för ge bra friktion på klippa och med hård kant för bra kantgrepp. Hälen har en sned skåra vilket motverkar pronation och ger bra balans. Foten sitter långt ner i skon vilket gör att man har mycket bra kontakt med underlaget. Jag ser fram mot att testa den mer när mässfebern lagt sig.

DMM håller som vanligt världsklass och kommer ut med några nya sling set för sportklättring. En ny repbroms med snedskuren fåra som en chikan vilket gör att den passar bra och låser bra för rep i olika diameter.

Metolius hade en hel del små och stora nyheter bland annat en liten HMS formad karbin, ny stor crach pad och nya snygga kritpåsar.

Singing Rock som jag nämnde tidigare har en helt ny serie av lätta selar som såg och kändes fantastiskt fina.

SOTO från Japan med sitt fantastiska kök är det oklart om vi kommer att bli distributörer för eftersom Tryggve Alm från Norge vill ha hela Skandinavien. Det är inte första gången Norrmän agerar på detta sätt utan inte nöjer sig med sin egen marknad utan vill åt Svenska marknaden också. Det är tråkigt men affärslivet är ibland hårt och tufft och vi kan inte göra så mycket utan bara hoppas.

Walltopia och HRT grepp som byggt många väggar i Sverige visade upp sina nya moduler med riktigt naturtrogna sprickor som ni kan se på bild.

Cousin som vi startar om med har ett nytt tre klassificerat som är 8,9 mm och kan användas som dubbelrep, twinrep eller enkelrep. Ni som klättrar med dubbelrep tänk på repet bara kan användas som antingen halvrep eller twinrope, ni kan aldrig mixa de två sätten dvs har ni börjat klättra med båda repen iklippta måste ni fortsätta så eller har ni börjat med ett rep iklippt måste ni fortsätta så och inte lägga dem dubbelt. Detta är rätt logiskt eftersom om man mixar blir det olika längd vid ett fall och repen kan enkelt brännas och gå av vilket inte är speciellt kul.

Terra Nova till sist men inte minst men absolut lättast och guldmedalj för bästa produkt på hela mässan för sitt otroligt lätta tält 1,5 personers dubbel duks tält med absid under ½ kilo, 480gr tror jag det var, magi är kanske är rätt ord.

Nu orkar jag inte skriva mer och ni orkat garanterat inte läsa mer och om ni orkat läsa hit är det inte dåligt. Jag återkommer om andan (shaman) faller på med min sommardeckare novell som är påhittad men bygger på händelser som har inträffat "klättersko döden"!

För att fortsätta Shaman temat så förknippas oftast en Shaman med Indian kulturen så här kommer lite passande musik med bilder: http://www.youtube.com/watch?v=2Pen8GoXPq0&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Sommarbloggen

Postat av: Ola Hillberg den 10/07 - 2010 kl. 00:00:00

Kan inte hålla fingrarna i styr fast det skulle bli ett litet uppehåll i bloggandet, men nu när Spanien är i final i fotbolls VM väcks lite minnen till liv om alla resor jag har gjort för att besöka Boreal på vårkanten och kombinera det med lite klättring. Det var tyvärr några år sedan nu men vem vet det kan kanske återupptas om Boreal kan få en renässans om Spanien nu vinner VM vilket jag hoppas som klättrare eftersom Spanien nog har världens bästa klättring. I Spanien eller Katalonien bor ju även världens mest kända sportklättrare Chris Sharma men han klättrar med Evolv från Kalifornien som ju också gör fantastiskt bra klätterskor som dessutom säljer bra för oss och i USA är de numer nummer ett i antal sålda klätterskor. Det kommer en ny lite mer aggressiv modell som ger extra tryck på tårna genom en upphöjning i främre delen av skon som är specialdesignad av Chris Sharma. Den kommer till Sverige i höst hoppas jag och prototypen som jag såg när jag var i Kalifornien och även provade på foten är något speciellt. Den kommer att premiärvisas på mässan i Tyskland nästa vecka. Jag hoppas även Boreal kommer med något nytt intressant även om deras gamla modeller som Joker och Stingma fortfarande håller hög klass och framförallt mycket bra kvalité. Det som verkligen har upplevt en renässans är Spanien som klättermål och framförallt Rodellar dit många verkar åka och alla instämmer att klättringen är fantastiskt och det är otroligt vackert och att det går att bada i floden vilket kan behövas nu eftersom det är mycket hett där. Annika Frodi Lundgren som vi sponsrar kom just hem sa att det senaste dagarna var uppåt 40 grader och då ligger jag nog hellre i floden än klättrar. Det som var fantastiskt enligt Annika är att vattnet i floden går att dricka. Det är ett resemål som står högt på min önskelista och förhoppningsvis kommer det ett litet reportage därifrtån i höst.

Varför började jag skriva det här ju det var gamla minnen när jag åkte till Spanien för att få en första titt på nya modellerna från Boreal som skulle komma nästa säsong. På den tiden fanns det egentligen bara tre klätterskomärken och Boreal var det främsta tillsammans med La Sportiva och lite efter 5:10. Så det var en stor händelse när Boreal kom ut med en ny sko som på den tiden oftast var designad av John Bachar. Enligt mitt tycke tog John fram några riktiga urtyper av klätterskor som exempelvis Laser som var den första mjuka avancerade klätterskon, innan hade det bara varit tofflor som varit mjuka. Jag hade också förmånen att träffa John några gånger i Boreal fabriken i Villena utanför Alicante. Grundaren av Boreal Jesús var en äldre lite bister man som bara för några år sen pensionerade sig helt och det är numer de två sönerna som driver företaget. Jesús var som sagt var bister och old school så kritik var svår att framföra och om man tyckte något var svaret alltid att Wolfgang Güllish kunde klättra Action Direct i i ACE som redan då inte var den modernaste skon var det inte skorna det berodde på vilket var ett litet konstigt svar av en skotillverkare men så var det. Jesús var bister men gjorde faktiskt en prototyp åt mig efter mycket tjatande av mig och fick dåvarande exportmanagern Ernesto att nästan bryta ihop. Det blev ingen fortsättning av prototypen även om jag fortfarande tror på idén med en klättersko med rörliga tår som kanske kan bli något i Evolv regi vem vet. Ernesto var en mycket trevlig person som gillade att ta det lugnt och klättra lite och när han tog med mig på alla fantastiska Tapas ställen och barer vill jag tillbaka. Jag köpte även några Spanska CD som Ernesto tipsade mig om med skön Spansk musik även om den kan upplevas lite sliskig tycker jag den har mycket mer själ än exempelvis Julio Iglesias. Hon är fortfarande väldigt populär verkar det som och ett smakprov finner ni längst ner.

Men för er som orkar är det här länken till mitt gamla klätterreportage som skrevs för ca 15 år sedan: http://www.highsport.se/news/resa/blanca/blanca1.html

I reportaget finns det några gamla bilder också. Här på västkusten är det just nu skönt väder och ca 23 grader och jag ska klättra på Tjörnbroklippan i eftermiddag och kanske kommer med någon trevlig bild senare (ligger nu längst upp med något så ovanligt som Tjörnbroklippan i egen majestät en Lördag eftermiddag) men här är länken till Spanska musiken och jag hoppas Spanien vinner fotbolls VM i morgon. För er som gillar foto är det bara att njuta: http://www.youtube.com/watch?v=pbO3XuaSg1w&feature=relatedhttp://www.youtube.com/watch?v=pbO3XuaSg1w&feature=related

John Bachar klättrar 1998 i närheten av Boreal fabriken i Villena.

 




Kommentarer (0) | Läs mer

Trevlig sommar 2010

Postat av: Ola Hillberg den 03/07 - 2010 kl. 00:00:00

Som ni alla kanske märkt har något märkligt inträffat det är varmt och solen skiner och alla verkar lite mer nöjda med tillvaron, det är sommarväder. Det märkliga vill jag att bilden längst upp ska illustrera och att allt kan hända. Jag vill tacka er tålmodiga läsare och bildtittare och önska er en trevlig sommar och även bloggen tar lite sommarledigt, det kanske kommer en liten blogg från mässan i Tyskland som är i mitten av juli. Jag kommer att ha mer än fullt upp med arbete hela sommaren, det är mässor och jag kommer att behöva bemanna kontoret. Åke min kollega och vän har råkat ut för en cykelolycka och kommer att vara sjukskriven en längre tid. Han är vid gott mod och positiv och gör små framsteg hela tiden och förhoppningsvis kan han bli helt återställd men det kommer att ta lång tid.

Om det blir någon tid över ska jag försöka klättra lite och Bohuslän och kilklättring står högt på dagordningen. High Sport har för övrigt sponsrat Bohuslän Klätterklubb med 2000 kr för omläggning av taket på klubbstugan. Jag ser även fram mot jubileet i samband med Bohusblotet vilket jag hoppas jag hinner besöka vilket alltid är en trevlig tillställning med god mat och gemytlig atmosfär.

För oss som har mycket att göra i sommar är ju inomhusväggarna ett väldigt bra alternativ för att inte tappa formen helt. Det kan ofta vara svalt och skönt inne och det är snabbt och enkelt och oftast trevligt eftersom det inte är någon större trängsel. Klätterfabriken har öppet hela sommaren med lite begränsade tider. Ta det lugnt och njut av tillvaron. Först tänkte jag inte ta någon musik men här är lite musik som jag tror att Åke gillar mannen av soul och då menar jag både Åke och artisten; http://www.youtube.com/watch?v=Xz-UvQYAmbg&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Klättring (sport) i Vilda Västern - Big Bear

Postat av: Ola Hillberg den 21/06 - 2010 kl. 00:00:00

Big Bear ligger på cirka 2000 meters höjd och är Kaliforniens populäraste skidort där det kommer massor av snö fast bara på bergen på ena sidan av sjön, i Big Bear är det alltid sol. På den andra sidan är det väldigt torrt och kallas High Dessert och det är där klättringen är. Big Bear är numera också känt för att den yngsta bestigare av Mount Everest endast 13 år kommer härifrån. Från början var det Indianernas och björnarnas land. Shoshone Indianerna kom till Big Bear för ca 2500 år sedan och kallade platsen Yuhaviat som ungefär betyder Pine skogs stället. När de vita med en grupp av 22 män kom ridande 1845 och såg denna vackra plats som kryllade av björn blev det snabbt ingen plats kvar för Shoshone Indianerna. Av Spanjorerna kallades Shoshone Indianerna Seranos som betyder ungefär bergsfolket. När sen William F Holcomb 1861 hittade guld i dalen som är uppkallade efter honom och där klättringen är blev det en väldig fart och mer än 1500 personer flyttade upp i dalen.

Holcomb dalen där klättringen är ligger lite högre än Big Bear på cirka 2200 meters höjd och det är extremt torrt där och jag förvånas över att något överhuvudtaget växer där men Pine träden är stora och det finns även en hel del blommor så det måste komma nederbörd. Klättringen sker på granit pinacklar som är relativt höga upp till 25 meter och lederna är mestadels i medel segmentet från 5:7 till 5:12. Vi använde oss bland annat av http://www.mountainproject.com som är en fantastisk hemsida där man enkelt kan selektera vilka svårighetsgrader, typ av klättring, område mm och då kommer förslag fram. Ska ta mig en närmare titt på den när jag kommer hem på onsdag för nu har jag begränsat Internet och tid. Den kanske täcker Europa också men om inte vore det en bra idé att starta med. Kanske något för en känd guide boks författare i Göteborg.

Det finns en klätteraffär i Big Bear men den har varit stängd när vi besökt den fast det står att den ska vara öppen och det var som en Ranger vi mötte i Holcomb dalen sa att i det är vanligt i Big Bear att man går på lunch och kommer tillbaka 4 dagar senare. Klättringen tycker jag är bra men inte toppklass utan det är mer naturen och miljön som gör det värt ett besök. Det är som sagt extremt torrt men temperaturen är ok cirka 22 till 25 grader och det blåser så det är behagligast att klättra i solen som står nästan precis rakt upp. Miljön och naturen är verkligen speciell och som jag hoppas framgår lite av bilderna och här tycker jag man kan tala om Naturens egna konstverk att då jämföra med motorcykeln på första bilden som också är ett konstverk skapat av människan. På helgerna drar massor av "bikers" upp till Big Bear från Los Angles mm för att även de njuta, jag har aldrig sett så många Harley Davidsson i mitt liv.

Nu är det hemresa och till sist vill jag bara berätta om sista kvällen med Sanük då alla var hembjudna till grundaren och en av ägarna Jeff Kelly på grillning. Jag hade förväntat mig ett en lyxig villa men inte. Jack bodde i en liten träkåk som han bott i 25 år med sin familj som visserligen låg väldigt bra till på gränsen till ett naturreservat och ett par km ner till stranden. För mig var det väldigt positivt att se att Jack som är grundare och som kommer med många nya idéer lever som han lär. Det är fantastiskt roligt att få arbeta med ett företag där grundare är involverad och en sympatisk person. </font></p>

See you soon guys and here is some music: http://www.youtube.com/watch?v=g3ZinGhUZ_8&amp;feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Sanuk möte Dana Point vid Stilla havskusten

Postat av: Ola Hillberg den 16/06 - 2010 kl. 00:00:00

Ett Sanuk möte liknar inget annat möte jag varit på, det är full fart och massor av cool musik och videor, media visningar hela tiden och de som talar är snabba och underhållande så det är med andra ord professionellt. Det var också levande musik i form av Donavon som är en av Sanuks sponsrade profiler och en duktig musiker som kommer ut med en ny skiva snart. Det var inte bara affärsprat utan också en film om RASTA project med David Rastvich för att hjälpa hemlösa i San Diego.

Det är totalt ca 120 personer som deltar varav mer än hälften är från USA men stora delar av resten av den kommersiella världen är här också även om stora länder som Kina och Indien saknas. Inom en snar framtid är det troligt att de också är med. Det delades ut många priser och vi lyckades få ett också som än en gång årets nykomling och jag vill då passa på att tacka de butiker som köpt in Sanuk och framförallt alla konsumenter som köpt Sanuk sandaler. Vi är stolta och glada över att få arbeta med Sanuk som är ett framgångsrikt företag som utvecklas i snabb takt. Bilderna är från mötesplatsen och när Donavan spelar och sist är det grundaren Jeff Kelly med en medarbetare.

Vad kan vara mer passande att länka till en låt med Donavon: http://www.youtube.com/watch?v=l3b2k08f3b8

Kommentarer (0) | Läs mer

Kalifornien

Postat av: Ola Hillberg den 15/06 - 2010 kl. 00:00:00

Det tar några dagar bokstavligt att landa i USA och Kalifornien. Direkt från flygplanet in Los Angeles rusningstrafik efter att ha stigit upp 4 på morgonen tillbringat ca 20 timmar att resa och tidsomställningen gör att klockan egentligen är 1 på natten. Det är vägar och bilar överallt och stora är de och jag får intrycket att Kalifornien bara består av vägar och bilar. Vi har ställt in GPS på Evolvs kontor och fabrik Bueno Park och utan GPS hade vi nog fortfarande irrat omkring i Los Angeles jättelika vägnät. Dagen efter får vi se Evolvs fabrik där de sätter samman skorna och det är ett arbetskrävande imponerande hantverk. Ovandelen av skorna kommer från fabriken i Asien och sulorna sätts på i fabriken i USA. Skorna går igenom olika stationer där gummit limmas fast och sen in en värmemaskin och efter bankas gummit fast med en specialhammare sen in en maskin där skon kyls ner. Därefter slipas gummit ner och skon är färdig. På bilden är det Brian som är en av ägarna och Bibi som står i lagret.

Vi åker söderut mot San Diego där det ska finnas bra sportklättring men lyckas ej få tag på någon guide på REI affären. Vi kollar på nätet och dagen efter beger vi oss mot El Cajon där klippan ska ligga men efter ett par timmars irrande i bilen ger vi upp och börjar leta efter tänkbara affärer där guide kan finnas vilket tar ett par timmar till innan vi hittar en ny REI affärer precis där vi startade på morgonen. Klockan 3 är vi framme vid klippan eller där stigen börjar. Bibi har sagt att det är ½ timmes anmarsch men när jag tittar står det 1 ½ timme. Vi börjar slokörade gå på stigen och möter en klättrare som vi frågar vart klippan ligger och han pekar långt mot horisonten där en liten pyramid syns, han hade varit på en klippa lite närmare bara tre kvarts anmarsch men den är inte med i guiden. Innan han går iväg avslutar han med att vi ska se upp för ormar som brukar vara i farten sent på eftermiddagen. Det var slutet på den klätterdagen men vi vandrar en stund på stigen och nu tycker jag att jag börjar uppleva Kalifornien på riktigt och det är vackert och när en orm dyker upp&nbsp;på stigen på tillbakavägen och det som känns som dagen är fullbordad.

Dagen efter kan det inte misslyckas, vi är uppe tidigt och kommer fram till parkering vid 10 tiden och verkar vara först på plats. Vandringen upp till klippan är nog den jobbigaste jag gjort till en sportklättrar klippa som vid närmare beskrivning i guiden är beskriven som ett multi pitch område. Vi är själva där förutom några ödlor, örnar vilka jag tror är av sorten Golden Eagle som seglar majestätiskt långt uppe i skyn, små fåglar som ser ut som kollibris så det är fridfullt. Vi försöker lokalisera några lätta leder men på dessa är bultarna choppade och jag startar på en led som är för svår så det blir att fira av. Humöret börjar svikta och det är väldigt varmt men då kommer två muskulösa grabbar från US Navy (troligen de enda som orkar gå upp till denna klippa). De har en bättre guide bok och vi lyckas lokalisera några riktigt fina leder att klättra.<span style="mso-spacerun: yes">&nbsp; </span>Det känns som det har varit en rättså lyckad dag ändå fast det inte blev så mycket klättring utan mer hiking och stela ben. Vi får också tips om bättre sport klätter områden vilka vi efter Sanuk mötet ska försöka oss på. Bilden näst längst ner är det de två Navy killarna som klättrar tredje replängden på Leonids 5:9 Funderade lite vilken musik som skulle kunna vara passande och fastnade för denna som jag tycker speglar influenserna och det multikulturella i Kalifornien med en musiker född i Mexiko men uppvuxen i Kalifornien.

http://www.youtube.com/watch?v=ACdwCIld3kE

Kommentarer (0) | Läs mer

Islands vackraste häst

Postat av: Ola Hillberg den 08/06 - 2010 kl. 00:00:00

Tror det var den Isländske nobelpristagaren 1955 Halldor Laxness som i en av sina böcker skrev om Islands vackraste häst som rådmännen på Island skänkte till den Danske kungen när Island var under de Danska köpmännens styre så långt fram som till 17 juni 1944 då Island blev helt självständigt eller om det är en Islands otaliga sagor. Ordet saga kommer från Island och betyder på Isländska muntlig berättelse. Islands vackraste häst skänktes till kungen och när rådmännen kom till Köpenhamn och slottet och fick de kungens barn använda Islands vackraste häst till lek blev de bestörta. På Island behandlas en Islandshäst med stor vördnad och kärlek. Symboliken i detta med att inte bli tagna på allvar och vara under en annan makt tycker jag är stark. Islandhästarna finns överallt på Island och de går ute i det fria i oftast stora flockar och verkar trivas bra med det fria livet i det öppna vindpinade landskapet.

Klättring är också en form av frihet och på Island verkar man ha en avspänd attityd till klättring vilket jag tror framgår av bilderna. Islands kändaste och bästa klätterområde Hnappavallaham ligger ca 35 mil från Reykjavik och ligger på öns sydligaste del just nedanför glaciären Vattnajökul som är Europas största glaciär och toppen på den är ca 2400 meter. Vi tillbringade två klätterdagar på klipporna som består av basalt som jag tror är slipat av vatten. Klippan är lite speciell men friktionen är förvånansvärd bra. Jag vet inte hur många leder det finns men säkert ett hundratal välbultade på klippan som är ca 5 km lång och bara en bråkdel har det gjorts leder på. De flesta leder är mellan 5:8 till 5:12 dvs. de ligger i femma till sjua registret. Även om höjden på klippan och kvalitén inte är i absolut toppklass så vägs det lätt ut mot hur fantastiskt vackert det är och att det är gräs under klippan överallt, ett paradis för den softa klättraren. Det tog några leder innan jag kom in i klättringen men under andra dagen kändes det bara bra att klättra på klippan och lederna vi gjorde var klart underhållande och tekniska med många problemlösningar.

En annan sak är att på de leder vi klättrade fanns det inget spår av krita eftersom det enligt Gudmund regnar bort. Det gjorde klättringen än mer intressant eftersom nästan överallt där jag klättrat syns det spår av krita. Det fanns även mycket bouldering och potentialen är enorm och bättre landningar finns nog inte på denna planet. Bilderna på klättringen är i tur och ordning bild från klippartiet närmast gratis campingen där det finns toalett och bänkar mm, även ett hus håller på att byggas. Sen är det Nanna som klättrar och observera och observera fågeln i bilden. Det är fåglar överallt och man klättrar alldeles bredvid stormfåglarnas bon och det verkar gå alldeles utmärkt bra. Sista klätterbilden är det Gudmund Söderin på.

Efter klättringen på söndagen på hemvägen gjorde vi en avstickare mot Geysir som är det ställe som har gett namn åt hete källor som sprutar vatten så kallade Gejser men det heter Stokkur tror jag. På vägen dit stannade vi för ett bad i en varm källa som rann ut i en kulle och bildade en bäck mitt ute på landet. Ett litet omklädningsrum fanns och bäcken var lite utgrävd. Vattnet är perfekt tempererat ca 30 grader och det är skönt att ligga och njuta när det är bara ca 10 grader i luften. Ni kan se på bilderna hur gott det är. Bilderna på slutet är från Geysir och jag tycker det passar bra med en eruption för Island som avslutning. Jag kommer med all säkerhet att åka dit snart igen och då önskar jag ha med mig en jeep med stora däck och då menar jag stora. Det var mycket vanligt förekommande med jeepar med jättedäck. Nu är jag strax på igen, denna gång till USA för vi är inbjudna till Sanuk möte i San Diego i Kalifornien vilket ska bli mycket spännande. Det var över 20 år sen jag var i Kalifornien och då i Joshua Tree och klättrade.

Kanske blir det ett återbesök där eller på något annat klätterområde.

Musiken på länken är från USA och talar för sig själv: http://www.youtube.com/watch?v=Eh44QPT1mPE&a=r6s2FdH-RFU&play

Kommentarer (0) | Läs mer

Inga mygg, knott eller fästingar - Island

Postat av: Ola Hillberg den 04/06 - 2010 kl. 00:00:00

För många bilder tagna så jag har svårt att sålla.

Problemet är att Island är för foto vänligt. Ni har kanske läst eller hört talas om science fiction romanen resan till jordens medelpunkt av Jules Verne. Han hittar en ingång i en vulkan som ligger på Island och är Snöfells jökull som ni ser på första tre bilderna. Den ligger längst ute på en udde på västra Island och är omgiven av havet på 3 sidor och är magnifik och högsta punkten är drygt 1400 meter, det sägs även att den har en helande inverkan om man är i dess närhet och Aliens lär förekomma där.

 

 

 

 

Med den reklamen kan man inte missa ett besök där och vi hade dessutom osedvanlig tur med vädret när vi såg den dagen innan vi gick upp på den och på toppturen som vi gjorde med skidor utom allra sista lite spektakulära biten hade vi helt klart väder. När man kommer upp på toppkammen ser man ner i den imponerande kratern som är en hängglacier med jättelika sprickor. Tur var att vi var så långsamma att komma igång och det var så mycket att titta på innan så starten blev runt 4 på eftermiddagen. Jag hade hört att man nästan aldrig ser toppen och dåligt väder är det vanliga så vi hade verkligen tur.

Resten av bilderna är ett litet axplock och ska försöka återspegla lite av Island med öppna landskapen, bergen och vulkanerna, heta källor och det otroligt rikliga fågellivet som gör det svårt att sova på nätterna när man campar, bilden med Gudmund framför tältet är klockan 23 på kvällen.

Jag ska återkomma med lite mer när jag kommer hem för nu har jag begränsat med tid eftersom vi strax ska åka från Reykjavik där vi bara är över dagen till Islands största och bästa klätterområde på södra delen av ön.

Passande musik är detta: http://www.youtube.com/watch?v=BcUgVY-Jq-8

Kommentarer (0) | Läs mer

Människans bästa vän...

Postat av: Ola Hillberg den 30/05 - 2010 kl. 00:00:00

När jag i dag läste i tidningen om en konsert för hundar som Lou Reed och Laurie Andersson ska genomföra i Sydney den 5 juni tror jag inte hunden på bilden ovanför får vara med. Det som jag upplevt som det intressantaste och som gjort störst intryck när jag varit på expeditioner och klättringar i Himalaya är naturen och människorna som lever där och de är egentligen de som ska ha uppmärksamhet och inte vi som åker dit med vår gedigna utrustning. Jag tycker i och för sig att det är bra att vi åker dit för det skapas mycket arbetstillfällen och extra inkomster för många som är välbehövliga.

Åter till Lou Reed som det verkar alltid gått sina egna vägar och hundkonserten kommer att vara gratis med motivationen att man tar inte betalt av hundar. Musiken kommer att spelas på en frekvens som bara hundar kan höra. Detta kan kanske vara en framtida affärsmöjlighet med konserter för hundar och är det någon som är intresserad att genomföra en så hör av er. På Klätterfabriken startade "garagesale" i fredags och det var mycket folk där som passade på att fynda. Vi fortsätter med "garagesale" hela veckan och allt till minst 50 % rabatt och det finns fortfarande mycket fynd att göra även om de flesta sovsäckarna gick åt direkt.I morgon på måndag åker jag till Island för att gå på lite toppturer och förhoppningsvis klättra och jag hoppas kunna blogga därifrån och få iväg lite bilder. I morgon ska vi om vädret tillåter göra en topptur på en vulkan mittemot Eyjafjallajökull. Bilderna är från Tibet på vandringen in mot Shishapangma och från Fabbens garagesale. Musiken som länken går till kan ni nog gissa vad det är och det är fantastikt bra. http://www.youtube.com/watch?v=uquBzrZlImY&feature=related

Kommentarer (0) | Läs mer

Rätt svar bildgåtan

Postat av: Ola Hillberg den 23/05 - 2010 kl. 00:00:00

Jag tror inte många otåligt har väntat på rätt svar till bildgåtan som nog var av det svårare slaget men ett svar har faktiskt inkommit som är rätt.  Jag tror många nog kunde lista ut att de var från Island genom att lyssna och se på videon med Björk som några dagar efter fick Polar priset så det var ett roligt sammanträffande. Vinnaren som jag hoppas blir glad och får ett par Sanük sandaler är Jonas Johnsson som svarat följande: Det är tumvantar från Island och fördelen med dessa vantar med två tummar är att om de blir blöta kan man alternera sida genom att ta andra tummen. Vantarna håller också längre eftersom man genom att alternera tummarna sliter dem jämnare. Jonas skriver också att han tror det var Inuiterna som kom på denna otroligt smarta vante när de paddlade sina kajaker. Nu när jag kommer in på kajaker och vatten så var det badpremiär i lördags och tro det eller inte så var det riktigt varmt säkert 20 grader i vattnet och det var ljuvligt. I dag på söndag blev det en liten tur till Seglora och Nya berget i mitt tycke lite för varmt väder men lite moln räddade dagen. På bilden är det Jan Machek på utsteget på Svartenbrant (6c). Glöm inte "garagesale" på Klätterfabriken som startar på fredag för medlemmarna i Fabriken men på lördag för alla. Det är massor av produkter som ett 40 tal ryggsäckar, sovsäckar, utgående klätterskor, provkollektion Millet, udda klätterprodukter och allt annat som kan tänkas och det säljs till minst 50% rabatt.Seg1.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Klätterväggskoll i Stockholm

Postat av: Ola Hillberg den 19/05 - 2010 kl. 00:00:00

kar1.jpgHar varit på besök några dagar i Stockholm för att besöka affärer och ta lite bilder på Sanuk i affärerna och jag måste säga att det ser bra ut med Sanük ställen i affärerna och försäljningen har gått bra. Dagarna jag har varit här har det varit fantastiskt väder med riktig go sommarvärme och shorts och T-shirt väder och då kan det inte vara bättre än med ett par Sanük på fötterna. Uteserveringarna har varit fulla på dagarna och även på kvällarna har det varit ljummet och folk har suttit ute. Passade även på att besöka ett par klätter hallar. Karbin har jag inte sett sen de byggde till boulder övervåningen och den nya klätter tunneln. Jag måste säga att det ser väldigt bra ut på Karbin och Kar2.jpgjag förstår att de behåller sin publik trots konkurrensen från den nya K2 hallen som ligger inte allt för långt ifrån. Karbin tycker jag är ett ställe med mycket atmosfär och med massor av bra bouldering med bra mattor under men även repväggarna håller hög klass. Ett ställe att trivas på känns det som.

Den nya klätterhallen K2 är nog framtidens klättring inomhus med sina spektakulära väggar och moderniteter, känns lite som att vara på ett fitness gym fast i klättermiljö. Det är fantastiskt roligt att steget är tagit och positionerna är rejält framflyttade när det gäller klätterhallar i Sverige och jag hoppas att det ska locka nya grupper att få uppleva K2_redigerad-2.jpgdet roliga i att klättra. Bilder är från Karbin med nya klättertunneln och nya boulder avdelningen på andra våningen och K2 överhängande väggen i mitten och Rocktopia väggen som ser ut som en vägg utomhus med sprickor och hörn mm. För att inte göra någon besviken så finns ju även Klätterverket som jag inte hann besöka denna gång men det är även det ett ställe i absolut toppklass. Sist men kanske minst har vi även Solna klättercentrum som är ett trevligt och bra ställe.

Jag kör en liten musikvideo denna gång med som jag tycker är riktigt snygg och får symbolisera K2.jpgdet gamla som möter det nya.  http://www.youtube.com/watch?v=mg0cGVJJH7w&NR=1    och en till från den gamla tiden:  http://www.youtube.com/watch?v=zYrVwGxlcFA&feature=related

Tävlingen förra bloggen har jag fått in ett svar och det var helt rätt tom mer än jag visste och vinnaren presenteras i nästa blogg som kommer till helgen.

Kommentarer (0) | Läs mer

En gåtfull sak!

Postat av: Ola Hillberg den 13/05 - 2010 kl. 00:00:00

Detta är en bildgåta och den som svarar rätt på frågorna kommer att vinna ett par av denna produkt, alternativt kan ni välja ett par Sanük sandaler. Jag ska själv åka till destinationen i början av juni och inhandla denna förnämliga produkt och även gå på topptur och förhoppningsvis klättra också och fotografera lite. Svar kan ni mejla till ola@highsport.se men nu till frågorna:

1. Vad är det för något på bilden?

2. Var kommer denna produkt ifrån?

3. Vad är fördelen med denna produkt?

Ni får här en mycket trevlig ledtråd att lyssna och titta på: http://www.youtube.com/watch?v=BML2JAFUIaw

Denna låt och video tycker jag har fått en ny aktualitet i dessa dagar....

BG1.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Sveriges snyggaste klätteraffär?

Postat av: Ola Hillberg den 10/05 - 2010 kl. 00:00:00

Jag tycker att Fabrikens klätteraffär har blivit fantastiskt bra efter att Per, Niklas, Johan och Erik efter att ha tagit eget initiativ och gjort en renovering och uppfräschning av affären. Jag kan inte annat än att bli glad att ha sådana anställda och medarbetare. Vi kommer att ha en officiell invigning den 28 maj som blir en repris av vinterns "bärs och kommers" och nu med frågetävling hopsatt av Åke Ljungberg. På fredags kvällen är det bara för Klätterfabrikens medlemmar som får extra rabatter på allt i affären (se mer information på Klätterfabriken på Facebook) och även första tjing på utförsäljningen av Millets provkollektion med alla ryggsäckar och massor av andra fina produkter, vi försöker rensa det mesta som säljs med 50 % rabatt. Den försäljningen kommer att ske i garaget så det blir en äkta "garagesale". Garaget håller vi på att rensa från diverse saker och till hösten kan det eventuellt bli bouldring där också. På lördag är utförsäljningen för alla.

Under våren har jag provat Sanük ekologiska Rasta Wombat och efter att ha varit lite skeptiskt i början över att den kändes klumpig har jag helt ändrat uppfattning och tycker nu att den är skönare än de vanliga och känns fräschare och fylld med positiv energi. Det känns bättre att gå med gamla däck under sandalerna med vetskap att de annars skulle ligga och skräpa någonstans. RASTA står för Recycle and Sustainable Trade Alliance men ger ju även associationer till detta: http://www.youtube.com/watch?v=YgeGsr9HZ_4

Se nedan några bilder från nya affären.

Kommentarer (0) | Läs mer

Kontraster Lyngen-Göteborg sista veckan i april

Postat av: Ola Hillberg den 04/05 - 2010 kl. 00:00:00

 

 

 

En vecka i Lyngen med massor av snö men även några fina dagar om än blåsiga i kontrast till vårvädret i Göteborg som jag tror bilderna illustrerar.

Förra bloggens svar på led i Bohuslän var Slim Line på Välseröd och vinnare av ett par Sanuk blev lustigt nog Jonas Paulsson som är en av de två som gjort filmen Crackoholic.

 

Klättrare som han är valde han ett par Base Camp som Chris Sharma designat med Evolv gummi och allt. Det spetsiga berg (tind) som är på bild en bit ner är Piggtind och en av Norges vackraste.

Kommentarer (0) | Läs mer

Bohuslän 1993

Postat av: Ola Hillberg den 22/04 - 2010 kl. 00:00:00

I mitt blogginlägg där jag skrev om Bohuslän lovade jag att återkomma med lite bilder från förr och eftersom överföringen från Dia till digitalt har gått bra på de bilder jag lämnade in kommer här lite bilder på en ung Rikard Ekehed. Jag tänker inte avslöja från vilket berg och vilken led men jag kan hjälpa till med att det är en ultra klassiker som jag tror är uppsatt av Hans-Christian Doseth. Som vanligt fint pris i form av ett par Sanuk sandaler till den som skickar in rätt svar på led och berg, om flera rätta svar lottar jag. Ni kan mejla svaret till ola@highsport.se

Ratta håller på att hjälpa mig att få fram lite statistik hur många som är inne på bloggen och det senaste han sa att det varit ca 400 besökare under april vilket jag tycker är helt fantastiskt roligt att så många vill läsa mina konstiga texter och titta på bilder. Jag beundrar er.

Året var alltså 1993 och jag skulle ta lite bilder till min nya katalog som jag tror för första gången skulle komma ut i färg i A5 format. Rikard som jag sponsrat genom alla år var en stjärna på uppgång med i mitt tycke egen klätterstil. Han klättrade som det såg ut alltid utan ansträngning, lugnt med perfekt timing och mycket avslappnat vilket jag tycker framgår av bilderna också. Det gör han för övrigt fortfarande. Han som skymtar och säkrar är en annan stor klätterprofil som fortfarande är i toppen när det gäller bouldring, och det är Henrik Sennelöv som jag får återkomma till senare. Jag hade varit i Nepal och Tibet året innan och klättrat Cho Oyo med Göran Kropp och Nikon vilket var ett fantastiskt äventyr. När vi var i Katmandu och Nikon och jag och väntade på att Göran skulle komma som tog mycket längre tid än väntat. Nikon och jag flög ner medans Göran i sakta mak åkte ner med sin Range Rover, en resa på 1200 mil tror jag. Vad som sinkade honom var dokument från någon myndighet som gav honom tillstånd att köra bilen till Nepal så det blev tvärstopp vid någon gräns och om jag minns rätt var han tvungen att lämna bilen i Pakistan. Han hämtade den senare efter K2 klättringen. Jag som är en född affärsman, tror jag i alla fall kom på den lysande iden att sy upp T shirts och Linnen och även super sköna så kallade Nepal byxor som är sköna och luftiga och bra att klättra i. Jag organiserade upp detta med några lokala skräddare som det finns i mängd, fanns i alla fall då, de satt alla i ett hål i väggen eller på gatan och sydde på kvällarna i skum belysning i en rasande fart. Efter mycket dividerande kom jag överens med en skräddare om ett pris för några hundra T shirts, linnen och byxor. De var lagomt färdiga när vi avslutat expeditionen och återvänt till Katmandu. Detta är ett av linnena som ni ser Rikard använda med broderad text High Sport på. Jag tycker de var riktigt snygga men det tog många år innan de var slutsålda. Det stora problemet var när jag skulle få hem dem men det var andra tider då och flygbolaget var snälla och jag slapp betala övervikt och klarade mig genom tullen också.

Till helgen åker jag till nord Norge och Lyngen alperna för skidbestigning och jag hoppas det kan bli några bilder därifrån även om väder utsikterna ser som vanligt dystra ut för nord Norge dvs. regn och snö hela veckan men man vet aldrig.

Framöver ska jag försöka att komma ut med nya bloggar en gång i veckan och då på torsdag så ni kan veta när det kan vara läge att ta en titt. Så torsdagar ska det komma nyheter kontinuerligt.

Kommentarer (0) | Läs mer

Klassisk vår klättrings premiär 15 april

Postat av: Ola Hillberg den 18/04 - 2010 kl. 00:00:00

Det kändes som att starta om på nytt igen när Janne ringde och föreslog topprepsklättring på Reselin väggen torsdag vid 4 tiden. Jag har nästan glömt hur man gör när man sätter upp topprep eftersom det inte händer så ofta nu för tiden. Resilin väggen kommer jag inte ihåg när jag var vid sist men en gång i tiden var den bara 5 minuters gång väg där jag öppnade min första klätter affär på Vagnmakaregatan. Det var ett rättså sjabbigt ställe ovanför en bilverkstad och på andra våningen där jag höll hus var det replokaler för mest hård rock band så det var livat både på dagar och på nätter. I huset intill hade dessutom Bandidos sin klubblokal men de gånger de kom och frågade efter eld eller dylikt på lördag morgon efter sina fester var de trevliga faktiskt...

Hur som helst så har jag tillbringat mycket tid på Resilin väggen men nu var det länge sen och blev lite förvånad när jag återsåg den för den moderata lutningen den har. Många av Göteborgs hårdaste turer sattes upp på den innan den branta klättringen tog över. Väggen är i alla fall mycket fin och det är bra kvalité på klippan. Back in the past var en av klättervärldens stora hjältar Wolfgang Güllish på besök i Göteborg för en bildvisning anordnad av Thomas Krainer som på den tiden var en distributör av klätterutrustning. Wolfgang var då klättervärldens största stjärna, han hade nyligen satt upp världens hårdaste led Action Direct som står i 9A och är fortfarande en av världens hårdaste sportklätterleder. Han hade även solo klättrat Seperate reality 1986 i Yosemity en jättelik takspricka högt över marken, första solo repitionen skedde 2005. Dessutom hade han varit i Himalaya på Trango Tower och kanske pricken över i ett varit stunt i cliffhanger och gjort alla berömda klätterscener där, således utan överdrift en välberest ung man med massor av erfarenheter. Wolgang och Thomas kom på besök till Hillbergs Klätteraffär som då var den enda i Göteborg och tillsammans med Buster i Stockholm de enda som fanns i Sverige. Busters var mer respektabel än mitt sjabbiga ställe. Jag kommer ihåg när Wolfgang går uppför den trånga trätrappan till affären där jag stolt ska visa runt, att han försökte dölja sitt skratt men misslyckades och nu såhär i efterhand förstår jag att han skrattade för han hade nog aldrig upplevt något liknande tll mystisk sjabbig klätteraffär ovanför en bilverkstad. Wolgang var mycket trevlig och skrev sin autograf på min lilla klättervägg med ett tiotal grepp som jag var mycket stolt över. Nu till själva poängen med allt att efter vi hade druckit kaffe tog vi en promenad till Reselin väggen för en eventuell klättertur. Nu blev det inget klättrande men Wolfgang poserade lite på vänsterkanten av Resilin där vi tog lite bilder. Detta var tror jag 1991 och Wolfgang dog i en bilolycka på Autobahn 1992 där han troligen somnade vid ratten. Wolfgang tyckte klippan var fin men han hade ju startat eran med brant klättring och redan då var Göteborgs hårdaste klippa en passerad epok som kanske får en renässans.

Nu tillbaka till nutid efter denna lilla återblick som Resilin gav. Inte helt ovanligt fick Janne förhinder men mina vänner Tomasz  och Piotr som båda kommer från Polen var med så vi var ett gott sällskap ändå. Jag hade förberett mig med att ta med 20 meter tubband som jag kom ihåg från förr i tiden att jag använde, många har statiskt rep men jag tycker det är bättre med tubband för det tar mindre plats och tål nötning bättre, nackdelen är att knutarna kan vara svåra att få upp. Tomasz och jag gick runt klippan och fann ett bra träd och ett litet enträd där vi fick backup och det gick väldigt smidigt. Repet löpte i två nya fina DMM Oval skruv, bra med ovala karbiner i toppfästet. Till slingorna runt träden hade jag Singing Rocks lilla fina D karbin Extasy. Det kommer definitivt att bli mer topprepsklättring i år så tack för det Janne även om du inte var med.

Kommentarer (1) | Läs mer

Wadi Rum och Crackoholic

Postat av: Ola Hillberg den 14/04 - 2010 kl. 00:00:00

Det var trevligt på bildvisningen från Wadi Rum i Jordanien av Udi från Israel och synd att inte fler kom men det var bra så vi ska göra ett försök med en repris i höst då det inte är påsklov.  Udi hade fina bilder och han berättade intressant om geografin i öknen och om hur bergen uppkommit genom kontinentalrörelserna mellan Afrikanska och Arabiska platån.  Vi fick även höra om Beduinerna i Arabiska öknen som är en av världens största och var de kan hitta vatten i djupa canyon där det till och med går att göra rafting. Bildvisningen hade lite kan man säga av en föreläsning och påminner lite då om filmen Crackoholic som ger en bra historiebeskrivning av klättringens utveckling i Bohuslän vilket var mycket intressant. Det jag saknar i filmen är nog avsaknaden av alla goa Bohuspojkar som Rikard, Jocke och Wendelin med flera som med stor gästfrihet, sitt idoga arbete i stugan, på alla klippor och kontakten med markägare mm gör våra besök möjliga. De har alltid har gjort en resa till Bohuslän minnesvärd. Jag saknar med andra ord Beduinerna i filmen det vill säga lokal klättrarna i Bohuslän. Det som för mig är Bohuslän är alla dessa fantastiska linjer som är reaktivt lätta att säkra och gör att jag kan uppleva tjusningen av klättring på ett kontrollerat sätt och där vill jag återigen skänka en eloge till Bohuspojkarna som satt upp fantastiskt fina linjer i enklare svårighets grader som gjort att många nybörjare blivit bitna på kilklättring. Jag har inget emot filmens vinkling av att töja gränserna men det hade varit trevligt att se lite av "vanlig" Bohusklättring också. Vad som upplevs som kontrollerat är ju subjektivt vilket framkommer bra i filmen där klättraren och hjärnskrynklare Per Callenberg ger sin förklaring av detta. Av egen vis erfarenhet trodde jag för 14 år sedan att jag klättrade kontrollerat på löpande säkring men det visade sig att jag inte gjorde vilket jag påminns om dagligen med värk i foten, har nu dock blivit bättre sen jag börjat använda Sanuk sandaler vilket har stärkt upp min fot på ett nästan magiskt sätt.  Jag tycker det inte är speciellt bra reklam för klättringen att förmedla den som farlig, obskyr och som utövas av personer som söker extra spänning. Jag tycker det är att ta ett stort steg tillbaka i tiden även om jag tror att de flesta som ser filmen förstår att det bara är en marginell grupp som sysslar med detta. Hur som helst var klätterscenerna bra och spännande och klättrarna fick tillfälle att tala om vad som driver dem att sätta upp nya linjer och deras "kärlek" till klipporna och Bohuslän. Många av klättrarna är spjutspetsarna och de har rätt till all beundran för sina prestationer och de avtryck de gjort i den Bohusländska graniten med att flytta fram svårighetsgraderna och jag tänker då på klättrare som Hans Christian Doseth, Rikard Ekehed, Henrik Bolander och nu senast Stefan Wulf och Petter Restorp. Som vanligt i Svenska klätterfilmer är klättrande tjejer underrepresenterat men dock lite bilder på Malin Holmberg som kanske är den svenska klättrare som klättrar hårdast nu internationellt. Om jag bortser från mina sura invändningar så är filmen bra, ett ambitiöst projekt som gått hamn.

CH1.jpg

Det finns i mitt tycke många likheter mellan Wadi Rum och Bohuslän som klätterområden, de är båda vackra på sitt sätt och man åker till stället och bor där i tält och upplever naturen och miljön. Klättringen i Wadi Rum är också äventyrlig även om mycket är bultat men på ett ortodox sätt och det är mycket att sätta slingor. Det som skiljer mest är att sandstenen är lös medans graniten som alla vet är att lita på. Vi säger skål för Crackoholic och klättringen och kvällen till Ära hade Åke med sig en 18 år gammal Rom (Göteborg humor) från Nicuaragia som han hade fått i present av Erik Fonseca som syns i bild i Fabbens kök. Till helgen utlovas lite gamla bilder från Bohuslän med Rikard Ekehed och kanske från Norge och Maradalstraversen med Erik Ringius, som jag talade om i senaste bloggen om överföringen av Dia till CD blir klar. Vad är då likheten mellan Rom och Crackoholic? Pris till rätt svar, om ni inte orkar logga in på bloggen går det bra att mejla till ola@highsport.se Sist men inte minst eftersom det figurerar en hel del personer som var med på 60-talet eller kanske inte vill jag avsluta med 60-tals klyschan:  Make Love NOT War.

Kommentarer (0) | Läs mer

Bildvisning och tävling Fabben lördag 10/4

Postat av: Ola Hillberg den 09/04 - 2010 kl. 00:00:00

Nu är det sista chansen att vara med i Fabbens Superboulder för denna säsongen. Västkustens bästa ledkoreografer bygger 50 till 60 problem på nya fina grepp och volymer. Ni kan börja kl 12.00 och det kostar 50kr för ej medlemmar och 40 för medlemmar plus normala entré avgifter. På kvällen är det bildvisning från Jordanien och Wadi Rum av den blivande bergsguiden Udi Grinberg. Bildvisningen börjar kl 19 och håller på ca 1 timme. Baren kommer att vara öppen. Välkomna!

Kommentarer (0) | Läs mer

En påskhelg i Hurrungane i Jotenheimen (Jättarnas boning)

Postat av: Ola Hillberg den 07/04 - 2010 kl. 00:00:00


Hurrungane är det bergsområde i Skandinavien som har mest toppar över 2000 meter ett 30-tal, och de allra flesta av dem kräver klätterkunskaper eftersom topparna här är branta och vassa. Den mest kända är Stora Skagasstölstind med sina 2405 meter som jag klättrat flera gånger på sommaren/hösten. Jag har bara varit i Hurrungane på vintern en gång innan och då med min vän Erik Ringius för ett försök på Maradalsreaversen vilket så här i efterhand är en av de svåraste saker jag gett mig in på. Ska lägga över gamla bilder och visa lite. Hur som helst var detta besök ämnat som för skidbestigning och eftersom Påsken är "uppståndelsens" tid vad kan passa bättre än att gå till topps. Under våra fem dagar hade vi varierat väder med två bra dagar men blåsiga vilket gör att det blir kallt på fjället. Vi hade två relativt lyckade toppbestign ingar dels på Dyrhaugstind där vi kom till förtoppen som man normalt går till vid skidbestigning. Vi klättrade vidare på den vassa kammen till nästa lite spektakulära 
topp som är en förtopp innan riktiga toppen. Sista dagen kom vi även upp till toppen på Lauvnostinden. De andra dagarna var det besvärligt väder men vi var ute och hudade så långt och högt det kändes bra. Den sämsta dan åkte vi ner till Leirdalen som ligger lägre och lite mer skyddad för vind och där hade vi en fin dag på Hästen (berget heter så). Leirdalen var lite annorlunda och låg väldigt  avskilt avskuret från omvärlden med en liten bebyggelse på ett 10-tal hus med bara en smal slingrig väg uppför ravinen innan dalen öppnar sig.

Bildinformation. Bild 1: Drottningen Stora Skagasötind i vinterskrud. Bild 2: Nerför Dyrhaugstind. Bild 3: Kammen Dyrhaugstind. Bild 4: Mot andra toppen Dyrhaugstind. Bild 5: Mot toppen Lauvnostinden. Bild 6: Toppen Lauvnostinden. OBS BILDERNA ÄR KLICKBARA.

Kommentarer (0) | Läs mer

Glad Påsk

Postat av: Ola Hillberg den 31/03 - 2010 kl. 00:00:00
Glad-Påsk-2010.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Bildvisning på Fabriken fredag 26 mars med Alpin Mangan

Postat av: Ola Hillberg den 22/03 - 2010 kl. 00:00:00

Passa på att träffa en av få "unga" Alpinister från Göteborg innan han drar vidare till broderlandet och se hans bildvisning från Patagonien som han nyligen kommit tillbaka från, se bild nedan. Nästan lika säkert som ammen i kyrkan bartrivsel före och efter.
26m.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Renovering på Fabriken

Postat av: Ola Hillberg den 21/03 - 2010 kl. 00:00:00

21m-1.jpg21m-2.jpg 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Våren verkar nu äntligen anlänt med lite varmare vindar, regn och en glad sol har även tittat fram och värmt upp oss här på västkusten. På Fabriken har renovering av lilla rep rummet skett genom Eriks gedigna arbete. Han har målat om alla mörka väggar till vita ljusa som passar bra nu i vårtiderna. Han har börjat bygga nya leder som är riktigt roliga och kluriga i olika svårighetsgrader, nu finns det lättare leder på vita väggarna och de lite svårare i 6 till 7:a registret på gula väggen. Lilla rep rummet har varit eftersatt men nu är lederna verkligen fina och klart avgränsade och inte så rörigt som innan och jag ser fram mot de nya på vita väggen som ej är gjorda än. Både på Fabriken och kontoret har vi haft stor vårstädning och från Fabriken kördes det 4:a fullastade stora kärror med skräp och från kontoret 2 kärror, tack Per och Calle som gjorde grovarbetet. Av bara farten fortsatte vi med vår idoga städning på kontoret och det mesta står nu bättre ordnat och det är någorlunda rent. Vi har dock ett par dagar till för att det ska bli riktigt bra. Nu väntar jag bara på att Ratta ska få igång nya bloggen som kommer att bli mycket bättre och lättare för mig att arbeta med. Nu när jag har planerat in flera resor där jag hoppas kunna ta lite fina bilder, i påsk ska jag till Jotenheimen (Jättarnas hemvist) och förhoppningsvis kunna göra en hel del toppturer om vädret tillåter. I slutet av april blir det Lyngen och där är ett försök av den omtalade Jiehkevarri traversen . Förra gången jag var i Lyngen för två år sen var det av 8 dagar varav 6 dagar regn så det var inget vidare men de fina dagarna desto bättre. Det ligger bildspel utlagda på hemsidan från några turer genom åren från Lyngen  I juni är en ny resa till USA och Kalifornien inplanerat för att vara med på Sanuks årliga möte. Sanuk är kanske det som gör att det känns som High Sport kanske står på toppen av karriären med tanke på att vi nästa nummer av bransch tidningen Sportfack har blivit uppmärksammade med ett 2 sidigt reportage. Jag säger detta med tanke på att jag arbetat i branschen i mer än 20 år och detta är första gången någonsin det skrivs om oss och det är ju verkligen roligt och bra reklam. Men låt mig avluta med ett favorit citat av Groucho  Marx "Den klubb som vill ha mig som medlem den vill inte jag vara med i". Bröderna Marx var föregångare med sin skarpa bisarra humor som häcklade institutioner och överklass och deras humor håller fortfarande bra klass.

Kommentarer (0) | Läs mer

Vecka 10 på High Sport

Postat av: Ola Hillberg den 14/03 - 2010 kl. 00:00:00

Har legat lite lågt med bloggandet eftersom den nya bloggen ska vara på gång nu enligt Ratta och kanske komma igång i veckan. Någon kanske undrar vad som händer en vecka på High Sport i Göteborg och här kommer en snabb resumé. Bibi är på vårt lilla Stockholmkontor och har fullt upp där. Veckan började med en av High Sports största händelser nämligen att vi fick in vår första container någonsin. Eftersom vi aldrig fått en sådan stor försändelse var det lite av det okända som ett rymdskepp som landar. Efter diverse kontakter hade vi kommit överens med fraktbolaget att den skulle ställas utanför vår port. Vi dirigerade in chauffören med telefon så att han kom på höger sida på Tomtegatan för containern lyfts ut till vänster. Åke hade kallat in 3 extra för att plocka ut allt i containern. Åkes andra överraskning var att containern var låst och plomberad, som tur är ingår i Pers allt i allo utrustning på Fabben en vinkelsåg så det löste sig bra. Vad var det då i containern jo Sanuk sandaler. Jag satt mest framför datorn hela måndagen och gjorde färdigt orderförslag till diverse butiker för höst order av Sanuk vilket är lite paradoxalt när vi får in vårleverans arbetar jag med höstleverans men så är det. Jag får iväg prover av Extremities till Lisa på addnature. Åke började så smått att förbereda utskick av Sanuk och på tisdagen gick de första leveranserna ut. Lite logistikproblem där också eftersom stället vi skickar med är för långt för att ställas på pall så det får bli i separata paket. Under tisdagen ägnar jag mig till stor del åt administration dvs. betalar fakturor går igenom ekonomi med Zsussanna som deltid ca två dagar i veckan. Jag har många samtal med addnature angående om och hur vi ska kunna samarbeta på Vildmarksmässan i Älvsjö. På onsdagen har vi kommit fram till en bra lösning hur vi ska samarbeta på Vildmarksmässan och vi packar ihop 4 kartonger Sanuk och ett ställ för direktleverans till mässan. Nu med delvis facit i hand har det varit väldigt lyckat och nästan alla Sanuk har gått åt som vi skickade upp och det tack vare Bibis insats där. Åke får tråkigt besked att Dragoncams är försenade men att de är färdiga men slingor ska sys på, troligen får vi dem i mitten av april. Vi ligger bra till eftersom de tar dem i turordning hur de fått in order och vi la order tidigt i höstas. Åke ligger i med Sanuk plus att han skickar ut order till alla som beställer både affärer och privatpersoner. Vi får in order av addnature på Extremities till hösten vilket känns väldigt roligt eftersom de har en mycket bra kollektion med massor av super lätta och vissa vindtäta handskar och mössor för löpning och liknade aktiviteter. Resten av veckan gör jag färdigt prislistor för PIEPS och Snowpulse inför nästa vinter vilket tar sin lilla tid och priserna höjs inte utan blir lite lägre på vissa produkter nästa säsong. Är också nästan färdig med nya texter till våra fina varumärken som ska vara på vår omgjorda hemsida som Bibi arbetar med och ska vara klar i vår vilket ska bli riktigt kul och kanske firas med en liten fest på Fabben. Vi gör även order till Singing Rock och Camp i veckan och svarar i telefon och alla mejl. På torsdagen har vi möte i Fabben och de ska bli tävlig och bildvisning från Wadi Rum den 10 april.
På fredag får vi in vårleveransen av DMM tolv tunga kartonger som ska packas om och skickas ut. Vi får även ett trevligt kundbesök av Kyrktaket i Norrköping. That's all folks som John Lennon sa efter att han spelat in Stand by me.

Kommentarer (0) | Läs mer

Progression DVD - reflektioner

Postat av: Ola Hillberg den 04/03 - 2010 kl. 00:00:00

På tågresan upp till Stockholm passade jag på att se den någorlunda nya DVD'n Progression med många av klättervärldens stora stjärnor. Filmen har flera intressanta vinklingar som förhållandet mellan hård träning och bara klättring där man får se den klättrare som nog tränar absolut mest och hårdast i världen och som lite surt konstaterar att klättring är enkelt och att det är träningen som är det hårda. Mannen som säger detta är Spanjoren Patxi Usobiago och får vår egen monsturöst tränande Johan Luhr's träning att verka som en piss i Mississippi. Motsatsen till Patxi är då en av klättervärldens största stjärnor Chris Sharma som aldrig tränar någonting annat än klättring. Det är intressant att ställa dessa kontraster mot varandra. Det ges också en bra inblick i tävlingsklättringen och spännande bilder från tävlingar. En annan vinkling i filmen är också den nya generationen unga klättrare i förhållande till den "äldre generationen" som Tommy Caldwell som tar med sig talangfulla ungdomar till det fantastiska Rocklands i Sydafrika. Vi får även följa med några Amerikanska ungdomar som helt respektlöst åker över till England för att klättra Grit Stone på ett helt nytt sätt. Vi får också se den nya superstaren Adam Ondra möta Chris Sharma som jag fortfarande tycker fortfarande är kungen. Filmens höjdpunkt är förstås Chris Sharmas klättring av Jumpo Love i Mohab öknen, det gav i alla fall mig svettiga händer. Det är en mycket imponerande tur på en avsides plats vilket filmarna har fångat bra, det är överhuvudtaget bra miljöbilder vilket får mig att längta mot sydligare breddgrader. När jag var i USA i januari drack jag en väldigt god öl från ett mikro bryggeri med det lite roliga namnet DEATH MOHAB vilket nog säger lite om miljön där men ölen var desto mer svalkande.
4m-1.jpg

4m-2.jpg






4m-3.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Metolius har landat

Postat av: Ola Hillberg den 01/03 - 2010 kl. 00:00:00

I förra veckan kom med båt från Yantai i Kina 2 pall med Metolius eller närmare bestämt 123 kartonger med nya 2010 års Metolius produkter bland annat deras nya träningsredskap som Simulator 3D och Rock Rings 3D vilka ni kan se på bild nedan där de är upphängda i Klätterfabrikens affär. Senare i vår kommer även Metolius nya hjälm som är ett led i deras säkerhets program (Safe Tech). Hjälmen tillverkas i USA och kommer om ca 1 månad till oss, den ska också gå med båt.
Met1.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

The Cure (of love)

Postat av: Ola Hillberg den 24/02 - 2010 kl. 00:00:00

För att bota en seg förkylning rekommenderas denna snabbt lagade maträtt, om man är snabb ca 10 - 15minuter dvs. den tid det tar för riset att koka, det är snabbare än att hämta och troligtvis mycket godare och garanterat billigare. Till ingredienser behöver man en Squash (Zuzzhini som är det Italienska namnet). Squash är det Indianska namnet. En Spansk peppar, en grön Jalapeño, ett par vitlöksklyftor, mycket skivad och hackad Ingefära, några färska tomater och en eller ett par gula lökar och kyckling (ett par filé bitar så räcker det till ett par tre portioner) eller fisk går lika bra, jag brukar ta fiskekakor som är goda. Om ni åker till Norge och tycker allt är dyrt så är inte fiskekakor det i alla fall. Gör så här, koka riset. Sätt på wok pannan på högsta temperatur och häll i olja och i med skurna kycklingen och genomstek den. Under tiden skiva och hacka upp alla andra ingredienser. När kycklingen är färdig häll över den i kastrull eller dylikt. Mer olja i pannan i med Squash och när den är färdig ca 1 - 2 minuter i med kycklingen också häll i lite Soja och i med Jalapeño, Spansk  peppar, Ingefära och vitlök, låt det fräsa en liten stund, i med gula löken och färska tomaterna, häll i lite vatten och eventuellt mer Soja. Peppra och salta kan man göra när man tycker. Klart, The Cure. Det går givetvis lika bra utan kyckling eller fisk. The Cure of Love är en bra låt av Leonard Cohen som är lämplig matmusik, som dryck rekommenderas ett glas honungsvatten.
24f.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Surt sa räven

Postat av: Ola Hillberg den 21/02 - 2010 kl. 00:00:00

21f-1.jpg21f-2.jpg21f-3.jpgJag har aldrig sett så mycket snö i Göteborgstrakten och snön är dessutom kall och fin och vädret kanon och då har jag en riktig bonnförkylning eller någon slags influensa och skidåkning inte att tänka på vilket jag ändå gör eftersom jag gärna vill ut. När jag tänker på skidåkning så kommer mina tankar ofta till den för tidigt bortgångne vännen Göran Kropp som var en hejare på skidor. När jag är ute och kör en till två mil som bäst återvänder alltid tankarna till det år Göran åkte alla lopp i Vasaloppet dvs. han körde alla öppet spår och kort Vasan och vanliga loppet, det är ett svårslaget rekord och säger det mesta om Görans envishet och hans kända "pannben", om jag minns rätt var det hyfsade tider i alla lopp runt 6-7 timmar. Ska försöka återställa förkylningen och mig lite med en pasta fullkorn givetvis och en klassisk enkel sås med olivolja, vitlök, färska tomater, zucchini och lite smör och på det lite basilika.
I går var det Super boulder på klätterfabriken och när jag var där nere och tittade var det 40 anmälda vilket inte är dåligt och tror det kom fler senare. Problemen såg fina ut och deltagarna verkade trivas inne i goa värmen för det var snöstorm utanför. Nedan några bilder från Haga i Göteborg tidigt på söndag morgon och en bild från Super boulder där du säkert kan se mer på Klätterfabriken på Facebook.

Kommentarer (0) | Läs mer

Mässa igen i Tyskland ISPO Munchen i 3 dagar

Postat av: Ola Hillberg den 10/02 - 2010 kl. 00:00:00

Nu är det äntligen klart med alla mässor på ett tag. ISPO mässan i München är, tror jag den största sportmässan i världen med alla tänkbara produkter för vinterbruk. I år var jag bara på mässan ca två hela dagar vilket var i minsta laget för det blev kort om tid. På mässan är det viktigt för oss att träffa våra leverantörer och gå igenom deras nya produkter, prata lite affärer och utveckling mm vilket tar sin lilla tid. Det kommer även ner kunder till oss från Sverige vilket är trevligt och då visar vi dem vad de är intresserade av. Eftersom jag hade dåligt med tid hann jampelvis PIEPS som kommer ut med en ny tranciver där man även har GPS koordinater vilket gör att trancivern får längre räckvidd och det blir mycket enklare att göra flersök. En annan stor fördel att räddningstjänsten kan få exakta platsen dit de ska för att hjälpa till. DMM kommer ut med sina Dragoncams i tid till Mars och vi fick nu se den färdiga versionen och de såg riktigt fina ut, se bild nedan med Chris som är export manager för DMM. Vi träffade även vår nyaste leverantör som är SOTO från Japan som har gjort en fantastisk liten brännare som verkligen är ett tekniksprång. Brännaren (köket) har en liten microregulator som gör att det ger samma effekt oberoende om det är 20 grader varmt eller minus 5 grader, en fantastiskt liten uppfinning och mer intressanta saker ligger i pipelinen. SOTO är vår första leverantör från Japan och det ska bli mycket trevligt att arbeta med dem, de är lite annorlunda i sitt sätt, mycket ödmjuka och vördnadsfulla. Det kanske jag inte behöver nämna men köket är patenterat. Där vi hade mest Svenska kunder var hos Terra Nova/Extremities som vi har arbetat med i många år och deras produkter blir alltmer populära och i år hade de många intressanta nyheter framförallt i deras lättvikts segment som är lite av deras signum. De har tagit fram en en ny serie lättvikts handskar och mössor speciellt för löpning och liknande aktiviteter och jag kan garantera att det är smidiga lätta produkter. I samma serie har de också ryggsäckar bl.a. den ni kan se på bilden som Bibi bär som är på 20 liter och väger otroliga 100 gram. De har också världens lättaste sovsäck till EN testat 10 grader som endast väger 300 gram och givetvis deras lättviktstält mm.  För övrigt var det en positiv mässa och alla verkade glada och nöjda eftersom det har varit en bra vinter i hela Europa. Återkommer kanske senare med lite mer bilder och ytterligare reflektioner.
10f-1.jpg
Uppfinnaren av det magiska köket med sin översättare.
10f-2.jpg

Chris Rowland från DMM and Wales visar upp nya Dragoncam.
10f-3.jpg
Bibi känner inte att hon har säcken på sig. Andy Utting ägaren av Terra Nova tittar.

Kommentarer (0) | Läs mer

Fint väder i Alta

Postat av: Ola Hillberg den 28/01 - 2010 kl. 00:00:00

28j-1.jpg28j-2.jpg28j-3.jpgEfter 5 dagar av mycket snö och molnigt väder var det i dag strålande sol och mörka goggles på. Jag utlovade några puder bilder och det här är vad jag lyckas prestera vilket inte är så dåligt med tanke på att det var tre dagar sen dumpet kom. All skidåkning i Alta är i princip offpist och det är bra standard på de som åker här och dessutom finns det väldigt många lokals som jobbar här mm som är snabba på att ski out. Jag är ändå imponerad att det finns så mycket bra snö kvar tre dar efter ett dump. Här är några bilder från dagen. Det är stor skillnad på hur man åker offpist här jämfört med i Europa. Här i Alta är all offpiståkning kontrollerad dvs områderna man åker på är "säkrade" de har kontrollerats av skipatrull. Det går oftast till så att de skjuter med snökanoner och utlöser eventuella laviner, man ser tydlgt var de skjutit för snön är svart där. Efter ett snöfall låter det som ett litet krig. Själva offpiståkningen får man bara göra genom att gå in genom öppna "gates" och då kan man åka allt under. Systemet fungerar bra men det snabbt rusning när de öppnar upp ett nytt område. Reglerna är strikta och det är dryga böter och upp till ett halvårs fängelse om man åker på ej öppnade områden.




Kommentarer (0) | Läs mer

Greatest snow on Earth

Postat av: Ola Hillberg den 26/01 - 2010 kl. 00:00:00

26j-1.jpg26j-2.jpg26j-3.jpgEfter några hektiska dagar på mässan är vi nu i det säges omtalade Alta som ligger på 2500 meters höjd i Klippiga bergen. Tyvärr glömde jag sladden till mobil kameran i Salt Lake så det blir inga puder bilder i dag men det kommer. Bilderna är i tur och ordning när vi väntar med bussen på att vägen ska öppnas upp till Little Cotton Wood Canyon efter stormen, bild två visar att det finns snö och bild tre utsikt över Klippiga bergen ner mot Snowbird. Klippiga bergen är vackra med alla sina klippor och gamla träd och jag får en känsla av att flyttas tillbaka i tiden när det var Indianernas land.

























Kommentarer (0) | Läs mer

Outdoor Retailer Show Salt Lake City

Postat av: Ola Hillberg den 22/01 - 2010 kl. 00:00:00

22j-2.jpgDet var nästan 20 år sedan jag var I USA och då inte I dessa trakter Salt Lake City som många säger är en av värsta platser i USA med jättevägar och trista hus. Staden ligger däremot särdeles fint alldeles nedanför bergen där det ska vara fantastisk skidåkning vilket vi ska prova på i morgon. Säsongen hittills har varit dålig men nu har det snöat i två dar och det ska vara otroligt med mycket puder över en meter. Mässan var stor med massor av utställare och stämningen lite mer avslappnad än i Europa. Mat får man i överflöd här på restaurangerna och det syns på alla kraftiga människor, det sorgliga är att det finns många som inte verkar få något alls och får stå ute på gatorna. Annars gillar jag USA så långt, det är enkelt här och folk är trevliga, servicen är superb när man går på restaurang eller dylikt.
Nedan är några bilder från staden med bergen i fonden och en bild med Brian och Jay från Evolv.

Kommentarer (0) | Läs mer

Swesportmässan 17-18 januari 2010

Postat av: Ola Hillberg den 19/01 - 2010 kl. 00:00:00

18j-1.jpg18j-2.jpg18j-3.jpgSlutkörd efter två intensiva dagar på mässan som var roligt men tröttsamt när vi gör allt själva som att bygga upp monter och flytta alla produkter. Vi var fullbokade nästan hela mässan och produkterna vi visade mottogs positivt av alla kunder, Bibi tog det tyngsta lasset med Millet. Det roligaste på mässan var att vi vann Gear of the Year i kategorin årets nykomling varumärke vilket är rättså stort. Rock it! Se motiveringen nedan och några bilder från mässan.

Årets Nykomling; Sanuk
Lika delar miljötänk och tillbakalutad livsstil har fått både Brad Pitt och stora delar av surfvärlden att ta detta märke till sina hjärtna. Årets Nykomling är en sko som också, men ändå inte, är en sandal, Årets Nykomling är Sanuk.



















Kommentarer (0) | Läs mer

Invignining av ombyggnationen på Fabriken

Postat av: Ola Hillberg den 10/01 - 2010 kl. 00:00:00

Torsdag 14 januari har vi officiell invigning av ombyggnationen och de nya bouldermattorna med en liten Happening som Åke snabbt döpte till "Bärs och Kommärs". Det blir gratis bärs, dricka mm och invignings rabatter i affären 25% på ej nedsatta varor och 10% på redan nedsatta reavaror. Vi kör igång kl 19 och slutar 22. Obs gäller endast för medlemmar i Klätterfabriken. Välkomna!

Kommentarer (0) | Läs mer

Sanuk finalister i Gear of the Year

Postat av: Ola Hillberg den 07/01 - 2010 kl. 00:00:00

En liten notis om att vi High Sport med varumärket Sanuk har kommit till finalen som årets nykomling kategori varumärke. Vi är i finalen och tävlar mot två andra varumärken och vinnaren koras söndag 17 januari i samband med Svenska sportmässan i Stockholm under festliga förhållanden på kvällen. Vi är stolta över att ha kommit till finalen och hoppas givetvis på en seger vilket skulle kännas otroligt bra.

Kommentarer (0) | Läs mer

Vinter på Västkusten

Postat av: Ola Hillberg den 04/01 - 2010 kl. 00:00:00

10-talet har börjat bra för de som gillar vinter och som en sa i skidpåret att det är så Gôtt att man inte tror att det är sant...

High Sport önskar Er ett riktigt bra 10-tal. Torsdagen den 14 januari kommer vi att ha invigning av ombyggnationen av receptionen och de nya mattorna i Klätterfabriken. Det bli gratis Bärs och kommers för alla medlemmar i Klätterfabriken, 25% rabatt på ordinarie sortiment och 10% rabatt på nedsatta varor. Obs detta gäller endast på kvällen 14 januari och för medlemmar i Klätterfabriken.

4j-1.jpg

I skogen Uddevalla trakten

4j-2.jpg

Tjörn

4j-3.jpg

Fin havsis med lite pudersnö.


Kommentarer (0) | Läs mer

God Jul och Gott Nytt år

Postat av: Ola Hillberg den 23/12 - 2009 kl. 00:00:00

En god vit Jul önskar jag er alla med denna bild bild tagen i den svarta kvällen.

23d.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Nya bouldermattan på plats

Postat av: Ola Hillberg den 22/12 - 2009 kl. 00:00:00

22d-1.jpgSedan ca en vecka är den nya bouldermattan på plats och en större öppning har gjorts in till stora boulder rummet. Alla nya HRT grepp är också uppsatta och de ca 30 problemen från tävlingen Luciahelgen sitter kvar så det är bara att komma ner och testa problemen. Alla verkar helnöjda med mattan och de nya greppen vilket känns extra kul i dessa Jultider.

22d-2.jpg22d-3.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Visning av Millet för Naturkompaniet i Stockholmskontoret

Postat av: Ola Hillberg den 18/12 - 2009 kl. 00:00:00

18d-1.jpg18d-2.jpgBibi hade genomgång av Millets kollektion inför vintern 2010-2011 för Naturkompaniet i vårat Stockholmskontor i frihamnen i Stockholm. Från Millet och Frankrike var även Stephan med som är Millets exportansvarig för bland annat Sverige. Kollektionen var mycket bra och Naturkompaniet valde ut många produkter som ska vidare till nästa urval som är deras sortimentsråd.













Kommentarer (0) | Läs mer

Snowpulse visning på Skistore

Postat av: Ola Hillberg den 16/12 - 2009 kl. 00:00:00

17d-1.jpg17d-2.jpg17d-3.jpgGluggen som är autoriserad bergsguide hade en tredje lavinkurs på Skistore måndag kväll 14 december som även den var fullsatt. Jag var inbjuden för att visa Snowpulse och passade även på att prata lite om PIEPS trancivers som vi också är agenter för. Fördelarna med PIEPS DSP är att den har längst räckvid av alla trancivers ca 80 meter och kanske den störtsa fördelen är att den har bäst räckvidd vid dåliga sändningslägen som ju ofta uppstår vid en lavinolycka dvs att offret ligger en bra bit under snön och trancivern ligger i dåligt läge. PIEPS DSP har även en unik funktion som gör att du kan se antalet offer och vilket avstånd de ligger på. Det bästa och vill jag påstå enda riktigt säkra sättet att klara sig från en lavin är att använda en säck som går att blåsa upp typ Snowpulse, på bilderna nedanför kan ni se när vi drar säcken som blir uppblåst på bara några sekunder. Jag tar 4 bilder i sekunden med min kamera. Jag tycker också att man ska åka med guide om man är på ställen man inte känner till eller varit på innan, dels är det mycket säkrare och man får garanterat ut mer av skidåkningen eftersom guiderna känner till var det är bra att åka. Mer information och filmer kan ni se på www.snowpulse.com




Kommentarer (0) | Läs mer

Fredrik Sträng på besök i Klätterfabriken

Postat av: Ola Hillberg den 15/12 - 2009 kl. 00:00:00

Fredrik köpte sig ett par nya Boreal skor och tog sig ett träningspass, han ska eventuellt flytta till Göteborg och börja träna "vanlig" klättring mer. Fredrik är som alla säkert känner till framgångsrik alpinist och bergsklättrare med populära föredrag.

15d-1.jpg15d-2.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Snö, Test och Fest i Åre

Postat av: Ola Hillberg den 13/12 - 2009 kl. 00:00:00

Har inte hunnit och orkat blogga efter en intensiv långhelg i Åre. Det tar på krafterna att köra i ett sträck från Åre till Göteborg, var hemma kl 2 på natten till måndag efter att lastat av alla testskidor. Det var mycket folk på testet i år eftersom det var damernas world cup samtidigt dessväre dåligt med natursnö men konstsnö var det bra med. Vi fick beröm av de som testade ZAG att de gick bra i pisten jämfört med andra freeride skidor. Annars kommer ZAG till sin fulla rätt utanför pisten i mer snö.Jag hade turen att få dela karbin med vinnaren av storslamom Tessa Worley från Frankrike som har en Australiensk pappa därav efternamnet. Hon kände väl till ZAG eftersom de kommer i närheten av hennes hemtrakter Grand Saint Bernard.
11d-1.jpg
Jämtlands Lucia nedanför world cup backen
11d-2.jpg

Inte så ljust mitt på dagen.
11d-3.jpg
Idel världsstjärnor i samma kabin, Tessa Worley till vänster på väg till andra åket. Vem är hon till höger? Pris utlottas till rätt svar.

Kommentarer (0) | Läs mer

ZAG skidtest Val d´Isère

Postat av: Ola Hillberg den 08/12 - 2009 kl. 00:00:00

8d-1.jpg8d-3.jpgJag tror bilderna talar för sig själva, det var exceptionellt bra förhållanden att testa ZAG skidor som är fokuserade och specialiserade på freeride - ZAG THE FREERIDE COMPANY. Vi åkte med Bazo som jobbar lite för ZAG och en av ortens bästa guider men guidar över hela världen bland annat resor till Turkiet och Kamchatka. Han imponerade vid första branta passagen genom att åka ut en bit och hoppa till riktigt kraftigt och lösa ut en
liten lavin sen var det för oss åka. De nya skidorna vi testade var alla sk dubbel rocker och lätta att åka på och underbara offpist. Titta på bilderna och njut.

8d-4.jpg8d-5.jpg8d-6.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Lite pudersnö i Val d´Isère

Postat av: Ola Hillberg den 05/12 - 2009 kl. 17:13:00

5d-1.jpgVi kör lite uppvärmning innan ZAG möte och skidtest som startar på måndag, det är fint och rätt så gott om kallsnö och lite folk området.

5d-2.jpg5d-3.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

High Sport sponsrar barnby i Bolivianska bergen

Postat av: Ola Hillberg den 03/12 - 2009 kl. 17:12:00

Vi är med som del sponsorer i en barnby som ligger högt uppe bergen i Bolivia genom SOS-KINDERDORF International.
Mer information kommer men här är en bild från skolan mm.

2d-1.jpg2d-2.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Stian Christophersen Norgesmestre i buldring

Postat av: Ola Hillberg den 02/12 - 2009 kl. 17:12:00

Bara en liten notis om att vinnaren i Norska mästerskapen i bouldering som avgjordes i helgen i Oslo klättrar i Boreal skor vilket kanske är ett litet bevis att de är i toppklass.

Kommentarer (0) | Läs mer

Lavinkurs med Gluggen på Skistore Göteborg

Postat av: Ola Hillberg den 30/11 - 2009 kl. 17:11:00

27n-1.jpg27n-2.jpg27n-3.jpgVar inbjuden till Skistore för att demonstrera vår nya lavinsäck - airbag från Snowpulse. Det är en ryggsäck som man genom att utlösa kan blåsa upp vid lavin och gör att man flyter ovanpå lavinen. De studier som har genomförts visar att det är bästa sättet att skydda sig om man hamnar i en lavin, överlevnadsprocenten är 98%.  Detta då till motsats vad Gluggen berättade att utan lavinsäck dör 20% om de hamnar i en lavin och de övriga har man ca 12 minuter på sig att hitta med sin lavinutrustning. Man förstår då vikten av att ha ändamålsriktig utrustning och som man har tränat på. Detta var den tredje fullsatta (25 personer) lavinkursen som Skistore anordnade tillsammans med Gluggen som är auktoriserad bergsguide. Gluggen la stor vikt på att kunna bedöma miljön och vad vädret har för inverkan och inte ge sig ut i terräng där det är uppenbara faror. Om lavinkunskap kan man på Göteborgska säga kommer att öka lavinartat eftersom alltfler kör offpist och går med stighudar.  Ett bra initiativ av Skistore och Gluggen. Snowpulsesäcken jag visade upp är deras nya Proride på 15 liter, en liten smidig säck som man knappt märker att man har på sig, vikt ca 3kg med cylinder.

Kommentarer (0) | Läs mer

MONKEYSEEMONKEYDO

Postat av: Ola Hillberg den 27/11 - 2009 kl. 17:08:00

27n.jpgNu har vi fått hem filmen och den finns för försäljning på i vår nätbutik och på Fabben. Tror att addnature ska ha den också på måndag. Jag tycker det är årets bästa klätter DVD. Den består av fyra korta filmer mellan 10 och 20 minuter. Alla dessa filmer ger för mig ett annat perspektiv på vad klättring är, jag tycker är befriande att se nya infallsvinklar på klättringen som frångår de konventionella uppläggen av en klätterfilm. Vad som gör filmerna extra förtjänst är musiken som är positiv typ klassisk britt pop av hög klass om man nu gillar den typen. Lite kort om filmerna. Slate Monkey är i mitt tycke den blekaste med klättring i annorlunda miljö i gammalt stenbrott med den legendariska originella klättraren Jonny Dawes. Single-Handed ger mig ett nytt perspektiv på klättring och en förståelse att vi har olika förutsättningar. Den är också läskigt spännande och att Kevin använder sig av de bästa klätterskorna förstår jag eftersom han är mer beroende av fötterna än andra. Little Big Walling Madagascar är hård crimp klättring i en mycket annorlunda miljö, vilket är bra filmat och får mig att drömma bort. Hey Presto är kronan på verket och tar det underskattade säkringsarbetet till en högre dimension. Bra musik och riktigt kul.

Kommentarer (0) | Läs mer

Renovering/byte av mattor Fabben 1-2 december

Postat av: Ola Hillberg den 25/11 - 2009 kl. 17:10:00

Delar av boulder-rummet avstängt tisdag och onsdag 1-2 december
Klätterfabriken ska nu fixa tjockmattorna i boulderrummet. Därför kommer stora delar av boulder-rummet att vara avstängt för arbete.Det som kommer att vara avstängt är självklart de dåliga mattorna (ni som tränar vet vilka det är), samt taket/överhänget (ytan behövs för att kunna arbeta).

Arbetet påbörjas tisdag 1/12 och avslutas onsdag 2/12, eventuellt tidigare. Förhoppningsvis kommer mattan vara färdig för ett träningspass redan på onsdag kväll, men inte med säkerhet.Vi uppdaterar nyheten så snart vi vet när mattan kommer att vara klar

Ring till Fabben om ni undrar något 031-335 82 30.

Kommentarer (0) | Läs mer

Möte med Naturkompaniet västra regionen

Postat av: Ola Hillberg den 24/11 - 2009 kl. 17:04:00

24n-1.jpg24n-2.jpgJag var inbjuden till möte med Naturkompaniet och dess butikchefer i västra Sverige för att berätta lite om High Sport och de produkter vi har.

Naturkompaniet är vår största kund så det var en ära att få berätta lite om High Sports historia som i korthet började som en liten klätteraffär i Utby 1988 ovanför en bilverkstad med en ökänd MC klubb som närmaste grannar.

Naturkompaniet har många av de produkter vi är agenter för som Millet kläder, Mountain Equipment sovsäckar, Extremities handskar och vantar, Sanuk sandaler, Ruffwear hundprodukter, Pieps lavinutrustning och i vissa butiker klätterutrustning.

På bilden Naturkompaniet västra regionens butikschefer med flera med Extremities mössor Power Dry Beanie.

Kommentarer (0) | Läs mer

Möte Fabben

Postat av: Ola Hillberg den 20/11 - 2009 kl. 16:50:00

Vi hade ett trevligt planeringsmöte där vi bland annat beslöt att anordna en öppen Boulder tävling lördagen 12 december som då kommer att sammanfalla med Göteborgs Klätterklubbs Julfest som anordnas för första gången. Julfesten kommer att hållas på Fabben. Vi planerade även lite annat som en liten ombyggnad av receptionen som kommer att ske innan Jul. Fabbens egen julfest för personalen kommer att hållas lördag 19 december.
När jag var på Mountain Equipment mötet fick vi en ny DVD Monkey seemonkeydo som jag såg på planet hem och det gjorde resan väldigt kort för en av delfilmerna av totalt 4 stycken var den roligaste jag sett i år och den heter Hey Presto.  Den ger en högre dimension och kredit till det ofta försummade säkringsarbetet. De andra tre delfilmerna var också mycket bra. Vi ska försöka få hem filmen för försäljning och återkommer med mer reflektioner efter att jag sett den en gång till.

Kommentarer (0) | Läs mer

Plas y Brenin, möte med Mountain Equipment

Postat av: Ola Hillberg den 18/11 - 2009 kl. 16:49:00

18n-1.jpg18n-2.jpg18n-3.jpgBefinner mig just nu på Mountain Equipment möte där dom visar upp nya kollektionen inför vintern 2010-2011, det vill säga nästa års kollektion. Det är en väldigt lång dag när hela kollektionen ska gås igenom framförallt när vi är främst intresserade av dunkläderna och lite andra godbitar. Här i Wales har det varit riktigt busväder med mycket kraftigt regn och blåst. Nu har det slutat regna och det är bara blåsten kvar, inga större katastrofer dock bara lite översvämningar bland annat vägar. Några bodde på andra sidan floden och fick vada på bron i morse.  Plas y Brenin är fint även i dåligt väder, det ligger vid foten av Snowdonia som är Wales högsta berg 1080 meter. Naturen påminner lite om svenskt fjällmiljö. Vad jag hört är detta vaggan för Storbritanniens klättring. Förra gången jag var här hade vi tid att vandra upp på Snowdonia och passerade då fina klippartier bland annat slaps of Mallory där han tränade inför sina Everest expeditoner.

18n-4.jpg

















Theri från Frankrike prövar den nya fina Himal jackan
18n-5.jpg
Kristoffer från Norge likaså

Kommentarer (0) | Läs mer

Klätterfabrikens existens?

Postat av: Ola Hillberg den 16/11 - 2009 kl. 16:45:00

16n-1.jpg16n-2.jpg16n-3.jpgEn av de vanligaste frågorna jag får är om jag vet något om rivningsplanerna för Klätterfabriken. Vad jag vet är följande:
- Inga beslut är fattade och beslut kommer tidigast att tas tidigast hösten 2010.
- Vad jag hört kommer beslutet att innebära att Klätterfabriken kommer att vara kvar.
- Om beslut att riva kommer det att tidigast ske år 2014 troligtvis senare.
- Om rivningsbeslut verkställs kommer vi att erhålla ersättningslokal och vi kommer då att bygga upp Fabben större och bättre.

Så ni kan klättra i lugn och ro på Fabriken i några år till. Vi kommer inom kort att renovera större delen av nedslagsmattan i boulderrummet genom nytt spärrskikt och nytt överdrag. Vi har just fått in nya Core grepp vilka kommer upp inom några dagar. Erik med flera bygger nytt hela tiden. Inom nån vecka får vi en ny stor sändning av HRT grepp i polythyren som gör dem lätta och kan ej gå sönder. Att tillverka polythyren grepp är miljövänligar än tillverkning av vanliga grepp.

 

 

 

 

Kommentarer (0) | Läs mer

Free Radicals på Berns salonger i Stockholm

Postat av: Ola Hillberg den 13/11 - 2009 kl. 16:04:00

13n-3.jpg13n-1.jpg13n-2.jpgNär jag går här i höstrusket känns det som en kick att fått se Free Radicals nya film 618 och i den givetvis massor av SNÖ! Filmen fungerar bra som en inspirationskälla med massor av härliga klipp från hela världen. Filmen är proffsigt filmad med bilder från lite annorlunda mindre ställen för att nämna några Rumänien och lilla Borgafjäll här i Sverige vilket gör den intressant, givetvis är det bilder från kända ställen också. Som gammal alpinist var det extra kul att se bilderna från försöket att åka skidor ner för Kanchenjunga världens tredje högsta berg. Jag tyckte det var riktigt kul att se Free Radicals och att den visades på anrika Berns gjorde det bara festligare. Vad jag kunde se var det fullt på första visningen och vad jag hörde körde de en visning till senare på kvällen.

Om du funderar på att köpa nya freeride skidor har vi fjolårets ZAG modeller till mycket trevligt pris i vår outlet. Vi har även fått in årets modeller av ZAG. Den 12-14 december kan du passa på och testa ZAG om du råkar befinna dig i Åre. Vi kommer som vanligt att vara med på Åres SNÖ, TEST OCH FEST under Luciahelgen. Ett gyllene tillfälle att testa alla modeller gratis och träffa oss.

 

 


Kommentarer (0) | Läs mer

The Sends

Postat av: Ola Hillberg den 11/11 - 2009 kl. 16:02:00

Några reflektioner om The Sends.
Nu när hösten och mörkret verkligen har kommit är det en bra tid att titta på DVD och i går var det en sådan kväll då jag såg The Sends. För det första tycker jag det är bra och kul att det görs Svenska klätterfilmer, det behövs mer! Jag tycker kvalitén på fotot i filmen genomgående är bra och klätter scenerna är bra gjorda. Höjdpunkten i filmen är när Stefan Rasmusson är med och inte bara därför att vi numer sponsrar honom.  Jag tycker att Stefan är en ovanlig klättrare och Shawn lyckas bra med att förmedla Stefans personlighet, faktiskt riktigt roligt när Stefan kör iväg på vespan med all utrustningen. För övrigt är det trevligt att få möta alla klättrare i filmen och se dem klättra och genomföra sina projekt. Speciellt roligt tycker jag att det är mer filmat av miljöerna i denna film.
Om jag nu ska ge någon kritik känns det konstigt att inte en enda tjej är med. Däremot är det väldigt mycket badpojkar och avsnitten med vattenklättring känns lite för långa med tanke på att det är så få som sysslar med det. Jag tycker också eller tror att det saknas ett riktigt manus, jag tror att filmen hade blivit mycket bättre med ett bra manus. Hur som helst är det en bra film som är sevärd med sköna klättrare i i Svenska fantastiska miljöer.

Kommentarer (0) | Läs mer

Annika Frodi-Lundgren

Postat av: Ola Hillberg den 10/11 - 2009 kl. 15:52:00

10n-3.jpgVi är glada över att börja sponsra Annika Frodi-Lundgren som har arbetat på Klätterfabriken sedan tidigare med bland annat barnklättringen. Annika är 25 år och har klättrat i 8 år. Tidigare höll hon mest på med sportklättring men har under senare år även börjat gilla trad klättring. Det hårdaste hon har klättrat är 8a+ i Frankrike. Här är några bilder när hon tränar i Fabriken.

 

 

 

 

 

 

10n-1.jpg
10n-2.jpg


Kommentarer (0) | Läs mer

Tvätt av dunjacka

Postat av: Ola Hillberg den 08/11 - 2009 kl. 15:49:00

Min favorit dunjacka var i stort behov av en tvätt efter några års användande med oljespill på t.o.m. Jag inköpte duntvättmedel hos Fjällsport och tvättade jackan i 30 grader (ulltvätt). Efter körde jag den i torktumlaren på lägsta värme i ett par timmar med bollar för att fördela dunet. Det blev fantastiskt bra, jackan ren och fin och med mer loft. Lightline är absolut min favorit bland dunjackorna, den är lagom varm, lätt och smidig och går ner långt bak och med huva. Den har Drilite coating som gör den mycket vattentålig och nästan vindtät. Passar perfekt till det mesta.

8n-1.jpg8n-2.jpgGammal trotjänare i nytt skick

Kommentarer (0) | Läs mer

Annorlunda klättring

Postat av: Ola Hillberg den 07/11 - 2009 kl. 15:48:00

I helgen fick jag prova på lite trädarbete när jag hjälpte en bekant med att såga ner grenarna på en stor gran som börjat luta. Han ville ta ner grenarna först så att granen inte skulle blåsa ner och att lättare kunna fälla den utan att skada bodarna. Det var intressant och faktiskt kul att få prova på lite riktigt arborist arbete. Som utrustning använde jag arbetsselen Singing Rock RL Sit och som säkerhetsslingor ca 2m dynamiskt rep som gick runt trädet. Repet reglerades med gri gri. Som extra slinga hade jag en Reactor med inbyggd falldämpare. Till detta behövdes det 4 karbiner. Motorsågen hade jag i ett litet repsnöre fäst i selen med en karbin så den kunde hänga när jag klättrade.

7n-1.JPG7n-2.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Besök av Johan Luhr

Postat av: Ola Hillberg den 06/11 - 2009 kl. 15:46:00

I veckan har vi haft besök av en av våra kändaste sponsorklättrare Johan Luhr från Stockholm (ursprungligen från Dalarana) som har varit och tränat lite på Fabben. Han håller på att bygga en klättervägg hemma i samma lutning som den han klättrar på i bilden. Johan fick begagnade grepp av oss och han ville bara ha slopar så han kommer nog att bli starkare än nånsin.. Johan är en av de klättrare som vi sponsrat längst, i 20 år tror jag. I början med Boreal skor men nu är det Evolv han kör i, för bouldering gillar han Optimus Prime och sport generellt Pontas och om det är grymt brant Predator. Han ska nu också pröva Defy eftersom Johan Gross lovordar dem och de är lite bredare än Pontas. Johan är också sponsrad med Millet produkter
6n-1.jpg

Kommentarer (0) | Läs mer

Metolius

Postat av: Ola Hillberg den 03/11 - 2009 kl. 15:43:00

I dag fick vi 1,2 ton Metolius sändning via båt från Kina bestående av många greppbrädor som ni kan bli starka av. Det var mycket grepp också och krita. Åke och jag hade det kämpigt att lasta av allt manuellt och ställa in det på lagret.

Kommentarer (0) | Läs mer

Första posten på den nya bloggen

Postat av: Ola Hillberg den 02/11 - 2009 kl. 15:37:00

Första händelsen på bloggen är några bilder från Kjugekull där nästan hela High Sport tillbringade en härlig helg i fantastiskt väder på Bäckaskogs slott vandrarhem och lagade mat i Gula villan. Vi startade vid lunchtid på fredag den 30 oktober 2009 från Göteborg för att angöra Örkelljunga ett par timmar senare för en fika på konditoriet och proviantering inför helgen. Det blev tre fyra rätters både fredag och  lördag kväll och alla rätter med naturliga råvaror inga halvfabrikat.
1-8.jpg
Alla hjälpte till med matlagningen, lördagens meny var blomkåls soppa till förrätt, rotfruktsgratäng med älgstek till huvudrätt (Erik åt vegetariskt), ostbricka efter och till dessert äppelkaka med egen tillagad vaniljsås.

1-7.jpg
Vi bouldrade faktiskt också hela lördagen och nästan hela söndagen och en del svåra problem gjordes av Erik, Niklas och Johan som bl a sände det gåtfulla folket under överseende av Carl-Ola Boström som hade vänligheten att vara deras ciceron och vårt trevliga sällskap på kvällarna. Kalle är fantastiskt duktig och det är en njutning att se honom i aktion på Kjuge även i halvskadat tillstånd, han gjorde också det gåtfulla folket.
Nu blev det inte så mycket boulderbilder eftersom vi prioriterade att bouldra men några bilder blev det från bl a Casperssons arete som Erik gör och även Johan gjorde. Ni kan njuta av några höstbilder från det vackra Bäckaskog och Kjugekull.
1-4.jpg
Per Forsberg sänder Bild Niklas
1-5.jpg
Erik sänder Casperssons arete
1-6.jpg
Jag (Ola) sänder med stor skräck mödomsprovet, bild Niklas
1-3.jpg
Kalle sänder Bild Niklas
1-1.jpg
Bäckaskog slottspark bild Erik
1-2.jpg
Vid sjön bild Ola

Kommentarer (0) | Läs mer